Författarens bok blev nominerad till Augustpriset. När författaren hade lagt på luren skrek hon: JAG VILL INTE HA DET. Det räckte med att hon varit på stor bild i tidningen. Ågust, det var för mycket. Nomineringen förvandlades därför till en minneslucka. När hon påmindes tappade hon mobilen i toaletten.
Dagen då priset skulle delas ut råkade hon komma ihåg att hon var nominerad klockan tre. De skulle samlas i Berwaldhallen, eller vad det där fiolhuset nu hette, klockan fyra. Författaren kastade sig i duschen och öppnade garderoben. Någonstans i minnesluckan måste hon ha köpt en fin kjol. Hon provade den, kom fram till att den var för snygg.
Själva Ågustkvällen blev mer som en total minnesförlust. Men hennes fragmentariska bilder berättar att böcker hade skrivits, att det var många finklädda människor på plats och bra vibrationer. Minnet berättar också att det nog såg konstigt ut att hon var avsvimmad när alla andra inte var det.
Hon hade tagit med sig gråtservetter. Dessa skulle hon använda om något känsligt inträffade. Sedan sjöng Sofia Karlsson, och sedan läste de upp fel namn. Men hon reste sig upp eftersom hon kände igen vissa bokstäver. S N A A A K S K I. Sedan stod hon på en scen och där fick hon en tung brun järngrej som hon var rädd att tappa på en känd annan författares tår. Författaren höll ett kort tal. Tackade sina barn för att de stod ut med en tråkig mamma som hellre skrev än gick på fest.
Hon minns även blixtar och dunder, oj vilket under. Och mitt i blixtar och dunder, oj vilket under dök det upp ett ansikte. Det var konstnären Michael Fare, född 1951. Det var han som hade gjort den tunga Åguststayetten: Wow!
Yttre ramar är aldrig oviktiga. Åguststatyetten är (ska vara) 31 cm hög (min är 32,4 cm). Den väger ungefär 3 kg potatis. Ågust står i helfigur, han är 8 cm bred över axlarna (kvinnotjusaren/mansstackarn!). Han är tredimensionell och har ena armen bakom ryggen. Den andra håller han innanför rocken, på magen. Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede gjuter statyetterna.
Ågustfesten fortsatte till Sturehof, ett ställe författaren aldrig hade besökt. Författaren åt och drack, trevligt ställe det där Sture Hof! Människorna voro så glada och snälla. När författaren vinkande lämnade festen, för att hinna med bussen hem, skrattade alla högt.
– Var ska du gå? ropade de. Har du inte glömt något?
Författarens sällskap hade stulit Ågust, ställt honom under bordet.
Livet tar inte slut efter ett Ågustpris, fast hemmet påminner om ett Mausoleum en tid efteråt. Och det första man har att göra är att ta ställning till sin statyett. Vad ska man ha den till?
Yngsta barnet: den ser ut som en pepparkaka, går den att äta?
Brevpress, nej!
Bokstöd, nej!
Kanske kan man ha Ågust som vapen (ganska vass).
Eller som ankare till en liten motorbåt.
Nalle? (Teddybjörnen Ågustpris …) Njae, lite för hård ...
Maskot, alltid med på resor, nej – för tung.
Trädgårdstomte, ja varför inte.