Min första reaktion var förnekelse. Jag kunde inte föreställa mig att någon kunde misshandla en människa med sådan brutalitet. Offret var en tjugonioåring från Alexandria. Enligt ett ögonvittne hade någon sorts ordväxling uppstått mellan honom och de båda poliserna och den hade lett till det fysiska övervåldet, som tog den unge mannens liv.
Jag har starka minnen av den dagen. Jag satt i mitt lilla arbetsrum i Dubai och grät och min fru kom in för att fråga vad som hade hänt. När jag visade henne bilden av Khaled Said ryggade hon tillbaka och bad mig stänga bilden och inte titta på den. Men för mig var bilden av Khaled Said en fruktansvärd symbol för Egyptens tillstånd. Jag kunde inte bara stå och se på när så allvarliga orättvisor begicks. Det var hög tid att avslöja inrikesdepartementets avskyvärda metoder.
Jag bestämde mig genast för att skapa en Facebooksida. Av de många namnalternativ till sidan jag funderade på var Kullena Khaled Said – ”Vi är alla Khaled Said” – det bästa. Det uttryckte precis vad jag kände. Khaled Said var en ung man som jag och det som hände honom hade kunnat hända mig. Alla unga egyptier har länge varit förtryckta. Vi har inte haft några rättigheter i vårt eget land. Sidans namn var kort och effektfullt och det uttryckte den medkänsla folk omedelbart kände när de såg Khaled Saids bild. Jag dolde min identitet och tog på mig rollen som sidans anonyme administratör.
Mitt första inlägg på sidan var direkt och rakt på sak. Det återgav den vrede och sorg jag kände.
I dag dödade de Khaled. Om jag inte gör något för hans skull
kommer de att döda mig i morgon.
49 personer gillar detta 33 kommentarer
På två minuter hade sidan fått trehundra medlemmar, eftersom jag länkade den till alla vänner. Jag skrev:
Vänner, på två minuter har vi blivit 300. Vi ska bli 100 000.
Vi måste förena oss mot förtryckaren.
64 personer gillar detta 44 kommentarer
Jag skrev den första artikeln på sidan: ”Folket har berövats sitt människovärde, vi ska utkräva rättvisa.” Det var en känslosam och spontan text. Jag svor att jag inte skulle ge upp kampen för Khaled Said förrän hans mördare hade straffats. Det blev ett ögonblickligt gensvar. På en enda timme steg antalet medlemmar till tretusen.
Egyptier, min rättvisa ligger i era händer.
50 personer gillar detta 39 kommentarer
På sidan talade jag i första person, som om jag vore Khaled Said. Det gav mig en frihet som jag inte hade på ElBaradeis halvofficiella sida. Det gjorde också starkare intryck på sidans medlemmar. Det var som om Khaled Said talade från graven.
Användandet av pronomenet ”jag” var väsentligt för att visa att sidan inte sköttes av någon organisation, något politiskt parti eller någon organiserad rörelse. Tvärtom så antydde det att personen som skrev var en vanlig egyptier som var förkrossad över det brutala våld Khaled Said hade utsatts för och var angelägen om att söka rättvisa.
Antalet kommentarer och hastigheten med vilken de droppade in indikerade att administratörsansvaret för Kullena Khaled Said skulle ta mer tid och bli mer krävande än jobbet med ElBaradeisidan. Jag behövde definitivt hjälp, och min erfarenhet av att arbeta med Abdul Rahman Mansour gjorde att mitt val omedelbart föll på honom. Jag lade till honom som sidans andreadministratör. Under de första veckorna var Abdul-Rahman ganska upptagen med studier och andra åtaganden, men han gjorde sitt bästa för att hjälpa till när jag behövde det. Jag följde noga alla nyheter i fallet. När jag fann åklagarens rapport som frikände polisen skrev jag:
Åklagaren lade fram en preliminär rapport som sa att dödsorsaken
var en överdos av droger. Ni har inte bara mördat
mig, ska ni nu dessutom förstöra mitt anseende? Gud kommer
att avslöja och återgälda er brist på samvete.
55 personer gillar detta 112 kommentarer
Allt eftersom sidans medlemmar blev fler växte också mitt personliga engagemang. Jag kände på mig att det här var rätta tillfället att göra något som skulle märkas och att börja kämpa mot förtrycket och tortyren.
Första dagen anslöt sig 36 000 medlemmar. Vid dagens slut fanns mer än 1 800 kommentarer på sidan. Några undrade varför en ny sida hade startats när den första, ”Mitt namn är Khaled Mohamed Said”, hade fått 70 000 medlemmar, vilket var dubbelt så många som min sida hade. ”Varför inte koncentrera ansträngningarna?” frågade man.
I stället gjorde jag reklam för ”Mitt namn är Khaled Mohamed Said” på den sida jag hade skapat och förklarade att vi alla arbetade för en gemensam sak. Jag uppmanade folk att länka till sidan och bad att vi alla samordnade våra ansträngningar. Till min glädje lade administratörerna på den sidan upp motsvarande info om min sida. Det var tydligt att det här var något som kunde ena många människor.
***
Ett halvår senare, den 11 februari 2011:
Meddelande till regimen: folket på gatorna höjer sina krav
för varje timme som går. Det krav som nu måste uppfyllas
snarast är att presidenten avgår och lämnar landet.
5 514 personer gillar detta 5 030 kommentarer 1 013 841 visningar
Omkring klockan fem på eftermiddagen meddelade flera tevestationer att ett viktigt uttalande skulle göras ”inom kort”. Efter förra kvällens erfarenhet kändes det som att vad som helst var möjligt. Så vi firade inte ännu. Den här gången var det vicepresident Omar Suleiman som framträdde på den nationella televisionen, han såg mycket allvarlig ut. ”I den nådiga och barmhärtiga Guds namn”, läste Suleiman, ”mina landsmän, i de svåra omständigheter vårt land befinner sig i har president Muhammad Hosni Mubarak bestämt sig för att lämna republikens presidentämbete och beordrat De väpnade styrkornas högsta råd att sköta landets affärer. Må Gud leda våra steg.”
Jag kunde inte tro att det var sant. Drömmen hade gått i uppfyllelse. Vad som hade varit omöjligt i år hade uppnåtts på arton dagar. Jag gick runt och kramade alla i min närhet: min mamma, syster, bror, moster och vänner. Vi började alla sjunga nationalsången med hög röst.
Jag ringde min fru och sa: ”Du kommer inte att tro det! Mubarak har gått!”
”Menar du allvar?”
”Ja!” utbrast jag. ”Han har gått! Han har gått! Han har gått!” upprepade jag hysteriskt.
En minut senare uppdaterade jag Facebooksidan:
Gratulerar, Egypten! Det här är det historiska ögonblick vi
har längtat efter!
15 190 personer gillar detta 10 832 kommentarer 968 496 visningar
Glädjen och firandet på gatorna var ofattbart. Bilar som tutade, smällare, tjut, sånger och applåder hördes överallt. Det var ett avgörande ögonblick i Egyptens moderna historia. Folkets vilja besegrade härskarna. Jag gick ut på gatan omgiven av grannar och vänner. Firandet fortsatte hela natten. Vi började på Mostafa Mahmoudtorget i Mohandessin och förflyttade oss hela vägen till Tahrirtorget, där det nu var mer folk än någonsin.
Jag gick upp på huvudscenen och läste den inledande suran i Koranen, ”al-Fatiha”, som en hyllning till martyrerna, sedan bad jag en ung kristen man att också leda en bön för martyrerna. Alla började ropa: ”Muslimer och kristna, vi är alla egyptier!”
Ögonblicken på Tahrirtorget den kvällen var de lyckligaste i mitt liv. Vi avslutade en del av en lång historia, en historia som inte kommer att vara helt över förrän Egypten återigen räknas in bland världens ledande nationer. Men det första uppdraget var avklarat och mardrömmen med Mubarakregimen var över. Vi hade till slut hittat det Egypten som regimen hade försökt intala oss var förlorat för alltid. Det tog bara några timmar för ett antal tusen människor att övertyga flera miljoner om att ansluta sig till dem i jakten på värdighet och frihet. Och allt vi kunde säga den fredagen, efter bara arton dagar, var: ”Välkommen tillbaka, Egypten – vi har verkligen saknat dig!”
Efter midnatt åkte jag hem, med huvudet högt. Jag uppdaterade sidan Kullena Khaled Said innan jag gick och lade mig:
Stolt över att vara egyptier!
9 413 personer gillar detta 2 539 kommentarer 655 359 visningar
Texten är ett bearbetat utdrag ur Wael Ghonims bok ”Revolution 2.0” (Natur och kultur)