- Han ska spela en con man, en sol- och vårare i en komedi som ligger färdig i mitt huvud. En borgerlighetens fars. Det skulle passa honom. Om han har lite svårt att röra sig på scenen kan han få åka vagn. Eller vad som helst.
Denna roll vill Lars Forssell ge Erland Josephson, åttiotvå år i år, som ett litet tack för den hyllning skådespelaren gav honom,
dramatikern Forssell i en artikel i DN Kultur i somras. Helt överraskande för Lars Forssell, sjuttiosju år i år.
- Vi har aldrig varit nära vänner eller så, även om vi hade rätt mycket att göra med varandra när han var chef på Dramaten. Då satte
han upp rätt många pjäser av mig. Men det här kom som en fullständig överraskning. Pang, sa det bara.
Vad skrev då Erland Josephson?
Bland annat att Lars Forssell "brutit sig in med obändig fantasi, passion för Teatern och kärlek till Skådespelarna."
Och att "han är med all respekt skamlös, hans vulgaritet är kultiverad, tungsinnet svävar över lättsinnet".
Och vidare att ingen som Lars Forssell har försvarat Teatern mot teatern och att han i detta liknar August Strindberg.
"Det bjuds på hela subatutten! Vers och prosa, kungar, drottningar, clowner och kryddhandlare, borgare och lutsångare, marxister, komedianter, flickor och damer, gubbar och gummor, det slängs käft det deklameras, det slås kullerbyttor och dansas danser. Forssell och Strindberg. Det är Sverige. Det är fan så exotiskt!"
Forssell på barrikaderna tillsammans med Strindberg. Det var ett intressant påpekande. Vid vårt första samtal en månad före Erland
Josephsons artikel hade Lars Forssell yttrat något spännande om den som han nu jämställdes med:
- Det går inte att säga ett ont ord om Strindberg, det är som att pissa i dopfunten. Man får inte säga ett kritiskt ord om denne
reaktionäre man. Folk blir ju som vansinniga.
Är det inte lite roligt att provocera också?
- Jo, det är klart. Men jag menar det också.
Lars Forssell skrattar, axlarna hoppar, hans ögon blir till smala springor.
Vi hade talat lite om att hans poesi, det som han tycker sig vara allra bäst på, inte hade gett honom tillräckligt mycket pengar för
att försörja en familj. Det var som journalist han överlevde. Länge skrev han ett slags brev till det svenska folket, som han säger, om precis vad han ville i Expressen &
- Så småningom fick jag väldigt bra betalt. Och jag var bra på det där. Och jag var road av det. Det var tur. Annars vete fan hur jag hade överlevt.
Men pjäserna då?
- Några av dom har gått ganska bra, och en del översättningar, av "Peer Gynt" till exempel. Och en översättning som jag gjorde i
början av min karriär, Molires "Hustruskolan". Men framför allt "Haren och vråken", den har gett ganska mycket pengar. Där har jag
ju tjänat en del.
Det var efter att ha sagt detta som Lars Forssell kom in på det ämne som ledde fram till Strindberg och dopfunten.
- Men Lars Norén, han kan ju skriva pjäser oavbrutet som spelas och spelas. Han är ju bra, det är ingen tvekan om det. Men jag är
väldigt trött på genren. Vi är tyvärr fixerade vid det där strindbergska privatdramat. Det ska vara neurotisk teater. Man ska få anfall...
Han askar av cigarretten och drar andan. Fortsätter:
- Jag är mycket mer på Brechts sida. Teater ska ändå på något sätt vara tankeväckande. Men hela den svenska dramatiken domineras av uppgörelser där man river ned varandra och dödar varandra - och det är jävligt tråkigt. Jämför med Shakespeare! Dessa enorma orgelverk.
Han översatte Aischylos "Orestien" på uppdrag av Peter Oskarson vid Gävleborgsteatern för några år sedan och överansträngde sig på kuppen.
- Men det är skönt att ha gjort det, en sagolik upplevelse. Det var så fantastiskt roligt, och så bra dramatik. Skrivet fyra hundra år före Kristus och så levande och starkt, så fullständigt aktuellt, dramatiskt finurligt. Man känner igen de gamla teatertricken, här finns hela repertoaren.
Lars Forssell gav ut sin första diktsamling, "Ryttaren", 1949. Han var tjugoett år gammal. Självaste Erik Lindegren skrev i en mycket positiv recension i Stockholms-Tidningen om en poetisk sensibilitet
så ovanlig och speciell att denne unge poet måste räknas till de allra största löftena i svensk poesi.
Nu, femtiosex år och bortåt trettio diktsamlingar senare, finns det ingen anledning för Lars Forssell att ens låtsasfäktas när man påstår att han infriat Lindegrens förväntningar.
Du är ju en av de stora poeterna.
- Ja, det är jag nog. Jag är en av de bästa, jo det är jag. Jag är en av de bästa i min generation. Det är lika bra att erkänna det.
Det finns en bakgrund till Erik Lindegrens recension, en bra historia. Den så beundrade fyrtiotalisthövdingen och den mycket unge poeten var mycket goda vänner. Vänskapen inleddes med en skoluppsats.
Någon gång i tonåren fick Lars Forssell i födelsedagspresent av Vilgot Sjöman, sin gode vän och skolkamrat i Norra latin, ett exemplar av Erik Lindegrens diktsamling "mannen utan väg". Han fascinerades av detta banbrytande verk, så radikalt nytt i svensk poesi, och han skrev en uppsats om det. Det var djärvt.
- Min lärare, som hette Paul Fröberg och var litteraturhistoriker, hade aldrig hört talas om "mannen utan väg" som bara hade kommit ut
i två hundra exemplar. Han trodde att jag hade hittat på Erik Lindegren.
Nu brister Lars Forssell åter ut i sitt frustande skratt, axlarna guppar, askpelaren faller.
Men det fanns en lärare på Norra latin som hade haft Erik Lindegren som elev i Östersund. Han hette Gudmar Hasselberg.
- Han blev naturligtvis väldigt road, tog en kopia av uppsatsen och skickade den till Erik Lindegren. Och så hörde Erik av sig till mig
och vi träffades. Det var 1944, jag var bara sexton år. Han bjöd mig på krogen. Jag hade knappast varit på krogen tidigare. Framför
allt hade jag inte druckit något på krogen. Men det fick jag lära mig av Erik Lindegren.
Vänskap uppstod. De talade om poesi.
- Oftast var det så att han gav sig på mina dikter. Rättade, lade till och drog ifrån. Men jag kan påminna mig att jag någon gång också rättade honom.
Lars Forssell har estradörens förmåga att berätta om sina ikoner med en märklig blandning av förvåning och förundran. Som om han just nu, många år senare, för första gången upptäckt de fascinerande egenskaper hos dem som gjorde dem till ikoner.
- Erik Lindegren var så oerhört trevlig, så konversant. Han hade en underbar konversation. Han var en oerhört stark person, han kunde
underhålla ett helt rum fullt med människor. Och så såg han ju så magnifik ut, indiansk. Han var oerhört älskvärd. Och rolig. Till
skillnad från Ekelöf.
Erik Lindegrens recension av "Ryttaren" kunde förstås ses som en vänrecension, och den ledde till vissa problem för den unge debutanten. Men i den mån Lars Forssell svävade i det blå efter Lindegrens recension togs han ned på jorden av just Gunnar Ekelöf, den andre giganten på de svenska poeternas parnass vid denna tid.
På ett efterspel till ett evenemang i Uppsala hade Ekelöf, berättar Lars Forssell i sin bok "Vänner" (1991), slagit till med sin
lejontass mot honom, författaren till "Ryttaren", och rivit till så
att slamsorna rök. Lars Forssell minns inte exakt vad Ekelöf sade, men det handlade om att "sådana usla poetastrar som jag med mina
usla dikter borde drunkna i den usla poesins närmaste gyttjepöl".
Lars Forssell hade brustit i gråt och flytt under andra Ekelöf-beundrares hånfulla skrattsalvor. "Men samma lejon kom,
fjorton år senare, att skänka mig en tröst för livet."
Då hade Lars Forssells diktsamling "Röster" just kommit ut och fått "blandade, inte alltför uppmuntrande recensioner". Ganska sent på kvällen ringde det på telefonen. Det var Gunnar Ekelöf. Han hade ett prosaiskt ärende, men i själva verket ville han bara erinra om
vad målaren Degas hade sagt till Toulouse-Lautrec på dennes första vernissage: "Vous tes dans l équipage."
Nu ville Gunnar Ekelöf säga samma sak:
- Jag har läst dina "Röster". Du är med i ekipaget.
Nu, ännu många år senare, förmodar Lars Forssell att Gunnar Ekelöf hade lite dåligt samvete för hur han hade behandlat den där unge
poeten i Uppsala.
- Det var ju ett jävla sätt att ge sig på en ung kille på det där sättet och heta Ekelöf. Han var inte snäll, det var han inte. Men
han gjorde mig glad igen, torkade mina tårar. Och sedan hade vi bra kontakt, skrev till varandra, gav varandra böcker, träffades på
fester. Jag intervjuade honom en gång uppe i Norrtälje-trakten.
Det säger något om Lars Forssells värld och tiden som inte längre finns att vi talar om människor som Lenny Bruce, Greta Garbo, Bengt
Grive - "han var min polare, min bäste vän" - Maria Callas, Gösta Oswald, Ezra Pound, Evert Taube - "så fort han kom in på en krog
började teatern, då var det inte Evert längre, det var bilden av Evert" - och i någon mån Olof Lagercrantz.
- Han var i hälarna på mig hela tiden. Det är ju möjligt att han var avundsjuk. Men han var på mig hela tiden. Han kunde vara fasansfullt obehaglig, gåtfull. Visst var han vänlig ofta. Men han kunde också vara väldigt otäck, med det där frusna leendet. Vi träffades ibland men vi blev aldrig vänner. När jag blev invald i Akademien fick han visst ett raseriutbrott som hördes över hela Stockholm.
Det är roligare att tala om vänskaper. Lars Forssell säger att det inte är dom som man talat med och växlat kloka ord med i sin ungdom
som man minns bäst. Det är dom man skrattat med.
- Som vi skrattade. Du förstår när Beppe och Slas satte i gång. Jag var inte själv någon rolighetsminister. Men skratta kunde jag.
Jag kunde skratta så att jag grät. Det var verkligen roligt.
Lars Forssell saknar de döda. Kanske mest av alla Pär Rådström. Han säger att när Pär Rådström dog, trettioåtta år gammal, så dog
också den tredje författaren i deras lilla krets, Pärlars. Bara Lars blev kvar.
- Pärlars försvann när Pär dog, sedan blev det inget mer.
Men Pär Rådström är en av de döda Lars Forssell ändå tycker sig kunna ringa upp och fråga: "Vad tycker du, fungerar det här?" Även
om deras vänskap till slut inte höll för det tryck Pär Rådströms komplicerade karaktär byggde upp, som Lars Forssell berättar i
"Vänner".
Nu förlorar han sig i dagrarna över vattnet mellan Marieberg och Långholmen utanför sitt balkongfönster och säger eftertänksamt att
Pär Rådström var en mycket komplicerad människa, "närmast, vad ska man kalla det, amoralisk?"
- Om det låg en hundralapp någonstans så tog han den, även från sina vänner. Klart man blev arg på honom, men det var aldrig någon katastrof. En gång berättade en vän för mig att polisen hade ringt upp honom och sagt att här sitter en herre vid namn Pär Rådström och
han säger att han har stulit ett par hundra kronor av er. Kan ni bekräfta det? Min vän såg efter, och ja, pengarna var borta. Men till polisen sa han att inga pengar saknades. Men det säger ju alla, sa polisen. Dom hade en lång lista på personer som Pär sade att han hade stulit från. Men ingen av hans vänner ville gå med på det. Märkligt.
Lars Forssell har tidigare skrivit i sin bok "Vänner" om denna "opålitlighet" hos Pär Rådström, som trots allt var "den älskvärdaste, roligaste och mest egenartade personligheten i femtiotalets Sverige" om man var vän med honom på hans egna villkor.
En enda gång hade Lars Forssell blivit "tillbörligt förbannad" över hans svek. "Det var som en fallucka hade öppnat sig. Det var slut mellan oss. Det blev aldrig mera som förr."
Men det var inte slut. Ännu fyrtiotvå år efter Pär Rådströms död talar Lars Forssell om honom med värme. Vänskapen lever. Han ringer sin vän.
- En annan som det är väldigt lätt att ringa upp är Moliere. Jag vet precis hur han beter sig. Vi har samtal ibland, när jag översätter honom. Och Thomas Mann. Han är också så där konversant (som Erik Lindegren). Man kan få svar. Jag älskar inledningen till Josef-serien. Man kan inte tänka sig att det finns någon som helst skillnad på vårt sätt att tänka och Josefs, det finns ingen anledning att tro att han skulle vara annorlunda än oss på något sätt.
Det finns en klassisk bild på Lars Forssell och en annan av hans nära vänner, Stieg Trenter. De sitter vid ett fönsterbord på
Solvalla. Hatten på svaj. Vinflaskan på bordet anger tiden, Vin rouge d'Algerie.
- Han skulle skriva en deckare i travmiljö, det blev "Narr på nocken". Jag var anställd hos honom som något slags vägg, eller bollplank. Han testade formuleringar på mig, men mest gåtorna, intrigerna. Han var nästan bara intresserad av intrigerna, personteckningen brydde han sig inte så mycket om. Han bestämde vem som var mördaren genom att utesluta dom som inte hade alibi. När det bara var två kvar som inte hade alibi fick man välja.
Lars Forssells hälsa har inte varit den bästa under det senaste året. Han vill mer än kroppen orkar.
- Men jag tänker rätt mycket. Ja, det kan vara frustrerande att inte orka sammanfatta det man tänker. Men jag känner mig inte förbrukad. Jag har inte lagt ned verksamheten. Poesi skriver jag ju alltid, det så att säga följer med dagligen.
Nej, han kan inte berätta hur det går till. Ofta är det en rad som spökar. Ibland när han gör "en inventering" kan han hitta någon rad
han antecknade för kanske tjugo år sedan och totalt glömt bort.
Han tystnar en liten stund.
- Men det kan vara rätt skönt också att inte skriva, någon gång får det vara slut, man kan inte hålla på hur länge som helst. Som Pär
Lagerkvist sa när jag kom in i Akademien 1971) och frågade honom om han skulle skriva något mer. Nej, sa han, är du inte klok. Det är
så våldsamt, så våldsamt, att skriva. För honom var det tydligen det.
På ett bord står fotografier av alla arnbarnen. Han har sju. Ett barnbarn, en Teodor, dog tre månader gammal 1990. Lars Forssell skrev om sorgen i "Rekviem för ett barn":
"Gråt över dem som går osynliga intill mig, barnet, pojken, gubben, ynglingen, med steg som inte hörs och utan andedräkt."
Dikten finns i Lars Forssells senaste samling, "Förtroenden", som kom ut år 2000, inte på Bonniers som alla de tidigare utan på
Atlantis. Det var som ett tack för att de hade gett ut hans visor och vistexter, med musik, i två tunga volymer med titlar som kanske sammanfattar hans livshållning, "Jag har dansat" och "Säj vad ni vill". Sonen Jonas, musiker och kompositör, hade redigerat och
sammanställt.
"Förtroenden" är dedicerad till Lars Forssells barnbarn. En svit om fyra dikter i samlingen bär samlingsrubriken "Konsten att vara farfar". Han ler lyckligt när han berättar att han stulit titeln från Victor Hugo.
Sedan blir han estradör igen, i sin stol, och deklamerar några strofer ur Runebergs "Fänrik Ståls sägner" med sin bästa malmstämma: "Döblen är en hedning, förtappad är han evigt..."