Jonas Andersson och Eric Schüldt började skriva en bok om internets förträfflighet. Men någonting hände. Resultatet blev "Framtiden", en dystopi över digitaliseringens herravälde.
Några dagar före intervjun cyklar medievetaren Jonas Andersson förbi redaktionen med ett exemplar av "Framtiden".
– Allting kring den här boken är lite indie, säger han när han räcker över den bok som han har skrivit tillsammans med kulturjournalisten Eric Schüldt.
Jonas Andersson och Eric Schüldt känner varandra sedan tiden på Journalisthögskolan där de pluggade för över tio år sedan. Men det var då. År före Facebook och den sociala explosionen på internet, där de skulle hitta sin gemensamma frälsning.
Jonas Andersson kallar sig för nätpundare och i förordet till "Framtiden" skriver Eric Schüldt att han var en av de frälsta som såg internet öppna dörrarna till en helt ny värld. Varför sitter vi då här och pratar om en bok som utmålar digitaliseringen som ett hot mot mänskligheten?
– Det hände något 2009, jag kan inte säga exakt vad, men det förändrade den bok jag och Eric höll på att skriva. Vi såg den tilltagande digitaliseringen av vår vardag och av kommunikationen människor emellan. Om några år kanske vi kommer att se att det var då den fullständiga kommersialiseringen av nätet började, säger Jonas Andersson.
Ur det formades en dystopi. I Anderssons och Schüldts bok blir framtiden en röst som ser tillbaka på följderna av de senaste årens digitalisering och skakar på huvudet åt vad hon ser. Mänskligheten har flyttat in i en gigantisk pyramid där all mellanmänsklig kontakt reducerats till digital kommunikation. Naturen har mjölkats på resurser för att finansiera den energiförbrukning som det digitala levnadssättet tar i anspråk. Kvar finns gulnat gräs och stora turbiner som stillar pyramidens omättliga behov av energi.
– Tänk om internet inte är den frälsning vi hoppats på, om vi bygger en stor fälla. Boken är ett försök att utveckla den tanken och dra den till en slutpunkt.
Trots den dystra profetian är "Framtiden" ingen uppmaning till att för evigt dra ut sladden. Författarna förespråkar ingen tillbakagång till livet före internet men ropar efter en medvetenhet om att det digitala landskap som breder ut sig i allra högsta grad är beroende av analoga värden som mänsklig och elektrisk energi.
Till formen är "Framtiden" en hybrid mellan essä, pamflett och skönlitterär betraktelse, och Jonas Andersson betonar att den inte ska läsas för bokstavligt.
Läsningen av "Framtiden" väcker många frågor men levererar färre svar. Kanske beror det på att boken till stor del är sprungen ur frågor hos författarna själva. Hur vi ska undvika att hamna på den plats de målar upp lämnas osagt, personligen tror Jonas Andersson att de senaste årens rasande utveckling är dömd att mattas av.
– Jag tror att det finns en naturlig mättnadspunkt hos människan. "Framtiden" är en produkt av den mättnaden hos mig och Eric.