Det nära naturtemat känns igen från flera av hennes tidigare verk, böcker som hon gjort tillsammans med bland andra Sanna Töringe och Görel Kristina Näslund. Uppmärksamhet har hon också fått för sina bilder till Åsa Linds böcker om Sandvargen.
På bara några år har konstnären Kristina Digman stigit fram som en av de namnkunniga svenska barnboksillustratörerna. Sedan 2001 har hon bildsatt hela 15 böcker och medverkat i lika många antologier. Och två bildberättelser för våren 2008 ligger klara.
- Till sist har jag hittat hem, det är bilderböcker jag vill göra, säger Kristina Digman som tidigare ägnat sig åt måleri, skulptur, grafisk formgivning och renovering av möbler.
En färgmättad mustig bilderboksversion av Astrid Lindgrens pysslingsaga "Peter och Petra" är Kristina Digmans senaste. Som vanligt följer hennes illustrationer inte den inhemska traditionen utan leder snarare tankarna till östeuropeisk bilderbokskonst.
- Jo, jag har sysslat mycket med ikonmåleri och hämtat inspiration från gamla bokilluminationer, så det är kanske det som slår igenom i mina bilder, säger hon.
- Platta änglar och uppvikta perspektiv intresserar mig och jag tycker om det medeltida sättet att tänka plant. Jag vill inte försöka ge illusionen av djup i bilden utan jobbar på ytan. Det är roligt att arbeta fram mönster och hela tiden betrakta det man gör som just bild.
Men att bara måla blommor blir så begränsat, tycker hon. Om teckningarna får bära fram en berättelse händer något annat.
- Bilderna går i gång när jag får en text att förhålla mig till. Även om jag gillar idyller vill jag få fram flera bottnar. Precis som i humor måste det finnas både vemod, allvar, farlighet och sorg i botten. Man får inte skygga för det.
- Dessutom är det sagolikt kul att böckerna når ut till så många. Bilderboken är ju faktiskt barnets första konstupplevelse. Jag bär till exempel med mig Tove Janssons bilder sedan min egen barndom.
Med stor entusiasm visar hon upp katalogen från förra årets internationella illustratörsutställning på barnboksmässan i Bologna.
- Man kom in där och möttes av ett par tre hundra bilder som var och en gav en hjärtklappning. Hur ofta blir man så berörd på en konstutställning? Och tänk att allt detta kommit till bara för att det finns en text till. Det är inspirerande att det finns så mycket bokkonst som vi borde titta närmare på. Japan, Korea och Iran, som exempel, hade så vackra böcker, inte bara bilderna utan papperet och känslan av själva boken när man höll den i handen.
Kristina Digman gick direkt från nian till Nyckelviksskolan utan att besvära sig med gymnasiestudier. Hon pluggade vidare på Grundis, Gerlesborgsskolan och Halmstads fria målarskola innan hon drog vidare till Konstakademin i Köpenhamn, där hon studerade ytterligare några år.
- Men jag kände mig lite bortkommen där. Medan de andra eleverna vräkte loss med stora målningar och färg gjorde jag teckningar med linjal, minimalistiska konstruktioner av möbler. Jag gick en svetskurs och gjorde små hus i metall. Det fanns verkstäder för allt där på skolan, men ingen talade om det för mig, så jag missade mycket. Antagligen skulle jag ha tagit bättre reda på utbildningen i dag.
Kristina Digman bor och är verksam i Sperlingsholms gamla skola utanför Halmstad. Hemma på väggen hänger några av hennes miniatyrikoner, stiliserade och detaljrika bilder av stjärntecknens gestalter. Det är lätt att se hur hon tagit med sig den bildvärlden till barnböckerna. Men nu har hon inte längre så mycket tid över för att måla tavlor.
Däremot ställer hon ut sina barnboksillustrationer. Förra våren deltog hon i en barnboksfestival i Tokyo, där hon och Stina Wirsén visade bilder. Under sommaren var hon med i den stora samlingsutställningen "Bland höghus och norrskenshästar" i Haninge. I höstas hade hon en separatutställning i Bergkvara och deltog dessutom i en samlingsutställning på det nya teckningsmuseet i Laholm.
Det är inte bara medeltida måleri som inspirerar henne. Hon visar travar med illustrerade böcker hon gillar, det är allt från 1100-talsilluminationer till Eva Lindström. Där är böcker av Anna Höglund, gamla persiska bilder och "Longing for darkness. Kamante's tales" med raka oskolade teckningar av Karen Blixens afrikanska betjänt.
Hon har just hittat en besläktad illustratör i amerikanska Giselle Potter, som finns på svenska med "Mitt bästa år". Annars är det svårt att peka ut några syskon; Kristina Digmans bilder har en alldeles egen profil i barnboksvärlden.
- Jag gör nästan aldrig expressionistiska yviga bilder, utan det är mera armarna rakt ner precis som jag själv.
Bredvid provtrycket av "Floras kulle" ligger hennes illustrationer till Ulf Nilssons kommande vårbok "Min lilla apa" om babianer som bryter sig in i människornas bostäder i Sydafrika och tar för sig av allt.
I höstas fick vi också se Kristina Digmans tolkning av Rödluvan som hon illustrerat för Rabén & Sjögrens nya sagoantologi "Snipp snapp snut". Det är, den grymma sagan till trots, vänliga bilder fjärran från de mörka och ibland erotiska tolkningar hon plockar fram och jämför med. Till och med den bild där mormor syr vargens mage full med sten andas välvilja.
Just nu gör hon månadsillustrationer till scouternas klassiska årsalmanacka. Hon hinner med åtskilligt.
- Jag är nog lite snabb, ja, kommenterar hon omedelbart.
Ibland tycker hon att det går för fort, att hon efteråvt kan tycka att hon kunde ha gjort bättre.
- Jag kan reta mig på att jag haft för bråttom, men jag lär mig av mina misstag. Jag är inte så teoretiskt lagd utan sätter mig bara ner och jobbar, lägger inte upp hela boken från början i ett bildmanus så där som man borde.
Däremot är hon noga med kompositionen i varje enskild bild så att helheten balanserar med detaljerna, att färgsättningen fungerar och proportionerna blir de rätta. Och visst kommer hon fram till fullständiga böcker den vägen också även om hon lämnar den teoretiska överbyggnaden därhän.
- Det ska vara roligt och vackert, bilderna ska ha fina färger och fina ytor. Det känns bäst när jag får leka. Därför har jag ibland tackat nej till alltför realistiska och läroboksliknande böcker. Då riskerar jag att gå in för mycket i att avbilda allt för noggrant. Jag gillar att göra natur och växtdetaljer så att de stämmer. Små prickar och ludd kan jag snöa in på, det är lite farligt med den låsningen.
Hennes första barnbok var "Vår hemliga trädgård" (Rabén & Sjögren, 2001) skriven av Sanna Töringe. Samarbetet mellan illustratören och författaren växte till vänskap. Året därpå kom "Följa Felix" och 2003 "Jag vill, jag vill, jag vill!"
- Det var den första bok jag kände att jag hade makt över, den är jag jätteglad för själv. Där släppte jag duktighetskravet och tog själv befälet så som Josefin gör i boken. Året innan hade jag illustrerat Görel Kristina Näslunds "Lilla äppelboken", där detaljerna var nogräknade - den är jag också glad för - men nu hittade jag en mer avspänd hållning.
Sanna Töringe och Kristina Digman har hittills gjort åtta berättelser tillsammans. Förra våren kom "Lilly vill ha äventyr". En nionde, "Du och jag min lilla kotte", ingår i Bonnier Carlsens småbarnsantologi "Den gröna barnkammarboken" som kom förra året.
- De bilderna var roliga att göra. Ett barn och hennes mamma leker tankelekar och jag försökte göra så att man alltid känner igen mamman, även när hon är häst eller något annat. Berättelsen är en liten föräldralektion kanske, eller en leklektion.
- Sanna har fått mig att göra saker som jag annars inte trodde att jag kunde, som monster, drakar och sopmaskiner. Vårt samarbete är nog ganska ovanligt. Periodvis pratas vi vid dagligen, och inte bara om böckerna. Vi kommer ofta på nya projekt. Nu har vi en pekbok på gång som vi vill göra. Vi får se.
Och så klurar hon på en egen flora.