Det finns en bild i filmen "Gomorra" som bränner sig fast. Den lätt darriga kameran stannar upp några tysta ögonblick vid ett lägenhetskomplex som får våra miljonprogram att likna Bullerbyn. I detta laglösa cementslott från helvetet bor flera av personerna i filmen. Här, i den napolitanska förorten Scampia, finns inga pittoreska gränder, inget glittrande Medelhav, inga charmiga Paolo Roberto-fastrar med tomatsås på kinderna. Det är bilden av Neapel som ingen Italienfrälst svensk vill se.
I litteraturen är Roberto Saviano knappast först med att skildra Neapels kriminalitet och misär. En av de författare som han pekar ut som sina föregångare, Peppe Lanzetta, har till exempel skildrat staden från den mörka sidan ända sedan debuten 1983. Trettio år tidigare hade Anna Maria Ortese med neorealistisk glöd beskrivit fattigdomen i den nattsvarta "Il mare non bagna Napoli".
Inget nytt under den syditalienska solen alltså. Men trots att Neapelskildringar närapå blivit en egen litterär genre slog "Gomorra" ned som en bomb när den gavs ut 2006. Smällen blev så kraftig att dagens napolitanska författare måste förhålla sig till den på ett eller annat sätt.
De som tillhör Savianoklanen anser att "Gomorra" har blåst nytt liv i den engagerade litteraturen och tron på dess samhällsomvälvande kraft. De menar att Saviano med rätta har valt en megafon för att berätta sanningen om den pågående katastrof som man tidigare bara har mumlat lite diskret om.
En annan falang tycker visserligen att Saviano har gjort stordåd med sitt verk men varnar för att camorran och slumförorten snart förvandlas till ännu en stereotyp bild av staden, vid sidan av de klatschiga vykorten med pizzor och mandoliner. Det kan lätt slå över i gettoromantik och maffiamystik.
Till vilken stad förlägger man till exempel handlingen i en ny bok som vill vara Italiens svar på James Ellroy? Knappast Venedig eller Florens. Angelo Petrellas hårdkokta debutroman "La città perfetta" (2008) har en karta över Neapel på innerpärmarna. Huvudrollerna spelas av följande ljuva bukett: den kokainsnortande snuten L'Americano, vänsterterroristen Chimicone och gatpojken Sanguetta som i slutet har avancerat till camorraboss i flott Posillipo-villa. Den allvarligare sidan av Petrellas grabbiga thriller visar att i Neapel spelar det ingen roll vem man är: politiker eller polis, terrorist eller camorrista - alla blir oundvikligen insnärjda i det ondskefulla nät som kastats över staden.
Att Petrella har låtit sig inspireras av "Gomorra" behöver man inte tvivla på; i slutordet ger han rikligt med kredd - "massimo rispetto" - till den jämnårige Saviano.
Till det napolitanska gränslandet mellan brott och straff har också succéförfattaren Diego De Silva förlagt sin roman "Non avevo capito niente" (2007). För den som inte mäktar med fler dystra och gravallvarliga skildringar av Neapel är De Silvas komiska berättelse om en halvmisslyckad advokat som får en fåfäng camorrista på halsen en välkommen skrattpaus. Kanske tillhör De Silva en av de författare som har tröttnat på den socialrealistiska estetiken. Hans bok "Certi bambini" från 2001 - som senare blev film - var en ytterst tragisk historia om 11-årige Rosario som varje morgon stiger upp och sköter om sin senila farmor för att på eftermiddagen gå ut och mörda.
"Non avevo capito niente" känns därför nästan originell i sin medelklassiga inramning: det Ikeamöblerade hemmet, det havererande äktenskapet med en chic psykoanalytiker och de regelbundna smygbesöken på Big Burger (i syfte att uppväga hustruns makrobiotiska kokkonst).
Lite "Gomorra"-splitter hittar man också i böcker som inte alls handlar om camorran. I det litterära löftet Valeria Parrellas senaste bok "Lo spazio bianco" (2008) utgör Neapel snarare en oroande och hotfull bakgrund. Huvudpersonen Maria är en storrökande komvuxlärare som befinner sig på neonatalavdelningen efter att ha fött barn i sjätte månaden.
Från sjukhusets rökfönster är utsikten över Neapel spektakulär men utflykterna hon emellanåt gör till sina fattiga elever i förorternas ingenmansland visar den andra bilden. I vägbeskrivningarna dit ingår sådant som "ta till höger efter torget där det brukar vara vapenstrider". Kloakråttorna som huserar i de nedgångna förortskomplexens trappuppgångar i Ponticelli skyr varken dagsljus eller människofötter. Deras onaturliga beteende påminner starkt om den vidriga råttinvasionen i kolerans Neapel som Axel Munthe berättade om i "Boken om San Michele" (1929).
Parrellas sociala blick når ända in i sjukhusets sterilaste zon. I dialogerna med de andra föräldrarna vid kuvöserna gestaltas nivåskillnaderna på samhällsstegen effektivt, utan att för den sakens skull beröva Marias högst privata själstillstånd på poetiskt syre. I väntan på att den prematura dottern ska "födas" eller dö befinner sig Maria själv i en sorts mental kuvös. Det är tjocka glasrutor mellan henne och staden utanför.
Där ute vandrar - kanske samtidigt - jagberättaren i Ermanno Reas Stregaprisnominerade roman "Napoli Ferrovia" (2007). Boken är den tredje i en triptyk över den hatälskade födelsestaden som den 80-årige huvudpersonen återvänder till efter decennier i frivillig exil. Han möter där Caracas, som likt en bisarr Vergilius guidar Reas alter ego i infernot kring centralstationen. Caracas är en sammansatt - och enligt författaren högst verklig - person, full av kontraster: en före detta skinnskalle med rötter i Venezuela i färd med att konvertera till islam. Hans älskade heter Rosa La Rosa och förkroppsligar Neapel: en svindlande skönhet som för alltid är fast i sitt heroinmissbruk.
Men den bok som starkast knyter an till "Gomorra" är pizzabagaren Andrej Longos lysande novellsamling "Dieci" (2007). De människospillror som Saviano skildrar utifrån kryper Longo in under skinnet på. Idén är lånad från Krzysztof Kieslowskis "Dekalog", men i de mardrömsförorter där samtliga noveller utspelar sig har man sedan länge förvrängt innebörden i de tio budorden.
Det första budordet, "Du skall inga andra gudar hava jämte mig", är inte svårt att misstolka i Poggioreale. Papilù är den stolte 17-åringen som vill leva hederligt och inte beblanda sig med bossen Mezzanottes gäng som styr i området. En kväll blir han och hans flickvän knivhotade utanför ett diskotek. Som av en slump dyker Mezzanotte upp och räddar livet på dem. Men Papilù är tillintetgjord: han har gått rakt i den gillrade fällan och är nu för alltid camorrans egendom.
Även den andra novellen tycks ha "Gomorra"-anknytning. Från sin vespa blir ju Saviano vid ett tillfälle vittne till en scen som han först efter en stund förstår: en knarkare testar heroin åt camorran. Är blandningen bra går man därifrån hög som en lyftkran, är den dålig dör man. Det är rysk roulette, minus glamouren. I den novell som tar avstamp i budord nummer två gestaltar Longo desperationen hos en man som dalar från en tvivelaktig smörsångarkarriär till att bli langarnas försöksråtta.
På det här sättet betar Longo av budord efter budord. Själv menar han att autenticiteten som boken har hyllats för kommer sig av det faktum att han bytte ut sitt brödskrivande vid televisionen mot brödbakande på en pizzeria.
Det är lätt att föreställa sig hur en dramatiker som Lars Norén eller Peter Birro skulle kunna överföra Longos avskalade monologer till en suggestiv helvetesskildring på teaterscenen.
De vore i så fall inte de första svenskarna att falla för Neapels litterära lockelse. Redan på 1880-talet - långt före Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" - levererade den nyinflyttade Anne Charlotte Leffler sina "Napolitanska bilder" till dagstidningar i hemlandet. Hon hävdar bland annat bestämt att Neapel inte är "civiliseradt" och berättar vid ett tillfälle om hur hon tvingas lämna en urartande teaterföreställning där publiken snart börjar "skjuta på hvarandra med pistoler".
Kanske är Axel Munthe den förste att tala om staden i rent bibliska termer: "Det var svårt att inte tro att Guds straff drabbat syndastaden. Sodom och Gomorra var ingenting i jämförelse med Napoli."