– Jag litar inte på personer som inte brinner för något, säger han.
Han bröt ny mark med självbiografin ”Fever Pitch” i början av 1990-talet och hans förra roman, ”En god människa”, nominerades till det ansedda Bookerpriset. Husguden heter Charles Dickens och inspiratören Anne Tyler, en amerikansk författare vars böcker fick honom att börja skriva.
Nu är Nick Hornby aktuell med nya romanen ”Juliet, Naked” – och som manusförfattare till filmen ”An education”, som nyligen visades på Stockholms filmfestival.
Precis som romanen ”High Fidelity” från 1995 handlar den senaste om musik och relationer – fast på ett helt annat vis. Tonen i berättelsen är mer sorgsen och reflekterande, även om den Hornbyska humorn är intakt.
– Jag hade aldrig kunnat skriva en så lättsam bok som”High Fidelity” i dag. Med åldern kommer en annan inställning till livet, man inser att man inte kommer att leva för evigt, säger Nick Hornby i telefon till DN från sitt kontor i Highbury i norra London.
– Dessutom ser musikvärlden helt annorlunda ut i dag. Den typ av skivbutik som jag skrev om finns inte mer. Datorer och mp3-spelare har tagit över. Jag tror att musik som fysiskt objekt kommer att upphöra, säger Nick Hornby.
Det är hans första dag vid skrivbordet efter en jobbresa till Italien. Hela hösten har varit en lång pr-turné, mest i Storbritannien och USA. I bakgrunden hörs tonerna av bandet Fanfarlo i Hornbys Ipod-högtalare.
– Jag lyssnar jämt på musik, men är inte nostalgisk vare sig det gäller vinylplattor eller de otäcka cd-skivorna. Det är själva musiken jag är ute efter. Fast jag tror att unga i dag kan gå miste om den där speciella känslan att köpa en skiva i taget och sakta bygga upp en skivsamling. De kan skaffa en samling på 1 000-tals låtar på fem minuter. Mina syskonbarn brukar be mig att fylla deras Ipodar med 400 låtar i taget.
I ”High Fidelity” fick vi möta Rob, innehavare av en skivbutik i London, som är totalt besatt av musik och vinylplattor. Duncan i ”Juliet, Naked” ägnar större delen av sitt liv åt den amerikanska rockstjärnan Tucker Crowe – en blandning mellan Bob Dylan, Bruce Springsteen och Leonard Cohen.
På en internetsajt diskuterar och dissekerar han och likasinnade fans myten, mannen och musiken. Tucker försvann från offentligheten för drygt 25 år sedan. När en akustisk version av hans mest omtalade skiva, ”Juliet”, plötsligt dyker upp förändras livet för både Tucker, Duncan och hans sambo Annie.
De har varit ett par i femton år och lever i ett förhållande som bara ”är”. Tucker Crowe sitter i sitt hus på andra sidan Atlanten och är lika desillusionerad. I åratal var han borta i ett rus av alkohol och droger. Han minns nästan inget av sin karriär eller av de barn som han fått med olika modeller. Gemensamt för de tre är känslan av att ha slösat bort sitt liv.
Tror du alla människor känner så förr eller senare?
– Ja, särskilt när man kommer upp i min ålder, säger Nick Hornby, 52. I bästa fall har man 30–40 år kvar att leva, och en del av dem kommer man ändå inte att ha någon större glädje av. Jag tycker inte ens om att säga det.
För att ge tyngd åt sitt påstående berättar han vad hans fotbollslag Arsenals framgångsrike manager Arsène Wenger sagt om att fylla 50.
– Wenger, den store filosofen, sa att han insåg att livet aldrig kommer att bli så som han önskade att det skulle bli. Säger han det, då måste det verkligen vara en dyster tid.
På vilket sätt upplever du själv att du har slösat bort ditt liv?
– När jag ser tillbaka tänker jag: ”Herregud, jag har suttit i ett rum och surfat på internet!” Jag ser de böcker jag har skrivit i bokhyllan, men minns inte när jag skrev dem. Jag tror det är filosofiskt omöjligt att inte känna att man slösar bort tid. Särskilt om man är författare, för det går inte att skriva konstant, tio timmar om dagen.
Vi pratar en stund om vad som anses vara ”normalt”, och vad skillnaden är mellan en nörd och en expert. Duncan i ”Juliet, Naked” går upp i Tucker Crowes musik och person så till den grad att han inte lever sitt eget liv.
– Visst har Duncan många fel, men framför allt har han tappat perspektivet. En del journalister tycks mena att Duncans besatthet av musik visar att han inte är vuxen.
Sådana kommentarer får Nick Hornby att resa ragg:
– Jag brukar svara: ”Om Duncan var besatt av poeten Wordsworth, hade du då sagt att han inte är vuxen?”
– Alla mina vänner är passionerat intresserade av något – musik, böcker, politik eller film. Jag litar inte på personer som inte brinner för något.
Musik går som en röd tråd genom Nick Hornbys liv. Just nu jobbar han med den amerikanske musikern och sångaren Ben Folds.
– Vi håller på med ett album som kommer ut i vår. Jag skriver texterna och Ben musiken. Det känns vansinnigt spännande, säger Nick Hornby som har vurmat för USA och amerikansk film och musik ända sedan han var liten.
Nu har han besökt över hälften av landets stater.
Är du lika fascinerad av USA nu när du har lärt känna landet ”på riktigt”?
– Ja, fast det här året har fått mig att inse att USA är ett svårt och konstigt land. I samband med lanseringen av ”An education” har jag mött en typ av amerikaner som jag aldrig tidigare har stött på. När jag varit där och föreläst om mina böcker kommer människor som aldrig har röstat på republikanerna och som är öppna, varma och optimistiska. I och med filmen har jag träffat många hopplösa journalister som tillhör ”moral majority”.
”An education”, som baseras på den engelska journalisten Lynn Barbers memoarer med samma namn, handlar om när hon 16 år gammal träffar en betydligt äldre man – som visar sig vara en bedragare i dubbel bemärkelse. Under intervjuer i USA om ”An education” fann sig Nick Hornby plötsligt tvungen att försvara tonårssex.
– Jag blev så arg på en kvinnlig journalist, som kom från en stat där det är olagligt att ha sex om man inte är 18: ”Du vet väl att motsvarande ålder i England är 16 år? Jag är medveten om att det är annorlunda här, men kan du inte föreställa dig att filmen utspelar sig i ett annat land med andra lagar?” Hon blev helt ställd och verkade inte ens ha tänkt tanken att det kunde vara så.
Det är första gången som Nick Hornby omvandlar någon annans bok till film.
Hur skiljer det sig från att skriva filmmanus baserat på dina egna böcker?
– Det är mycket lättare att ta fram ett manus när det inte är min egen berättelse i botten, säger Nick Hornby som liknar det vid att få en målarbok där han ”bara” ska fylla i färgerna.
Det USA som Nick Hornby gillar står författaren Dave Eggers alternativa förlagsimperium McSweeney’s för. De ger ut det litterära magasinet The Believer, där Nick Hornby har utvecklat en personlig form av bokkrönikor. Han skriver ur en passionerad läsares synvinkel och tar upp såväl böcker som annat i livet. Förra hösten kom ”Shakespeare Wrote for Money”, den tredje samlingen av hans krönikor från The Believer.
Tillsammans med Eli Horowitz är han redaktör för nyutkomna ”The United States of McSweeney’s . Ten Years of Accidental Classics”. Det är en antologi med noveller som har varit publicerade i McSweeney’s Quarterly Concern.
– Det är tidningen med stort T för alla med novellambitioner att bli publicerad i. Vi hade svårt att välja bland alla bra texter, säger Nick Hornby.
– Till sist bestämde vi oss för att välja dem som tillför något nytt till novellen. Dagens och morgondagens stjärnor.