Lena Einhorns "Ninas resa" handlar om hur författarens judiska mor överlever Förintelsen.
Boken är en bedrift - dels därför att ämnet överskrider det fattbaras gräns, berättaren måste uppfinna språket på nytt för att ge trovärdighet och äkthet åt historien. Dels därför att det redan existerar flera vittnesskildringar om Förintelsen, till exempel av Imre Kertész och Primo Levi. Med Einhorns bok tar denna tradition fäste i svensk litteratur.
Vilken annan svensk fackbok kan mäta sig med Einhorns vittnesberättelse från Warszawagettot? Ingen. Med all respekt för Lena Einhorn, en av landets skickliga dokumentärberättare, tror jag att hon får Augustpriset inte för årets fackbok utan för århundradets ämne, och det är gott så.
Priset är på sätt och vis hennes mors. Det finns djupare gestaltningar av samma ämne. Ser man till årets andra fackböcker finner man även många böcker som griper sig an sina respektive ämnen - från fjärilar till Latinamerika - med större ambitioner och djupare originalitet än Lena Einhorn tar sig an sitt.
Augustjuryn gör alltid klanderfria val. "Ninas resa" svarar mot dess ideal: en bok som går hem hos alla om en erfarenhet som griper alla och om en händelse som är värre än alla. Ser man saken kallare är det inte svårt att nämna årets främsta sakprosaböcker: Nina Burtons "Kvinnostaden" samt den aldrig nominerade "Terra nullius" av Sven Lindqvist.