Allt kretsade kring orden - och avsaknaden av dem. Årets Nobelföreläsning i Börssalen blev ett helt unikt evenemang, där poeten Tomas Tranströmer hyllades med musik och diktuppläsning.
Tomas Tranströmer får hjälp av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att ta sig in i rullstol i den fullsatta salen. Under hela arrangemanget kommunicerar han med små medel med hustrun Monica, ibland via en gest med den friska högerhanden, ibland med en nick.
Stroken 1990 berövade honom en stor del av hans språkliga förmåga, men Tomas Tranströmer har hela tiden haft tillgång till ett annat uttrycksmedel. När orden inte har funnits till hands har musiken fungerat som omedelbart kommunikationsmedel. Därför var det självklart att årets mycket ovanliga Nobelföreläsning skulle få en stark musikalisk prägel.
Flera av de verk som framförs under onsdagskvällen är tonsättningar av hans egna dikter, däribland stycket ”Långsam musik”, av Sven-David Sandström, som uruppförs av Gustaf Sjökvists kammarkör. Skådespelarna Krister Henriksson och Kristina Adolphson läser också, med lågmäld intensitet några av Tranströmers dikter.
Men de starkaste ögonblicken under kvällen inträffar då Tomas Tranströmers egen stämma ljuder genom salen. Två gamla uppläsningar av dikterna ”Ensamhet” och ”Schubertiana” spelas upp och den vardagliga, men precisa rösten omsluter publiken i Börshuset. En språklig frånvaro förbyts i ett slag till en intensiv närvaro.
I ett kort, men varmt tal till Nobelpristagaren resonerar Peter Englund kring poesins kraft att inte bara förtydliga eller blottlägga något redan närvarande, utan också vidga gränserna för denna värld.
– Det är med särskild tacksamhet vi står inför dig en dag som denna, säger han till Tomas Tranströmer, för du har gjort vår värld mycket rikare och mycket, mycket större.