- Pratar jag för fort? frågar Peter Fröberg Idling.
Nej. Det är bara det att han formulerar författarprocesser och kambodjansk och svensk samtidshistoria med sådan precision att vanligt lyssnande och halvhjärtade stödord inte fungerar. Nu antecknar jag som under en engagerande föreläsning, sådant som: "För den som skriver en bok på plats i ett annat land finns en lång, mycket komplicerad tradition att förhålla sig till, för att undvika att bli ännu en av dessa vita män som åker ut och benämner världen."
Peter Fröberg Idling är alltså nominerad till Dagens Nyheters Kulturpris. Han har debuterat som författare med boken "Pol Pots leende", som handlar om Kambodja och den nation som mellan 1975 och 1979 hette Demokratiska Kampuchea, där ett av 1900-talets största folkmord ägde rum. Till Demokratiska Kampuchea reste i augusti 1978 en grupp på fyra svenskar, bland andra Jan Myrdal. 1979 gav de fyra resenärerna ut boken "Kampuchea mellan två krig".
När Peter Fröberg Idling var biståndsarbetare i Phnom Penh råkade han hitta den gamla rapportboken i en hylla på Forum Syds kontor.
Att under själva läsningen faktiskt befinna sig i landet, att leva i vrakgodset och den numera strängt kapitalistiska uppbyggnaden av en förödd nation väckte en grundläggande fråga: "Hur kunde de inte se vad som hände? De som reste 100 mil rätt igenom landet?"
I "Pol Pots leende" är undersökningen av de svenska 1978-resenärernas entusiastiska bild av Kampuchea den röda tråden. Men ändå ett mindre dominerande inslag i boken än recensioner och efterdebatter gett intryck av. Peter Fröberg Idling är själv mest förvånad över att hans debutbok alls blev recenserad. Men då tror jag att han underskattar den gamla vänsterns outsinliga behov av självbespegling. Hans bok öppnade för många chanser att dra hågkomster från tiden då det begav sig, helt oavsett om Kambodja och ett skönlitterärt berättande var lika viktiga delar i boken som svensk sekterism.
Han har intervjuat ett par av dem som var med på resan, fått en del förklaringar. Jan Myrdal ville inte bli intervjuad.
- På sätt och vis blev jag förvånad över att Myrdal inte ville träffa mig. Jag kände mig ju så öppet frågande, mitt syfte har aldrig varit att sätta mig till doms över någon. För mig var deras reseberättelse helt enkelt obegriplig, den var som från en annan värld.
Och just den processen, att resenärernas ideologiska föreställningar inte släppte in några glimtar av ett land i en katastrofal situation, var en av Peter Fröberg Idlings egna centralfrågor under skrivarbetet: Var går gränsen? När glider en politisk orientering över i förblindat välmenande?
- Som barn satt jag i vagnen under demonstrationerna, och jag utgår från att om jag hade varit vuxen under den här tiden hade jag också varit en del av svensk vänsterrörelse under 70-talet. Applåderat bildandet av Demokratiska Kampuchea. Men när hade rapporterna om massmord och tvångsarbete fått mig att ompröva?
Ett par av dem du talar med i boken hänvisar ju till att de bara såg det de såg, att de inte kunde redovisa ett förtryck de tekniskt sett inte såg. Det kanske är för mycket att kräva att man ska se det man inte ser?
- Jo, men frågan är om de inte borde ha insett att sådant de sympatiserade med, som att stadsbefolkningen tvångsdeporterades till landsbygden, riskerade att få fruktansvärda följder. Det vill säga, de valde att inte uppfatta någonting som märkligt.
Apropå vita män som benämner världen, kan inte resenärernas brist på kritiska frågor också ses som en idé om jämlikhet? I stället för att dra till Sydöstasien full av uppfostringsnit från nord?
- Jo, men entydigheten i deras perspektiv var mer dominerande än ödmjuk öppenhet, är mitt intryck.
Från stereon i hans etta i södra Stockholm kommer kambodjansk rock från sent 60-tal. Tejperna försvann under Röda khmerernas tid, men har dykt upp på nytt i USA och Frankrike. De skramliga, studsiga rytmerna, hyperaktuella i stora delar av världen för 40 år sedan, beskriver också Kambodjas historia. Men den mer vardagliga berättelsen har stått sig slätt mot Kambodja som skräckroman. Utan att förneka landets vidriga samtidshistoria kan man ana en "Mörkrets hjärta"-inspirerad dramaturgi i skildringarna av Pol Pot.
- Han blir Satan som en dag klev ut ur djungeln och i ett slag skapade helvetet på jorden. Den suggestiva storyn har tagit över scenen, och ställt sig i vägen för en mer komplex bild av vad som hände. Historien blir ju till genom sammanflätade processer över lång tid. Den där känslan av obegriplighet är farlig och förledande. Vare sig det gäller andra världskriget eller Kambodja. Det hemska beror inte på att någon är ondskan.
För den som noga läser bokens försättsblad finns ingen genrebeteckning att ta fasta på. Det står inte "reportage", inte heller "roman". Däremot står "Ett förslag".
- Jag tror att Horace Engdahl har sagt något i stil med att uppdelningen i fackprosa och skönlitteratur är något bibliotekarier har hittat på för att ha ordning bland hyllorna, och att man hellre ska se varje text som ett förslag.
Peter Fröberg Idling har hunnit med flera yrkesval på kort tid, från juristlinjen via journalistik via biståndsarbete till författarutbildning på Biskops-Arnö. Dragningen till det skönlitterära skrivandet framför det journalistiska ser han som en insikt om det hopplösa i att försöka sammanfatta en historisk komplexitet som den kambodjanska, enbart hänvisad till linjärt berättande och reportageformens struktur.
- Jag tror mer på att låta texten skapa realism än att den ska försöka imitera verkligheten, tror på fiktionens makt över fakta, så att säga. När man låter helt olika typer av texter skava mot varandra händer något.
Men den sortens genreöverskridande berättande har ju många decennier på nacken, måste man fortfarande argumentera för rätten att inte välja mellan dokumentärt och skönlitterärt berättande?
- Nej, inte för egen del. Jag ser litteraturen som ett fält av möjligheter snarare än som olika genrer att ta hänsyn till. Men när journalistik kommer in i bilden uppfattas väl ickevalet som mer komplicerat, eftersom idén att fakta är något enkelt fortfarande är stark.
När Peter Fröberg Idling var klar med manuset till "Pol Pots leende" upptäckte han att det gått exakt två år sedan han skrev ut och häftade ihop sitt första romanförsök, med den tjusiga titeln "Sång till den storm som ska komma".
- Titeln är det enda som är bra med den texten. Jag försökte börja läsa den när jag var klar med "Pol Pot", för att se om det fanns något jag kunde använda till en ny roman. Men den var stendöd, jag klarade inte av att läsa mer än tio sidor. Det fanns andra som gillade den, men jag tyckte den var sjukt dålig, oskicklig.
Nyss var han i Barcelona och gick en sväng på Picassomuseet, där konstnärens första alster finns.
- Där fanns små målningar på masonitbitar, färdiga saker. Men så uppenbart förarbeten till det som senare skulle bli så bra. De där tidiga miniatyrerna var verkligen inte bra, möjligen tekniskt skickliga. Inga övriga jämförelser med Picasso, men det var i alla fall en pedagogisk påminnelse om att det tar tid att bli bra, och att vägen dit också spelar roll.