Jag var ute efter en halvflaska Aalborg dild. Det är en något svagare och godare snapsvariant än de starka kusiner som exporteras till Sverige; så hade jag informerats av kunniga danskar, inte utan den roade glimt i ögonen som framkallas av kombinationen svenskar och alkohol.
Aalborg dild finns självklart inte att köpa på systembolaget.
Hur det än kom sig så ville jag vara tydlig och effektiv i butikslarmet, så jag pekade och berättade vad jag ville ha.
På engelska.
Och det är här kinderna blossar vid minnet av hur den gamle mannen tittade på mig med ett lite sorgset leende och förklarade:
– Du kan snakke svensk med mig…
Det hade han ju alldeles rätt i. På den tiden förstod sig nordbor på varandra, och ansträngde sig att hitta fram till den blandform som kallas skandinaviska. Att tvingas prata engelska var ett pinsamt nederlag – ungefär som att förneka sina släktingar trots att släktdragen är omisskänneliga.
Men det var då. Nu för tiden är vårt gemensamma språk engelska – som Mikael Löfgren konstaterade i en krönika för några dagar sedan (DN 27/3) – och ingen känner sig det minsta obekväm med det. Det skulle vara folk i gränstrakterna då, där sedvänjan att höra till kommer att överleva i ännu någon generation. I Malmö till exempel, där många faktiskt gör sig besväret att lära sig de danska räkneorden – precis som danskarna på östra Själland lär sig de svenska för att återgälda det som är en lika rörande som självklar artighet.
Det är i och för inte alltid lätt att vara så nära och ändå så fjärran. Berättaren i norske Per Pettersons roman ”Jeg forbanner tidens elv”, surnar till när han återbesöker sitt barndomsparadis i norra Danmark:
”Hvorfor er det sånn att alle dansker er nödt til å tru at alle nordmenn er svensker og samtidig snakke så utrulig dålig svensk. Vi er vel for fæn tre land i Skandinavia.”
Här sår berättaren således split inte bara mellan norrmän och danskar, utan också med de finnar som anser Finland vara en del av Skandinavien – en diskussion med postkoloniala, politiska dimensioner.
Den ömsesidiga misstänksamheten de nordiska länderna emellan är stor. På individ- och statlig nivå är relationerna officiellt goda men ingenting säljer lösnummer så bra som uppblossande grannstrider, hur fåniga de än må vara.
Som papperskonstruktion är Norden i alla fall tämligen säker från kontrovers. Alla ska med: förutom de tidigare nämnda länderna även Island, Grönland, Färöarna och Sameland.
Den mest konkreta manifestationen av det något luddiga samarbetsorganet Nordiska rådet är dess litteraturpris. Varje år nomineras verk från samtliga ingående länder. Inför årets pris, som delas ut i dag, har tolv verk nominerats. Om man läser allihop i ett svep så borde man kanske upptäcka att de har något gemensamt. Men då får man verkligen, verkligen anstränga sig.
Det finns ingen nordisk litteratur och kanske har det aldrig funnits en.
Vi i Norden delar måhända till viss del demografi, till viss del historia och efterkrigsutveckling. Norska åldringar har en tendens att pryda sina hem med kitschiga porslinsfigurer – om man återigen får tro Per Petterson – och så är det nog i hela Norden. Men säkert också i Italien, Vitryssland och Irland.
Vad som däremot säkert finns är många bra litterära verk skrivna av nordiska författare. Den stora poängen med Nordiska rådets litteraturpris är att man får ett kunnigt urval av alla dessa. Man hade kunnat önska att en nominering automatiskt innebar översättning till de andra språken, men så diger är väl inte börsen, om än välviljan är det.
Det mest aparta verket är nog finländska Jari Järveläs roman ”Romeo och Julia”. Det är en mycket grym berättelse om ett tonårigt par som flyr utanförskap och försök att splittra deras kärlek, och ger sig ut på en resa som får en att minnas det finska paret Juha och Marita – bara värre. Det är killen som berättar, vilket gör romanen än mer kuslig. På samma gång kyligt rationell och barnsligt romantisk skapar han en mental flotte för sig och sin brud, där alla andra är hajar i ett vintrigt Finland.
Den andra finländska nomineringen är Robert Åsbackas ”Orgelbyggaren”, som är en mer traditionell roman om en gammal änklings successiva döende. Här finns gripande ”Estonia”-motiv, då hans hustru dog i katastrofen, samt en del symbolik som inte riktigt övertygar utan snarare känns mer förströdd. ”Orgelbyggaren” är en finstämd skildring, snarare än en helgjuten roman.
Grönlands bidrag är jag också kluven till. Magssanguaq Qujaukitsoq är en av Grönlands yngre poeter (född 1977). Hans diktsamling ”Sisamanik Teqeqqulik” (ung. Den med de fyra hörnen) är en rasande färd mellan naiv patetik och brinnande patos. Ibland hittar han in i en rasande existentiell virvel, men oftare kastas han ut ur den och hamnar i trubbig civilisationskritik.
Ytterligare fem diktsamlingar är nominerade till priset. Svenske Johan Jönssons tegelsten ”Efter arbetsschema” verkade som en explosion som övertygade även de mest inbitna traditionalisterna om att lyrik kan vara politiskt revolutionär trots att marginalen inte alltid är vänsterställd.
Norske Øyvind Rimbereids samling bär en titel som får läsare av Klas Östergrens kultroman ”Gentlemen” att dra efter andan. Där förekom den fiktiva diktsamlingen ”Herbarium” – som nu får substans i Rimbereids strålande ”Herbarium”. Dikterna handlar mycket riktigt samtliga om blommor, och den mest centrala diktsviten heter ”Tulipan. Mani”. Naturligtvis är 1600-talets stora tulpanbubbla central i denna långa dikt som tränger ned i roten på finansspekulationens ståndare och pistiller.
Isländska Sigurbjörg Prastardóttirs bok ”Blysfarir” (Fackeltåg) är en skickligt kontrollerad långdikt om ett destruktivt förhållande, färöiske Toroddur Poulsens samling ”Rot” (Röta) känns oftast som en uppvisning i halvsurrealistisk sammanfogning av bilder, som när det går riktigt snett kan bli: ”Parmesanen i ögonvrån/är bara en förhoppning/som kyrkklockorna/glömmer att ringa för”. Det är uppenbart att Poulsen är säker på att skriva, men lika uppenbart att han förtvivlat letar efter något att säga.
Danska Ursula Andkjær Olsen står för den mest imponerande diktboken av de nominerade. ”Havet er en scene” är en svårbeskrivlig, absolut subjektivistisk jakobsbrottning mellan jag och livsvillkor. Sidorna flödar på, blir till dramatik, hamnar i engelska, blir till cirkelrörelser, stör.
Men det måste sägas att jag har läst de nämnda isländska, färöiska och grönländska böckerna i översättningar enkom utförda i samband med nomineringarna, så en del aspekter går rimligtvis förlorade.
Fyra böcker kvar av denna nordiska litteraturgrädda. Fyra romaner.
Den svenska är Andrzej Tichýs ”Fält” – en kompakt växelsång mellan två unga människor med mentala ärr efter krig, flykt och Europas skuggsida. Denna Tichýs andra bok hyllades då den kom ut, men jag fick känslan att det snarare var det angelägna motivet än dess litterära genomförande som prisades.
Danska Helle Helle är sedan tidigare väletablerad i Sverige. Hennes nominerade roman ”Ner till hundarna” är också den enda som helt naturligt föreligger i svensk översättning (av Ninni Homqvist för Lindelöws). En proper medelklasskvinna stiger av bussen i ett litet kustsamhälle och hamnar i ett alldeles nytt liv. Förutom det faktum att Helle underminerar både text och vardag till den grad att en borttappad lottokupong blir till en rejäl nagelbitare. Mot slutet brakar även dubbelbottnen samman.
Även den tidigare nämnde Per Petterson är bekant för svenska läsare; bland annat för att hans förra roman ”Ut och stjäla hästar” med rätta blev en formidabel internationell succé. ”Jeg forbanner tidens elv” har även den en doft av världslitteratur. En tafatt 37-årig man i kris försöker försonas med sin mor. Så enkelt är det, och så komplicerat. Och i detta tema hittar jag också till slut en tendens. Liten, men i alla fall.
I Sverige har vi ju vant oss vid skildringar av förhållandet mellan far och dotter. Isländska Audur A Ólafsdóttir hakar däremot på Pettersons mor och son-tema i sin roman ”Afleggjarin” (Sticklingen). Här rör det sig om en lovande ung man som lämnar lavafälten för en karriär som trädgårdsmästare i ett sydeuropeiskt kloster. Hans döda mamma följer honom som en blid skugga.
Men Audur Ólafsdóttir tar sin roman längs oväntade vägar och bildningsromanen hinner bli till ren och skär fantastik innan hon sätter slutpunkten. Det här är något som Peter Greenaway nog skulle vilja filma, tänker jag om denna i mitt tycke mest intressanta av de nominerade böckerna.
Nordiska böcker, javisst. Men inte nordistiska, tack och lov.