I motiveringen står: ”I romanen beskriver huvudpersonen sina upplevelser och sitt arbete med att bearbeta fragmenterade minnen av flera livskriser inom den egna familjen. Med ett poetiskt och lågmält språk förmedlar Petterson hur svårt det är att få det sagt som känns som det mest nödvändiga att säga till varandra.”

Per Petterson vann i konkurrens med elva andra nominerade författare.

Grattis, hur känns det?

– Tack, jag är förfärligt glad – och lite förvirrad. Min fru och jag hade just tänkt ta en sväng med bilen när telefonen ringde. Vi bor på en gård nära gränsen och kanske skulle åka till Sverige. Nu är jag på väg till en presskonferens i Oslo i stället, säger en omtumlad Per Petterson när DN når honom strax efter beskedet.

Han är född år 1952 och har arbetat som bibliotekarie, litteraturkritiker och översättare. Han debuterade år 1987 och har sedan dess skrivit sju böcker. Den sjätte, ”Ut och stjäla hästar” (2003), rönte internationell uppmärksamhet och fick flera priser. Det är den enda bok som hittills finns på svenska.

”Jeg forbanner tidens elv” (Forlaget Oktober) handlar om Arvid och hans mor, och berättas i två parallella tidsplan. Romanen har redan fått flera norska priser och rättigheter på boken har sålts till femton språk. Den kommer ut svenska på Albert Bonniers förlag i september.

Varför fick du priset, tror du?

– Det har gått bra med boken, men jag var länge osäker när den kom om huruvida den var något eller inte. Jag visste att delar av den satt och att den var bra språkligt, men var osäker på helheten. Det hade varit så mycket med den förra boken. Egentligen lite för mycket: jag fick ångest av att vara uppbokad och panik av att aldrig kunna skriva koncentrerat.

Vad betyder boken om Arvid för dig?

– Den är väldigt viktig. Personligen betyder den mer än den förra och det krävdes mod att skriva den. Allt man skriver är i någon mån självbiografiskt, även om det här handlar mer om vad som kunde ha skett. Jag ser huvudpersonen Arvid som min stuntman, inte mitt alter ego. Han gör saker som jag inte hade kunnat göra.

Per Petterssons svenske förläggare, Jonas Axelsson på Albert Bonniers förlag, liknar honom vid Hemingway:

– Det där avskalade språket som briserar emellanåt... Det är så fruktansvärt effektfullt, både intellektuellt och emotionellt. Det ser enkelt ut men varje ord är noga utvalt. Jag ser honom som en förebild för hur man lyckas med sitt tilltal.

Hur skulle du beskriva hans senaste bok?

– Det är ett konststycke att berätta en så sorgsen och smärtsam historia utan att smycka språket. Den är fylld av erfarenhet, och jag tror att den var nödvändig att skriva. Den är en hyllning till den nära relationen.

Huruvida Per Pettersons tidigare böcker kommer att ges ut på svenska diskuteras i dagsläget på förlaget.