vad är typiskt? det som fortsätter in i 00-talet är typiskt. Vad fortsätter? Lönearbete fortsätter. Låglönearbete fortsätter. Skit-jobben. Skiten. Avföringen. Så börjar och slutar och fortsätter globalitariseringen. Vad ska vi göra med all skit? Vem ska göra jobbet? De med näst lägst status ska såklart göra jobbet
*
jag är typisk. Jag är ett med och samtidigt åtskild från den tid och den plats jag lever i. Jag tar mig inte ur den. Vart skulle jag då ta vägen? Jag följer med tid och rum. Framför allt rum. Jag känner mig nästan helt stilla. Som paralyserad. Jag är som du. Jag är alldeles vanlig och normal. Jag är extremt vanlig. Jag är så vanlig att jag är typisk. Jag är så typisk att jag nästan inte existerar
*
att tänka är ingen särskilt svensk tradition. Den fortsätter, utan tvekan, trots den markanta ökningen av högskoleplatser och akademiska meriter; det är en oerhört medelmåttig medelklassighet som där traderas. Det svenska samhället har sen länge premierat konsensus och pragmatism, på gott och ont. Det håller nu på att förändras. Den omfattande narcissistiska (och sexuella och kroppsliga) konkurrensen gör skitsnack, bråk och antagonism till någonting ofrånkomligt
*
njutning nästan överallt. Njutningsregimer. Vilka är de nya ofriheterna? Där börjar liv
*
krigets decennium. Efter 11 september 2001 är det uppenbart. Vi är som dömda till antagonism, motsättningar, kamp. Det existerar inget sånt jävla "vi". Det är oerhört mycket liv. Ett ofattbart överflöd av subjekt, intensitet, teknologi, intressen, kärlek. Liksom av död. Inget liv utan död. Världens mekanism som tillfälligt blottad
*
med klimatförändringsdiskursen kan det vara så att den reellt existerande kapitalismen förlorar sin naturlagslika legitimitet. Att den också retroaktivt framstår som en lika bloddrypande utopi som de stora nittonhundratalsutopierna, förutan vilka vi inte skulle ha en aning om vad vi skulle vara. Eller ens om vi skulle vara. Och vad skulle vi vara utan kapitalismen? Det är som otänkbart, kusligt. Klimatförändringarna kan också innebära en akut utvidgning av kampens och stridens territorier
*
omfördelning, omvandling, restratifiering, transvektorisering - inte undergång, apokalyps, helvete, förfall
*
decennium spelar ingen roll: intresset ljuger inte. "Det nya arbetarpartiet" visade sig - bakom slagordens språkspel - vara en parodiskt övertydlig agent för ett nygammalt disciplinsamhälle: den som inte lönearbetar, ska inte heller äta, snarare ätas, idisslas och spottas ut. Fatta vulgosvettigt lågutbildade fetto du måste ta vilket jävla skitjobb som helst typ varsomhelst
*
kärlek, radikala beroenden, virologiska sammanlänkningar, produktionen av affekter, produktionen av produktivitet - inte frihet, inte ondska, inte transcendens
*
moderatstaden Stockholm nu en plats varifrån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva
*
jobbintervju gruppbostad för utvecklingsstörda och autister. Han som intervjuar är vårdare, hans högra underarm blåslagen, uppsvälld. Två av de boende våldsamma, slåss, nyps, bits. Men inga knivar eller andra tillhyggen, säger han. Möbler, prylar, porslin kastas ibland omkring. Jag är ganska van vid sånt, säger jag, vilket är sant. Tänker: Suck och skitfitta, måste jag riskera att åka på stryk på ett jävla jobb igen. Orkar fan inte det
*
migrationen som en form av klasskamp. Undantagstillståndet som regeln. Tortyren, på entrepenad och inte, som omvärldslektion
*
min fru kommer hem sent från sitt jobb. Hon är fortfarande oerhört vacker och attraktiv; ja, denna kärlek, som hållit mig vid liv och motat undan frågor om mening under hela detta decennium, får inte övergå i sadistisk likgiltighet. Men hon ser helt uttröttad ut, med grått ansikte, som en aning om en dödsmask. Hon klagar på magbesvär. Är hon på väg in i en depression? Jag vill hjälpa henne undkomma det, men vet inte vad jag ska göra. Paus. Vi måste till ett annat liv. Vi måste ha in mer pengar. Jag vet inte hur det ska bli möjligt