Nationalmuseums trappa, där Håkan Nesser och jag stämt träff, gassar i solen och folk omkring kacklar glatt. Det är söndag och utflyktsväder.
Med snygga Nortons koppel löst svajande går vi runt Skeppsholmen, föser in hunden under kafébordet och tar en kopp kaffe.
– Nej, finare blir det inte, ingenstans, säger han om Stockholms orubbade status som världens vackraste huvudstad.
Ändå har han varit på rymmen från Sverige sedan 2006 då barnen, två gånger två från olika äktenskap, flyttat hemifrån och han och hans fru Elke sålde vad de hade av hus och hem, packade fyra resväskor fulla, lämnade Uppsala och stack till Amerika.
– Vi bara drog. Jag var 56 år, så hade vi inte gjort det då hade det aldrig blivit av.
– Vi hade ingenstans att bo, ja vi hade en husbil, som jag hade betalat på nätet, trodde jag. Med den reste vi hela sommaren, det kom lite döttrar ibland, men vi var ute i flera månader.
– Sen slog vi oss ner i New York. Underbart.
Paret, som hade varit gifta i sex år vid det laget, bosatte sig i Greenwich Village. De fyra första böckerna i Barbarotti-kvintetten kom i snabb takt, och dessutom ”Maskarna på Carmine street” 2009, en frukt av Nessers kärlek till New York-romaner och livet på den nya adressen.
Det blev två år i New York, sedan flyttade Håkan och Elke 2008 till London, där de hyr månadsvis och ska bo september ut i en lägenhet mellan Bayswater och Notting Hill.
– Om New York är som en passion är London som ett gammalt väl fungerande äktenskap. Jag kom dit som 16-åring första gången. Då var det världens centrum med Carnaby Street och Beatles och allt.
– London är trevligt och London har ett fantastiskt bra väder. Magnolian börjar blomma i februari.
Hustrun Elke är läkare, så kallad flying doctor, hon flyger med personer som blir sjuka utomlands och måste transporteras hem. Mestadels tar hon sina patienter mellan London och Stockholm eller vice versa.
Men snart får hon lite längre till jobbet. Efter London blir det till gröna kullar och brittisk by med stenhus, som i ”Midsomer murders” och Agatha Christies deckare.
Hyreskontraktet på ett ställe i Winsford i nordvästra England är klart och den 1 oktober tar det oförvägna paret i äventyrsresor sina väskor och flyttar igen. Jagar de romankulisser?
– Jag har tänkt skriva en roman från New York, en från London och en från Berlin. Sen får vi se. Men det är bra att berätta i förväg, som jag gjorde med Barbarotti-kvartetten, det blir som att lägga upp en plan.
Det bohag och möblemang som förekommer i familjen finns på Gotland i ett byggprojekt som började samtidigt med New York-flytten och dragit ut på tiden, men som om Gud och snickarna och framför allt elektrikerna vill, står klart i sommar.
På Gotland verkar det dessutom finnas en hel del kompisar. En god vän med samma förnamn och växling från samma yrke till författarskap: Håkan Andersson från Klintehamn.
Håkan Nesser var lärare i Uppsala i 25 år innan han slutgiltigt avstod från kollegierum och månadslön. Håkan Andersson körde sin lärargärning hela vägen till pensioneringen. Men denne Håkan hamnade aldrig i den mer lukrativa kriminalgenren, utan snickrade på ett hemmabygge (”Breven”, ”Om en ensamstående herre”, ”Den vita väggen” och ”Ansatsernas bok”) som inte liknar något annat. Även om det är nog så spännande.
– Håkan Andersson är en fenomenalt skicklig författare. Dessutom spränglärd.
Håkan Anderssons ”Den vita väggen” tillhör Håkan Nessers favoriter. Han brukar annars titta igenom bokkatalogen och gå till Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm och bunkra. PO Enquist, Kerstin Ekman och Åsa Larsson är Nessers säkraste svenska kort.
I London läser han mycket, allra helst Ian McEwan och för närvarande Dickens ”Bleak House”, som i inledningen är ”fruktansvärt modern”. Men ingenting blir någonsin som ”Rasmus på luffen”. Den totala livsomspännnade läsupplevelsen. Den man vill tillbaka till hela livet.
Och nu ska DN:s läsare i dagliga portioner få ”Himmel över London” där vi traskar mellan kända adresser, många kring Holland Park och Kensington High Street. En man som är mycket sjuk och inte helt sympatisk bjuder sin familj plus ytterligare några för dem okända personer till en restaurang i London. Han verkar ytterst angelägen att alla ska komma och eftersom det finns mycket pengar att ärva, är gästerna det också.
Har du några råd inför läsningen?
– Jag tror att de hjälpmedel man behöver finns i texten.
– Boken är ju inte komplicerad på något sätt, men det finns en väldig massa ingångar, den berättas från olika håll. Och sedan händer det något med berättaren. Jag ville komma nära begreppet ”den opålitlige berättaren”.
Hur tänkte du då?
– Sedan jag läste Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad” och tågresan mellan Stockholm och Berlin, där han plötsligt byter berättare, har jag tänkt på det där. Och ännu mer sedan jag läste några scener i Ian McEwan ”Försoning”, där det finns en ond liten flicka, och man börjar undra: Vem är det som berättar egentligen?
– Den opålitlige berättaren intresserar mig som idé, och det har jag använt mig av i ”Himmel över London”. Jag utgår från mig själv, min egen ålder, vad som hände mig då, när jag första gången var i London, och nu fyrtiofem år senare. Jag ville ha en del av handlingen då, och en del av den nu.
– London är dessutom hemtrakter för många svenskar.
Vad är det för genre, den är inte lätt att fixera?
– Nej, det hoppas jag. Det är ju ingen kriminalroman, det kan man ju inte påstå, ingen sommardeckare. Jag ville komma bort från den genren, det får vara bra nu.
Håkan Nesser får diskutera nordic crime var han drar fram i världen. Och nio av tio frågor handlar om Stieg Larsson.
Men hur ser du på nordic crime? Vad är det för något?
– Jag har olika förklaringar. Engelsmännen, som haft så hög uppfattning om den svenska modellen och politiken ser ”Sweden’s fall from grace”, vilket de tycker är fascinerande.
– Tyskarna har en annan sorts kulturell kärlek till Sverige, och en förtrogenhet, som har byggts på genom åren. De känner Bullerbyn, idyllen, och ser den spräckas.
– Astrid Lindgren har byggt upp bilden av Sverige, som kriminalförfattarna nu brutalt saboterar.
– Det skulle bli ett stort hål efter Astrid Lindgren, om man tog bort henne ur den svenska historien. Men det gäller nog bara henne. Jag kommer inte på någon annan.
Håkan Nesser berättar hur han som lärare var med sina elever på ett jättestort Luciatåg i Globen, och hörde hur det gick ett sus från golv till tak när Astrid Lindgren syntes högst uppe på en bänkrad.
– Inte ens om Gud hade stigit ner, hade barnen blivit mer imponerade. Hon var störst av alla.
Magisk.
Hur går det till när du själv skriver?
– Man måste skaffa sig tid. Hela vintern sitter jag och skriver.
– Så går jag ut med hunden och så tittar jag på fotboll. På tv mest.
Hur disciplinerar du dig?
– Nej, jag behöver ingen disciplin. Har man historierna, och vet hur det ska gå, så kan jag sitta var som helst och skriva.
Skriver du för hand?
– Ja, gör inte du det?
Han tycker att läsandet och skrivandet ligger nära varandra.
– Författare är också läsare. Och man förvandlas genast till läsare av sin egen text. Kan man läsa och värdera så kan man antagligen också skriva.
– Som lärare brukade jag säga till eleverna när de skulle skriva uppsats: Börja ljuga, och fortsätt. Det är inte så svårt.
Årets sommarföljetång, Håkan Nessers ”Himmel över London”, går att läsa i DN:s pappersupplaga från och med Söndagen den 26 juni.