- Man talar inte om kriget i Algeriet som ett krig, säger han frustrerat. Ämnet är fortfarande tabu.
Det är strålande sol och bitande vind när jag möter Jean-Marie Gustave Le Clézio på hotellet vid Strandvägen. Hans svenska förläggare Elisabeth Grate har förvarnat om att författaren är trött, jag är hans femte intervjuare för dagen och det är ännu inte lunch.
Jag har föreställt mig en sliten man, nära de sjuttio, less på att upprepa samma saker gång på gång. Men vad jag möter är inget annat än en jätte med klingande djup röst, som välvilligt besvarar mina frågor. Vad har han på sig? Ingen aning, jag kan inte släppa hans ansikte med blicken. Jag glömmer att presentera mig och mjukstarta med konkreta frågor. Vi går rakt på den knepiga frågan om tiden och minnets betydelse för Le Clézios romankonst.
De två senaste titlarna på svenska är "Afrikanen" från 2005, om Le Clézios far och hans liv i Afrika samt "Allt är vind" från i höstas, där huvudpersonen Jeans liv i Frankrike, England och Mexiko växlas med farfaderns och fasterns tidigare liv på Mauritius. Båda romanerna har stark självbiografisk grund och därför är minnet en central struktur i dem.
- Jag utgår alltid från antingen egna minnen eller andras berättelser när jag skriver, och arbetar inte mycket med det imaginära. Som Proust har sagt: Det imaginära finns inte, bara minnet. Bara i det förflutna finns sammanhang, koherens - nuet är den totala inkoherensen. Nuet är det förflutnas barn, det är vad jag beskriver i "Allt är vind" - en titel som jag för övrigt tycker är bättre än originalets "Révolutions", mer träffande eftersom den anspelar på livet som en plats, där tiden blåser förbi. I centrum för "Allt är vind" står kriget i Algeriet, som utgör själva hjärtat av min egen existens.
Att nuet skulle vara sammanhangslöst verkar i ologiskt, invänder jag. Själv skulle jag säga motsatsen, att nuet är ren koherens eftersom det samlar det förflutna i en enda punkt. Så fungerar också "Allt är vind", där skilda minnen binds samman genom upprepning och likhet.
- Jag har en misstro mot nuet, utan att för den skull hylla det förflutna, svarar Le Clézio. Skriver gör man dessutom i futurum, eftersom boken förhoppningsvis ska ha ett liv efter att man skrivit den färdigt.
De upprepningar och återtaganden som finns i "Allt är vind" däremot är faktiskt delvis ofrivilliga. Jag var medveten om dem medan jag skrev och tänkte att det här får jag lov att korrigera senare, men i själva verket blev det rätt bra.
En viktig, svensk inspirationskälla för Le Clézio är Stig Dagerman, som är relativt välöversatt till franska. För ett tjugotal år sedan skrev Le Clézio en brinnande essä för BLM om mötet med Dagermans roman "Ormen". Själv associerar jag till texterna i "Tysk höst", Dagermans artiklar skrivna vid andra världskrigets slut om den mentala och materiella förödelsen i Tyskland.
Det finns en likhet i synen på kriget som absolut omvälvande för alla medverkande och berörda, något som i Dagermans fall delvis är till frustration eftersom han själv inte deltog i kriget. På samma sätt fläktas karaktärerna i "Allt är vind" av krigets vingslag, och förändras i grunden.
- Många av mina vänner i Nice flydde till Sverige för att slippa strida i Algeriet, men jag slapp undan på grund av min ålder. I värsta fall hade jag annars en reservplan, eftersom jag utbildades till officer - jag skulle leda mina soldater till platser där ingenting riskerade att hända! Precis som Dagerman stod jag utanför händelsens centrum.
Jag har även upplevt andra världskriget, trots att jag föddes precis i början, 1940. Jag har ett starkt minne från när jag var fyra år, då en bomb föll i närheten av vårt hus. Hela huset skakade och jag föll omkull. Jag minns ännu känslan av hur golvet drogs undan under mina fötter.
Kriget alltså, ett skeende då allt står på spel, avgöranden där historien tar ny riktning och marken dras undan under den enskilda människans fötter. Jag börjar förstå att för Le Clézio är skärningspunkterna viktiga, platser och tider där idéer och erfarenheter bryts mot varandra. Men det handlar också delvis om rättvisa - kriget i Algeriet är knappt beskrivet i den franska litteraturen, något Le Clézio finner skandalöst. Med undantag av ett fåtal skakande rapporter om tortyr och dödsoffer tycks ämnet fortfarande vara tabu.
- Man talar inte ens om det som ett krig, utan som "händelserna" i Algeriet, säger han frustrerat.
Hur ser du på kolonialtiden, som du skriver om i "Afrikanen?"
- I "Afrikanen" berättar jag om min fars liv som fältläkare i Nigeria. Han var långt ifrån kustens rika kolonialister som såg ned på den lokala befolkningen. Min far var aldrig i Afrika för profiten, utan av människokärlek. Han valde bort ett bekvämt liv i Europa för att i stället resa till en plats där han kunde göra mer nytta. Det var ett hårt liv i Afrikas inland. Min fars liv handlade till stor del också om att vittna, att förstå det har hjälpt mig mycket. Jag tror att författare också kan vittna, varken mer eller mindre. Inte mer, eftersom man inte ska förledas att tro att ens böcker förändrar världen; men heller inte mindre, eftersom litteraturen i bästa fall kan bidra med ett djup, en fördjupad bild av världen - ett engagemang.
När Le Clézio debuterade som 23-åring var det i linje med den så kallade nya franska romanen, ett skrivande som var formmässigt snarare än politiskt engagerat. Hur kommer det sig att hans skrivande förändrades?
- Jag brukar protestera mot den där sammankopplingen med den nya romanen. Jag minns att jag skrev ett följebrev till förläggaren när jag sände in min första bok, "Procès-verbal" (Rapport om Adam) där jag särskilt underströk att detta inte var en nouveau roman. Jag hade skrivit allt möjligt, äventyrsberättelser, deckare, innan jag skrev min debutroman.
- Avgörande för min stil blev den amerikanska författaren J D Salingers "Räddaren i nöden". Det är en av tidernas bästa romaner! Plötsligt befinner sig läsaren innanför huden på en fjortonårig pojke och ser vad han ser. Det är en ålder som tar slut så fort, där ingenting är avgjort - det inspirerade mig mycket. I mina första romaner handlar det hela tiden om detta, det obestämda och oavgjorda, en sorts förlängd pubertet. Med tiden har jag naturligtvis gått vidare.
- I Salingers novellsamling "A Perfect Day for Bananafish" finns en scen där huvudpersonen är soldat. Han är på en soldatpub och längst bak i rummet rumlar en berusad man in. Det är Hemingway, en mycket engagerad författare, som förlöjligas på detta sätt. Det var en av de saker jag fick med mig från Salinger: litteratur skulle inte vara engagerad.
Vi återvänder till "Allt är vind" - Le Clézio använder genomgående en förfranskning av den svenska titeln; "Tout est vent" - som på sätt och vis är den bok han inte kunde skriva när det begav sig, när krisen var aktuell. För Le Clézio innebär "Allt är vind" konstnärligt ytterligare en ny riktning, en syn på historien som medför ett nytt sätt att skriva.
- Det handlar om att se livet som del av en större historia som ibland börjar långt före den enskildes födelse. Historien består av avgörande punkter, platser eller ögonblick, skärningspunkter där allting vänder och som låter sig sammanfogas. Jag har nyligen börjat intressera mig för ännu en sådan plats. I Paris vid floden, inte långt från Eiffeltornet, låg förut La velodrome d'hiver. 1942 förde den franska polisen 13.000 judar hit, för vidare deportering mot förintelselägrena. Det kallas i dag "La rafle de Vel'd'Hiv", den stora razzian, judarna fick svälta i dagar innan de sändes i väg.
- Senare har man helt enkelt byggt över platsen med moderna byggnader, men i dag står de tomma, det är en vinddriven och övergiven plats. Här finns inget monument, bara förfall. Där har vi ytterligare ett exempel på det inkoherenta nuet, ett nu som fördömts av sitt förflutna. Denna plats är utgångspunkt för min nästa bok, den jag skriver nu.
Platsen som historiens minne, en ansamling av avgörande skeenden i tiden - tanken är vacker. Vi reser oss och äntligen kommer jag ihåg att säga vad jag heter och varifrån jag kommer. Le Clézio ler och ser piggare ut än någonsin.