För tio år sedan gjorde polisen sitt första stora tillslag mot rejvklubben Docklands i Nacka. Klockan 5.35 på morgonen den 11 februari stormade kravallutrustade poliser in och stoppade dansen i Finnboda varvs gamla svetshall. Svettiga rejvdansare - vissa med pupiller stora som tefat - slängdes ut i kylan. Ett trettiotal av dem greps misstänkta för narkotikabrott.
Plötsligt var Docklands på allas läppar och medieintresset exploderade. Några ironiska höjdpunkter från medieskörden var DN:s nyhetsrubrik från den 26 februari: "Ravekonsert 'urartade' i dans" och senare bilderna på vänsterledaren Gudrun Schyman som rejvade loss inför medieuppbåd.
Med "Docklands - ravehimmel eller knarkhelvete?" vill den rejvande journalisten Mikael Jägerbrand återskapa de upptrissade stämningarna från våren 1996 då Docklands blev en sorts nationell såpaföljetong.
- Det var oerhört infekterat. Docklands blev en medial grej som till och med slog ut prinsessan Dianas skilsmässa. Alla hade en åsikt om Docklands, en bedrift som ingen annan klubb lyckats med. Det är ett bevis på att det inte finns något som det svenska samhället hatar mer än knark. När det gäller narkotika kan polisen göra nästan vad som helst, säger Mikael Jägerbrand.
Jägerbrand var på plats vid den andra polisrazzian mot Docklands den 18 februari 1996. Rejvarrangörerna var förberedda och hade svetsat igen elskåpet så att polisen inte kunde stänga av musiken. Med hjälp av en mobiltelefon gav rejvgeneralen Rocco order om att hissa upp diskjockeyn sju meter upp i taket - utom räckhåll för lagens långa arm. Men till slut tvingades de ge upp.
Mikael Jägerbrand säger att han aldrig har testat narkotika och han vill inte hälla tändsvätska på drogdebatten. Snarare vill han väcka liv i "razzia-debatten" som handlar om polisens musiksmak.
- Rejvkonserter ska vara grundlagsskyddade precis som andra konserter. Polisen gjorde helt fel när de diskriminerade en hel musikstil - techno, säger Mikael Jägerbrand.
Han förstår att polisen måste agera mot narkotikan, men menar att det kunde ha skett på ett smidigare sätt.
- Varenda innesnubbe som höll på med ecstasy eller kokain hänvisade till Docklands. Det var inte bra att det var så mycket knark i omlopp, arrangörerna kunde ha gjort betydligt mer för att samarbeta med polisen. Jag förstår båda parter, säger han.
Jägerbrand menar att det är svårt att vifta bort Mats Hinzes (senare "OS-bombaren") och andra Docklandarrangörers engagemang i drogliberala Frihetsfronten: "Kopplingen mellan dockländarnas drogliberalism och klubben var det som dödade klubben."
"Docklandsboken" är ingen stor litterär upplevelse utan fungerar mer som en sorts faktabaserad samling av minnesanteckningar och intervjuer med rejvare, poliser, politiker, drogliberaler och socialassistenter.
Boken beskriver hur rejvare och krogfolket från Stureplan möttes i en spännande pardans hösten 1995, men hur denna konstellation försvann med de ständiga razziorna på våren 1996. Efter 1997 fick nya arrangörer tillstånd att ordna fester, men klubben var inte lika het. När det sista rejvkalaset hölls lördagen den 21 december 2002 hade Docklands legat i respirator under flera år. I gryningen den 22 december vällde de sista rejvarna ut i sina pösbyxor, psykedeliska tröjor och dreadlocks - svettiga, trötta och utbrända.
Men efter tjugo års technomalande är musikstilen heller inte längre lika het.
- Vi är i samma sits som hippierörelsen i slutet av 80-talet. Det är inte längre lika hippt. Numera finns technomusiken överallt på vanliga diskotek, säger Mikael Jägerbrand.
- Samtidigt är det fler fester än någonsin, men technomänniskorna är uppdelade i olika små subgenrer. I dag skulle det vara nästan omöjligt att fylla en rejvfest för 2.000 personer, säger Mikael Jägerbrand.
Jägerbrand tycker fortfarande att Docklands under storhetestiden var den bästa rejvklubben han satt sin fot på. Men det roligaste minnet var från efterfesten inne i stan efter den andra razzian.
- Jag frågade Hinze om jag kunde parkera min bil runt hörnet vid Herculesgatan. "Inga problem", sa han. Veckan efter läste jag i tidningarna att Hinze hade parkeringsböter på en miljon kronor. Han var Sveriges absolut sämsta p-guide.