Man brukar säga att poesin går före och formulerar sådant som ett samhälle inte riktigt vet om. Sådant som ännu är omedvetet och inte språkligt artikulerat och som dikten med sin uppbrutna form har lättare att fånga än prosan som kräver mer av logiska sammanhang och linjärt berättande.

Vissa perioder har jag varit helt övertygad om att det där stämmer, andra har jag varit mer tveksam. På 80-talet var det exempelvis helt uppenbart att framför allt de kvinnliga poeterna gick i förväg och gestaltade ett spritt och splittrat jag långt innan man började säga att just det var typiskt för en 80-talsuppfattning om den egna kroppen.

Just nu har poesin under en tid faktiskt gått före igen. För tre år sedan fick Johan Jönson sitt stora genombrott med ”Efter arbetsschema” som var en rå och skitig beskrivning av arbetet i dåligt betalda jobb inom vården. Både kritiker och läsare såg att det var socialt kraftfull dikt, men uppfattade kanske ändå inte fullt ut det vittnesmål den faktiskt bar på. Det handlar om poesins plats och status i vårt nya sköna marknadssamhälle.

”Det var så länge sedan jag höll en okänd” skriver musikern och poeten Mattias Alkberg och fångar med några ord minnet av ett samhälle som var mer gemensamt. Han går omkring i en vardag där vi inte längre ses som medborgare utan som konsumenter. Där vi efter några år med frihet att välja allt från skola till apotek börjar se baksidorna. ”Man är så fri, så ensam man någonsin kan bli”, sjunger han i ”Bit i kudden, skattebetalare” på skivan ”Anarkist”.

Om man inte tillhör de köpstarka är det kärvt. I en dikt ur den nya boken ”Era svin” beskrivs ett besök på socialförvaltningen.

Socialförvaltningen nästa dag

De säger att vi är flera tusen under norm.

Men eftersom ni inte har med er alla papper kan ni inte få pengarna

Kanske om ni hittar dem kan vi behandla ärendet om en vecka

Kanske ni får dem då

Men då är det för sent

Om sex dagar stänger de av elen

Stänger de av telefonen.

Vi är ledsna säger Socialförvaltningen

Vi har rutiner

Det har vi med säger vi.

Ute är det halt och disigt

På gräset ligger sex döda sparvar.

Mattias Alkberg bor i Luleå, i en landsända som fått betala ett högt pris för koncentrationen av pengar, varor och köpkraft till de växande storstadsregionerna.

Exakt samma sak gäller för utkanten av städerna, skulle Johan Jönson säga som har sitt poetiska universum i Stockholmsförorten Örnsberg. Han skriver en råare och svartare dikt än Alkberg. I den nya ”med.bort.in” beskriver han sig som överviktig, utsliten och depressiv förortsbo. Han hetsäter på nätterna, kräks upp på toaletten och känner hur tänderna lossnar.

Jönson bor i hyreshus med fru och barn, och varje dag går han över gården och ner i en källare där han i sitt arbetsrum skriver dikter. Han funderar, djupt och allvarligt, på om det finns något existensberättigande i att skriva. Och man kan verkligen undra: för en bok som Jönson arbetar med under låt oss säga ett par år lär han få max 20 000 kronor, det vill säga ungefär lika mycket som en undersköterska tjänar på en enda månad.

Poeter har väl aldrig tjänat pengar, tänker ni och sätter ner tekoppen bredvid tidningen på frukostbordet. Nej, poeter har aldrig tjänat pengar. Men en Göran Sonnevi har ändå haft status i en offentlighet som utgjordes av fyra-fem kultursidor, ett par tre förlag, ett litet antal tv-kanaler. Den allmänna platsen är inte lika tydligt avgränsad i dag. Poeterna har betydelse för litteraturen, för de poesivana läsarna, men utanför dem vet färre vilka de är än för ett par decennier sedan.

Det är den dubbla deklasseringen som både Johan Jönson och Mattias Alkberg skildrar. De fångar inte bara hur det är att leva långt ner i hierarkin som lågbetald inkomsttagare. Utan också den statussänkning som poeten och konstnären har gått igenom när kulturen konkurrensutsatts.

Deras poesi fastställer konstens plats i marknadsekonomin. Den får oss att förstå hur samhället ser ut underifrån. Under den medelklass som egentligen inte blivit så mycket rikare men haft fast inkomst som gjort att bankerna lånat ut till platsbyggda kök, miljödiesel med takbox och all-inclusive-resor och som därför behagligt svävat i känslan av att tillhöra vinnarna.

flera av de gamla vännerna har nu pengar.

är det. som att de inte kan låta bli.

att prata om pengar.

och allt de har gjort och köpt för sina pengar.

när jag är närvarande?

eller. är jag överkänslig? paranoid?

de har ”lantställe”. inte sommarstuga.

de tycks intresserade av anekdoter. matlagning. skit.

Det som återkommer i Jönsons huvud är att han inte har något att erbjuda sina barn. Alltså den gamla frågan om börd som återigen blivit viktig, och där de åttio år det spelat mindre roll allt mer börjar framstå som en parentes. Barnen, de blivande konsumenterna, har redan övertagit omvärldens syn.

maten slut två dar innan barn­bidrag.

vi måste äta nudlar med rårivna morötter. igen.

ungarna klagar. frågar om vi är fattiga.

de spottar ur frasen. som inte är en fråga

utan en moralisk förkastelsedom.

Visst kan man säga att det är ädelt att som konstnär stå utanför samhället. Hävda att poesin blir friare för att den är osäljbar. Att det inte spelar någon roll om man når hundra läsare att de hundra ändå är viktiga. Till det säger jag bla, bla, bla. Ingen människa kan känna så tjugofyra timmar om dygnet. Alla dagar. Jag tror betydligt mer på Johan Jönson som verkligen undrar: ”vad innebär det egentligen/att vara så upptagen av poesi” som ”socialt är./så gott som icke existerande” och ”rutinmässigt föraktat”?

Själv tror jag inte alls att det är helt fel att kulturen konkurrensprövas. Att det paradoxalt nog skärper precisionen, om det så gäller breda bästsäljare eller experimentella diktsamlingar. Men det fungerar enbart om man samtidigt utgår från att kultur är något som människor inte kan leva utan. Pröva att för ett ögonblick tänka er ett samhälle helt utan kulturella yttringar. Det är samma mjuka men svårmätbara värde som skapas när någon hinner stryka en gammal kvinnas hand hos Carema.

Både Johan Jönson och Mattias Alkberg famlar efter ett annat sätt att vara människa 2012. Som Alkberg säger när han med ord som både ekar av Bibelns apostlagärningar och Karl Marx försöker tänka sig ett nytt samhälle: ”Individen behöver inte vara liberal för att tro på sig själv. Man kan tro andra om gott med, man kan hjälpas åt och ta hand om varandra. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.