Första gången i Ljungby.
Bibliotekarien på stadsbiblioteket har försökt kohandla i sista sekund. Vi hade kommit överens om miniarvodet för författarföreläsningar – 5500 på faktura plus res- och övernattningskostnader – men dagarna innan är han i telefon och trugar, nästan förnärmad som en personalchef i slutet av en löneförhandling: Har du ingen kompis att sova över hos?
I Ljungby?
Motvilligt har jag tilldelats plats på Linnéa hotell; entrén påminner om varuintaget på en restaurangkedja – där råvarorna levereras och senare hämtas upp som komposterat avfall. Jag har fått ett rum som delvis ligger under jord. Det känns som ett avsked när jag till slut lägger mig på britsen. En kista hade varit mer passande.
Det är den mest kliniska lokal jag befunnit mig i. Fläkten på toaletten kallas för forcerad ventilation. Det låter som hämtat ur en instruktionsbok för terminalvård. Jag dukar upp mitt survival kit: receptbelagt mjällschampo mot utslag i hårbotten och matsmältningstabletter mot begynnande katarr – som jag tuggar efter måltider för att lindra det stickande som numer uppstår i överarmarna i samband med måltid.
Eller måltid. Det har varit en typisk matdag på turné. Eftersom författar-föreläsningar – det är nu natten efter min 43:e på ett år – i regel börjar klockan sju och slutar runt nio är det för tidigt att äta före och för sent efter, varpå jag gör både och.
En oljig Ica-Maxi-korv till förrätt och en trefjärdedelars kebabpizza till dessert. De som hävdar att kulturskillnaderna mellan stad och land har suddats ut har aldrig varit restaurangkritiker i Stockholm. Jag har varit det i två år – men det är först efter en säsong på vägarna som jag tvingats gå upp i byxstorlek.
Jag letar efter fjärrkontrollen till den takfasta mini-tv:n – men förgäves. Jag försöker surfa men bredbandet når inte hit ned. Jag öppnar ett dokument i datorn men inspirationen rinner inte till, eller hur Malou von Sivers skulle ha uttryckt saken.
När jag på gymnasiet drömde om att bli skribent inbillade jag mig att det skulle vara som i Harry Martinsons uppväxtskildring ”Nässlorna blomma”. Socken-ungen Martin, blodig i sina klossträ-skor, skymtar en dag i den fattiga Göinge-bygden en student. Den vitmössade vajar som en pingstlilja i vinden. Hur underbart lät inte det. Vaja i vinden. Jag läste det som en gestaltning av skriv- och läsakten. Ett förtäckt budskap från Nobelpristagare. John Updike kunde tala om att skriva ”breezily”. Skrivandet som ett magiskt meteorologiskt tillstånd. Ett hastighetsmått. En varm vårvind genom den nordskånska ljungen. Frihet.
Att försöka bli författare, att skriva långdistans, är i huvudsak en räcka besvikelser. Den första brutala upptäckten i en serie uppvaknanden är att skrivandet är den mest statiska syssla man kan företa sig – och uppstår det mot förmodan en ansats till bris i texten är det bara resultatet av enträget stillastittande.
Jag rullar runt på britsen. Överväger att öppna fönstret men det ligger alltså i trottoarhöjd. Jag känner mig som en kupévärmare inombords. Mitt huvud är som dålig smält ost. Jag har åkt i 130 på E4 fem timmar i sträck. Mina ben var som gelé på scenen. Jag var tvungen att fästa blicken i en punkt på väggen för att förmå koncentrera mig på det som skulle sägas. Min ex-flickväns mamma i publiken – pensionerad lärare, glesbygds-Sveriges sista älskvärda generation av kulturintresserade DN-prenumeranter, den trogna kärnpubliken – tipsar senare mejlledes om fem grundläggande instruktionsböcker i retorik. En recension.
Publicerade författare tillbringar mycket tid på vägen – kanske för att kompensera för det självpålagda partiella stoltvång som kallas skrivande. Men vajande i vinden? Jag känner mig, 43 bibliotek- och ABF-hus senare, snarare som en korsning av Willy Loman ur Arthur Millers ”En handelsresandes död” och den kvinnliga författaren i upptakten av Torgny Lindgrens roman ”Hummelhonung”. Hon, som föreläser om helgon och heliga dårar med gäll och entonig stämma, kommer till ett litet samhälle i Västerbotten. Längst bak i lokalen sover en man i solkig skinnjacka. När det är över vaknar han och utstöter: ”Det är hos mig du ska sova.” Rummet visar sig ursprungligen vara inrett för mannens döende far. Det är vackert, säger kvinnan och mannen svarar: ”Han tyckte åtmin-stone det gick bra att dö här.”
ONSDAG 6 APRIL
Lund. Regn. Läser Nicole Krauss i hotellbadkaret. Inledningskapitlet är en isande nidbild över författaren och hennes aristokratiska frihetsbegär. Ett högtidligt försvarstal – ”författandet kräver att man är på sin vakt och förblir obeveklig i fråga om så mycket” – sjunker ihop i självförakt och fram suggereras en typ ”som utnyttjade andra människors smärta för sina egna syften, som gömde sig på ett tryggt ställe då andra led…” När författare skriver om sina föreläsningsturnéer, och leker med dödsmetaforer, är det kanske sin förlorade ensamhet man sörjer.
Jag har joggat det pirrande sömn-underskottet ur kroppen på Norra kyrkogården. En mäktig vidsträckt gestaltning av det gamla skånska klassamhället. Rad efter rad av lantbrukare. Smeder. Rättare. Åkare. Kyrkogårdar är nycklar till socialhistoriska strukturer. Jag blir uppjagad inför kvällens föreläsning. Godsägaradeln ligger inte här. De är nedgrävda i pampiga familjegravar intill slotten. Bänkarna i brukskyrkorna är fortfarande märkta med släktvapnet och reserverade för de högvälborna. Inför döden är vi alla olika.
Skrumpen skinkmacka och Coca-Cola i biblioteksfiket som hors d’œuvres.
Martin tyckte mycket om de rika, skriver Harry Martinson, ”de kunde mycket, de hade allt möjligt”. Själv är jag bjuden till ett adelsgods norr om Lund efter kvällens föreläsning på stadsbiblioteket (stor framgång, över 200 i publiken). Det är mitt första herrgårdsbesök sedan boken kom ut. Lantadeln uppskattar den i regel inte, men de ingifta kvinnorna ur medelklassen kan ibland känna igen sig i min fascination och vilja att träffas (vi tycker mycket om de rika).
Skåne är sänkt i gotiskt mörker. Nakna ångestträd spökar intill Kävlingevägen. Gårdsbelysningen utanför änkesätet är trasig. Men stor ladugård tornar upp sig när man kommer nära.
En skånsk konstnär som vanligtvis bor på Mallorca är också bjuden, en ung lantgreve från trakten samt en Alnarpselev som går som lärling på gården sitter med. Det blir champagne och frasiga rå-rakor med kyld kaviar. Familjen är vänligt nyfiken på boken och mitt intresse för dem. Detta är en situation som återkommer. Jag ska förklara för dem varför de är intressanta. Först efter några glas rister en spricka i ägarens väluppfostrade fasad och han vågar formulera några försiktiga invändningar. Den enda som typiskt nog blir aggressiv är lärlingen, han tar adelns arvsstrategier i försvar – som på Downtown Abbey.
Det slår mig att jag kunde ha varit han. Det var inte så länge sedan författare försörjde sig som underhållare på skandinaviska gods. Ibland när kulturmecenater närmar sig litteraturen reagerar äldre författare instinktivt: som när P O Enquist rasade mot den danske finansmannen Fritz Schurs hot om att upplåta sitt slott åt skönskrivare; rekord i rövslickeri, skrev P O i Expressen om intervjun. ”På H-C Andersens tid hade Marknaden ännu inte tagit över på bokmarknaden, författaren fick ingen royalty, blev man inte biskop var det svårt att livnära sig; Andersen själv åkte länge omkring bland danska gods och herresäten och fick fri kost och logi på villkor att han läste sagor för barnen. Han hatade ungjävlarna.”
Traditionen är nästan utslocknad. I dag är det väl bara Axess-gänget som lever herrgårdstillvaro på rik familjs nåder och därmed kan vara tryggt sponsrat konservativa.
Det betyder inte att författare helt och hållet överlever på Marknaden, som P O Enquist antyder (och själv gör). I det segment som jag tillhör blir biblioteksföreläsningen en allt viktigare försörjningskälla (lika oumbärlig som kulturjournalistikens krympande artikelhonorar och den försenade förlagsroyaltyn). Mellan 2007 och 2009 ökade antalet författarbesök på bibliotek från omkring 1.500 till 2.250. Författarcentrum förmedlar 70 procent fler talande författare i dag jämfört med 2004.
Jag kör sakta mot Lund i midnattsdimma. Lärlingen går och lägger sig i ett uthus. Jag bor på Duxia mitt emot stadsbiblioteket – min välgörare har uppsikt.
TORSDAG 7 APRIL
Öppnar ett mejl från finansdepartementet. De ska ha konferens på Djurö i Stockholms skärgård och undrar om jag kan underhålla. Tyvärr räcker inte statskassan till arvode (men man erbjuder 80 intresserade åhörare). Jag gör som luffaren Paradis-Oskar och ristar ett varningsmärke på den digitala gärdsgården Twitter: På finansdepartementet finns inget att hämta. En digi-luffare ropar från sin kulle: men statsobligationer då?
Kristianstad i kväll. Kanske Sveriges mest feodala avkrok. Här håller godsadeln fortfarande arrendebönderna i upptukt med hjälp av historiska kontrakt som stipulerar att arrendatorn inte få hava lösgående hund på gården. Överhovmästarinnan Alice Trolle Wachtmeister bor på 1600-talsslottet Trolle-Ljungby med trettiotalet arrendegårdar under sig och två uppasserskor som fortfarande inte omfamnats av du-reformen.
Trakten var ökänd redan när Harry Martinson sprang sönder anklarna här i sina klossträskor i början av seklet. Några av min boks viktigaste informanter, ironiska och välformulerade arrendebönder under Trolle-Ljungby, är organiserade i Willands arrendatorsförening – som kämpar för att få köpa fria sina gårdar som brukats av samma familj i över 200 år.
I ”Nässlorna blomma” träffar Martin på drängen Julius, en ”ung, glad och rå sälle från Willands härad: en representant för allt det som anses oförbätterligt och hopplöst i Svea, Götes och Vendes land”. Mycket riktigt har han tjänstgjort på Trolle-Ljungby. Jag häpnar när jag läser.
I kväll, på konserthusets lilla scen i Kristianstad, sitter Julius ättlingar i publiken, vattenkammade lantbrukare i söndagskavaj. Det är naturligtvis förmätet att tro att jag skulle kunna undervisa dem om deras egen verklighet. Men de lyssnar artigt och ställer sig sedan upp och säger att de finner boken ”charmant”. Där och då vajar jag en aning.