– Jag är oftast missnöjd med min produktivitet, säger hon när vi träffas på Grand Hôtel.
Hon bär en blå plisserad blus med en vit volangkofta över och svarta vida krinklade byxor som hänger löst på den smala kroppen. Hon framstår inte som så havreflarnsskör som en del gjort gällande. Håret är kammat i en viktoriansk mittbena, tonfallet är vänligt och satsmelodin släpigt amerikansk, eftertänksam om man så vill.
Menar du verkligen allvar? Du skriver ju minst en bok per år?
– Jag jobbar mellan halv nio på morgonen till ett, tar därefter en paus då jag går ut och går, cyklar eller springer, och skriver sedan några timmar till på eftermiddagen. Men det blir bara en, kanske två sidor per dag och nästa dag kanske jag inte tycker de är tillräckligt bra.
Hon ser min tveksamma min och tillägger:
– Men jag arbetar hårt.
Det är vad man kallar ett understatement. Få kan mäta sig med den energiskt skrivande och ständigt Nobelpristippade amerikanska författaren. Vid 71 års ålder har hon heller inga tankar på att slå av på takten. Tvärtom. Efter att ha varit på resande fot sedan i juni längtar hon nu hem för att börja arbeta igen.
– Mina lyckligaste stunder är när det är alldeles stilla. Vi bor i ett hus utanför Princeton med skog runt omkring och i närheten finns en liten bäck. Det är den perfekta platsen att få arbete gjort. Men visst är det trevligt att träffa folk. Ibland.
Med ett starkt behov av kontinuitet ogillar hon resandets ofta slumpartade överraskningsdramaturgi. Dock har hon mer överseende med det nu än förr och skälet stavas Charles Gross. Han är Joyce Carol Oates nye make, de gifte sig i mars, och han älskar oväntade resupplevelser berättar hon. Han tar dem med en smittande nyfikenhet.
– Vi är jämngamla och träffades första gången på en middag i september. Han är professor i neurovetenskap vid Princeton universitetet, säger hon och ler, kanske en smula förälskat.
Hennes tidigare make, Raymond Smith med vilken hon levde tillsammans i över 40 år, dog förra året. Hon hamnade då i en koncentrationskris, fick svårt att skriva längre texter, men lyckades lösa det genom att skriva noveller.
I våras kom hennes ”Dagbok 1973–1982”, ett som hon säger ocensurerat dokument om hennes liv som författare och universitetslärare. Grundmaterialet var 4 000 sidor, förlaget gav ut 600. I dagboken får vi följa Oates stigande berömmelse, hennes tankar om det egna författarskapet och andras och om tillfredsställelsen i att undervisa. Hon säger att hon inte har skrivit om en enda rad men ångrar att hon inte strök en del. När jag berättar att somliga svenska kritiker saknar just de bitska kommentarerna, att dagboken anses för ”snäll”, lutar hon sig intresserat fram.
– Vad menas med det? Jag är inte kritisk. Jag dömer inte andra. Jag är mer intresserad av att se vad som händer med dem. Även de som är otrevliga. Den enda person som jag ogillat starkt är George W Bush och hans administration. De var onda. Vi talar kanske om krigsförbrytare, ansvariga för tusentals människors död. De författare och poeter som jag skriver om är inte alls på den nivån.
Hon är tyst några sekunder och säger sedan:
– Jag har läst Sylvia Plaths dagbok. Hon är rolig och strålande men otäck, illvillig. Varför ska man vara elak mot någon? Vi är alla lika.
Så snäll är nu inte Joyce Carol Oates i sina dagboksanteckningar. Tom Wolfe får sina slängar ”bara stil, ingen substans”, Meryl Streep sina ”inte lika slående vacker i verkligheten ...” och Truman Capote sina ”... alldaglig stil, så platt, utan magi och snabbläst”.
Dessutom säger Joyce Carol Oates att hon sällan bryr sig om vilka recensioner hon får, det nyligen visade intresset till trots. Hennes inställning är ”en mild likgiltig” och jag undrar om den attityden gjort att hon känt sig mer fri i sitt skrivande.
– Skrivande är i sig så intensivt att det slukar all din koncentration. Du tänker inte på något annat. Att oroa sig för vad andra ska tycka om det du håller på att skriva är som att oroa sig för vad du ska äta till middag i januari 2010. Det är så långt i framtiden att du inte kan tänka på det.
– Och recensioner är så olika; med mycket olika åsikter.
Joyce Carol Oates debuterade 1968 och har sedan slutet av 70-talet utkommit med i snitt en bok per år, ibland två. Störst genomslag fick romanen ”Blonde”, en fiktiv berättelse om Marilyn Monroes liv, motsägelsefullt lanserad som ”det kanske sannaste vittnesmålet någonsin om Norma Jean Baker”.
Att blanda fiktion och samtidshistoria har blivit lite av Oates specialitet och lämnar inte sällan läsaren med frågan vad som är sant och vad som är falskt. I den kommande boken ”Älskade syster” är kopplingen till ett av USA:s mest uppmärksammade kriminalfall kristallklar: mordet 1996 på sexåriga skönhetsmissen JonBenet Ramsey handlar i Oates version om mordet på skridskoprinsessan Bliss Rampike.
På samma sätt använde sig Joyce Carol Oates av en verklig händelse i romanen ”Mörkt vatten” där en senator kör av vägen ner i en flod. Han klarar sig men hans medpassagerare, en ung kvinna, förolyckas. Parallellerna till den så kallade Chappaquiddickolyckan med Ted Kennedy i huvudrollen är enkla att dra.
– Men jag skriver inte om honom, säger Joyce Carol Oates bestämt. Boken är baserad på själva händelsen men det handlar inte om Kennedy. Den är ett exempel där jag använder en händelse som är verklighetsförankrad men karaktären påhittad. Ibland gör jag tvärtom: en levande karaktär men en påhittad berättelse.
Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.
– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.
Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.
– Mammas personlighet präglades av det där, att bli bortlämnad, men inte förrän hon var 84 år berättade hon historien för mig. Jag tyckte det var så märkligt och skrev om henne i romanen ”Älskad, saknad”. Hon var precis som den mamman i boken.
Dina romaner handlar en hel del om våld och makt, anser du att det är ett genomgående tema i ditt författarskap?
– De flesta av mina berättelser har ett brott, en hemlighet eller gåta i bakgrunden. Våld är bara en handling, varifrån en berättelse kan utgå. Jag är intresserad av det som händer efteråt, konsekvenserna av en handling. Hur människor reser sig efter att ha drabbats av svårigheter.
Du har nu skrivit böcker i över 40 år, kommer du ihåg när tanken på att bli författare kom?
– Jag visste inte att jag ville bli författare. Verkligen inte. Jag är ingen självsäker person. Mitt första val var att bli lärarare. Jag ville bli oberoende och att vara lärare i USA är ett bra yrke för en kvinna. Universitetslivet har varit en idealisk ram för författandet.
Men skrivandet, när började det, lusten och behovet att uttrycka dig?
– Jag började berätta historier när jag var en liten flicka. Små verser och berättelser. Jag var inte så olik andra men jag fortsatte och tog det till en annan nivå.
Hur då? (Jag frågar men vet egentligen redan svaret).
– Jag disciplinerade mig och var uthållig, säger hon enkelt.