En gång i tiden – förlåt en då mycket ung man – hade jag ett absurt mångårigt projekt. Läsa den moderna prosans gudomligheter. Oavsett mitt personligt lidande. Proust. Musil. Woolf. Kafka. Och James Joyce.
Jag kommer att tänka på det nu när ”Ulysses” kommit i nyöversättning, alltså ”Odysseus” som åbäket då kallades. Den stod i tur när jag jobbade som spärrvakt på SL. Nattjänst givetvis, för lästidens skull. Minns än i dag med fasa natten jag vaktade stationen Abrahamsberg och plågade mig mot romanens slut. Ögonlocken hängde tunga som surdegar över SL:s gula laminatbord medan Molly låg i sin säng och vräkte ut sin inre monolog.
När gryningen äntligen nådde tunnelbanestationen Abrahamsberg hade jag grundlagt en livslång misstänksamhet mot briljerande, ordvitsande, överintelligenta prosaister. Det mest intressanta med ”Ulysses” är det mest oväsentliga. Att Joyces roman är en hypersmart omdiktning av Homeros ”Odysséen”.
Joyce är dock varken först eller sist att spinna egna trådar runt ”Odysséen”. Lord Tennysons blankverserade ”Ulysses” och Nikos Kazantzakis – han med Zorba – spann ihop exakt 33 333 versrader om den åldrade hjälten från Ithaka. Och Eyvind Johnson skrev förstås ”Strändernas svall”.
Senaste tillskottet utkom häromåret i USA, ”The lost books of the Odyssey” (Farrar, Straus and Giroux), nära nog geniförklarad i New York Times. Skriven av debutanten Zachary Mason, till vardags datorprogrammerare i Silicon Valley.
En fin liten bok. Fräckt och flyhänt har Zachary Mason skrivit 44 korta variationer på Odysseussagan. Urtexten behandlas som en möjlig fiktion bland andra.
Så återkommer en trött trött Odysseus till Ithaka i bokens första novell, men ingen saknar honom. Penelope har gift om sig. Strax inser han att allt måste vara ett falsarium av en illvillig gud. Kort sagt, rena rama fiktionen. Det verkliga Ithaka finns någon annanstans.
Och Mason diktar upp 43 andra verkligheter åt sin Odysseus, med diverse dubbelgångare, spegelstäder, Akilles som golem, gudar och halvgudinnor. Boken ekar av Borges, Calvino och Perec, men Mason har en egen röst. Stil. Ofta är han lika intelligent som medryckande berättare. Som i bokens sista fragment där en åldrad, uttråkad Odysseus återvänder i sina gamla spår. Bara för att upptäcka att Troja har förvandlats till en turistattrapp likt Visby under medeltidsveckan.
På Trojas gator apar skådespelarna omkring i rollerna som forna hjältar. Den gråhårige Odysseus räknar in fyra Akilles, tre Hektor, två Agamemnon. Så får han syn på en obehagligt illmarig, listigt grym filur – och inser att figuren spelar rollen som Odysseus.
Fyndigheterna till trots kretsar ”The lost books of the Odyssey” kring berättarkonstens magi. Fiktionens eget liv. Som i novellen där Odysseus deserterar från Troja för att i stället ta jobb som, jo, kringvandrande bard. Snart är han en berömd bard. Men till slut har han besjungit Odysseus fantastiska äventyr så många gångar att han inte längre minns vad som egentligen hände. Kanske var han verkligen en förslagen hjälte. Kanske en ynklig desertör.
Definitivt är han en storslagen berättare. Men en silvertungad berättare som inte längre har kontroll över sin berättelse.
Tyvärr inte heller över James Joyce.