Hon är både lätt och svår att intervjua. Möjligen för att hon förmodligen är intelligentare än de flesta av oss. Efter nästan en timmes intervju utbrister hon indignerat.

– Men herregud. Du har inte förstått någonting. Har hela det här samtalet varit förgäves? frågar hon retoriskt.

Sedan oktober har Nicole Krauss inte gjort annat än rest runt i världen med sin nya bok ”Det stora huset”. Oftast blir det några dagar per land och därefter hem till Brooklyn, New York, och sin man författaren Jonathan Safran Foer och deras två gemensamma småbarn.

När Nicole Krauss skriver sina böcker har hon inte en aning om hur och var de ska sluta, påstår hon. Skrivandet är för henne ett ”spontant, improviserat och intuitivt arbete”. Hon har hittills aldrig gjort någon research utan litat blint på sin förmåga att leva sig in i andra människors situation.

Ovissheten är inte bara hennes arbetsmetod, den har också blivit ett tema i ”Det stora huset”.

– Det är så min hjärna fungerar. Jag vet inget om slutet förrän jag börjar skriva de sista tjugo sidorna, säger hon.

Hennes metod går ut på att samla minnesfragment till en helhet där varje del har en relation till de övriga. Till slut bildar det, i bästa fall, ett mönster.

Detsamma gäller personerna i hennes berättelser. Till en början har hon inte en aning om hur relationerna mellan dem ser ut. Men ju längre hon kommer in i berättelsen, desto mer flätar hon samman dem.

Ibland är det svårt att hänga med i berättelsen. De flesta personerna i boken har inga egna röster utan förekommer mest som spöken som det berättas om.

Innebär ditt sätt att arbeta att en massa idéer hamnar i papperskorgen för att de inte fungerar?

– Ja, det blir mycket skräp i början av ett bokprojekt. Jag vet att detta är en riskabel metod som innebär att nästa bok kan bli ett totalt misslyckande.

Nicole Krauss började skriva poesi som 14-åring och utan något stöd från sina föräldrar. Fortfarande gillar hon kraften när metaforer binds samman och nya insikter blir synliga.

– Jag tror att nästan allting hänger ihop och att det finns en mening med livet.

I ”Det stora huset” spelar ett gigantiskt skrivbord med 19 lådor, varav en inte går att öppna, nyckel­rollen. Och det var inte planerat från början – utan blev bara så. Det besjälade skrivbordet ägs i början av boken av en av huvudpersonerna, den chilenske poeten Daniel Varsky. Det övertas senare av den andre huvudpersonen, hans vän Nadia, när han plötsligt blir mördad under en resa till Chile i början av 70-talet. Efter en lång tid dyker en kvinna upp som säger sig vara hans dotter och som vill ha tillbaka skrivbordet. En stor del av boken handlar om problemen med att ärva – inte bara skrivbord utan mer om egenskaper och attityder.

– Det var först i efterhand som jag insåg att skrivbordet i boken påminde om det jag hade som barn eftersom det också hade en låda som inte gick att öppna. Det finns också en koppling till det gigantiska skrivbord som vi fick överta av den man som tidigare ägde huset i New York där vi nu bor. Nicole Krauss intresse handlar om bördan av att ärva ett känsloliv från sina föräldrar.

– Jag funderar ofta på om det går att bryta kedjan av till exempel sorgsamhet som kan gå i generationer från far- och morföräldrar till föräldrar och sedan till deras barn.

Hon ser författarskapet som en frihet och – ”hur naivt det än kan låta” – som ett privilegium snarare än ett yrke.

Till sist frågar jag henne vad hennes nästa bok ska handla om.

– Inte vet jag, säger hon.

Men någonstans i ditt bakhuvud finns väl något slags idé till fortsättning. Du är ju en professionell författare, fortsätter jag.

Det är då hon säger:

– Men herregud. Du har inte förstått någonting. Mitt arbete är intuitivt och jag börjar alltid med en tom sida när jag ska skriva en bok. Det har vi ju pratat om hela tiden, du och jag. Har hela den här intervjun varit förgäves?

Nej, tvärtom svarar jag. Jag tror – nästan – att jag förstår vad du menar.