Åns vatten rinner muntert i den tidiga försommarkvällens dunkel under de höga träden, och pilkvistar ristar spår i vattnet som i en skiva av lack.
Ja, pilar och alar har redan ”spänt sina lummiga tält” över ån, som Sven Delblanc uttrycker saken i ”Åminne”, den första av de fyra romanerna i Hedeby-sviten, som kan ses i tv-versionen ”Hedebyborna” hela denna sommar.
– Men numera behöver ån inte rensas, inte här, säger en av de kanske fyrtio, kanske femtio människor som denna afton vandrar på stigen längs denna å som en stor del av handlingen i ”Åminne” kretsar kring.
Det finns ett skäl till att vi gör denna kilometerlånga promenad från Vagnhärad/Hedeby till Albybron just denna dag, tisdagen den 26 maj: Sven Delblanc (1931–92) skulle ha fyllt sjuttioåtta år.
Några hundra meter före bron kan man på andra sidan det muntra vattnet se baksidan av huvudbyggnaden på Mölna gård, Delblancs barndomshem. Där ruvade alltid en känsla av skräck skrev han i sin självbiografiska bok ”Livets ax” (1991).
Skräcken var Sven Delblancs fars verk, ”svenskamerikanaren” som så småningom lämnade sin familj men som fortsatte att kasta långa skuggor över författarens hela liv.
”Att gömma sig undan fadern blev en livsdrift, som behovet av näring, vätska och värme. Det gamla huset kunde bjuda på skrymslen och vrår, men faderns basröst sökte pojken överallt. När vreden blev stor slog rösten över i diskant, och han skrek som en galen kvinna.”
Före inspelningen av ”Hedebyborna” ville Delblanc visa sin barndoms hem för regissören Håkan Ersgård, berättar dennes son Jesper Ersgård när vi vandrar längs ån. De stannade bilen på landsvägen nedanför Mölna, gamla Riksettan, inte långt från den plats där det körsbärsträd stod som Sven Delblanc ofta lät blomma i sitt författarskap.
Författaren kunde inte förmå sig att gå ur bilen, inte den gången. De satt tysta i fem minuter innan de fortsatte. Men det är också känt att Sven Delblanc vid ett annat tillfälle visade sin son miljöerna kring Mölna, och när han 1985 reste runt i Sörmland tillsammans med konstnären Reinhold Ljunggren visade ”en vacker ung kvinna, en hembygdens huldra med Volvo bak knuten” dem runt på gården.
”Uppenbarelsen av det förflutna är nära men vill inte låta sig besvärjas”, skrev han i Expressen.
De flesta av vandrarna denna afton är medlemmar i Delblancsällskapet, som bildades i Vagnhärad för tio år sedan på initiativ av Maj-Britt Imnander, folkbildare med bakgrund i det nordiska samarbetet. Hon samlar oss vid Albybron, en av de centrala miljöerna i Hedebysviten.
Vi begrundar Handlarns på andra sidan ån, en annan viktig miljö. I inledningskapitlet till ”Åminne” är Albybron murken och silvergrånande av träoxid när Fjärdingsman en sommardag 1937 kommer farande på sin velociped med ballongringar, ”panterfläckad av vita hål i den svarta lackeringen”, för att inmana Handlarn i fängsligt förvar för brott mot Kungliga Förordningen om utminutering av rusdrycker.
Nu är bron trygg och stabil. Handlarns ser inte ut som 1937, själva affären är bortbyggd och intet återstår av torpet Fridebo längre bort i skogen, där suputen Svensson bodde med sin familj. Sven Delblanc fabulerade fritt och burleskt över sin barndoms verklighet och människor, men när romanerna kom ut kände Vagnhäradsborna mycket väl igen sig, ibland till sin förfäran.
Sedan några år arrangerar Delblancsällskapet tillsammans med Vagnhärads hembygdsförening ”Utflykt i Hedebyland” för bussar och grupper. På programmet står miniföreläsningar, högläsning av Delblanctexter med anknytning till bygden och åpromenaden, förstås. Ibland bjuds små scener med anknytning till romanerna. Den pensionerade socionomen Harry L Andersson, numera sommarboende i trakten, berättar att han kan spela både Handlarn och Stinsen.
Före åpromenaden berättade Delblancsällskapets nyvalde ordförande Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi i Uppsala, om sin nya bok ”En mästare förklädd”. Han lägger där fram en svärm indicier för att Sven Delblanc vid sidan av sitt omfattande författarskap under eget namn också skrev elva deckare under pseudonymen Bo Balderson mellan 1968 och 1990.
Gräslund bygger sin argumentation på indicier som han delat in i tio grupper, till exempel överensstämmelser mellan Delblanc och Balderson vad beträffar yttre fakta, miljö och utbildning, politik- och samhällssyn, lärdom, typ av humor, referensramar och liknelser, existentiella teman.
Den djupaste och kanske mest bestickande överensstämmelsen gäller Delblancs roman ”Jerusalems natt” och Baldersons ”Statsrådet och den utsträckta handen”. Båda böckerna kom ut i september 1983 och båda bygger på ett särpräglat tema: ”misstanken och till slut insikten att Jesus aldrig uppstått ur graven för att återkomma och frälsa mänskligheten”.
– Om detta blev känt skulle grunden för den kristna tron och världsbilden raseras. I ”Jerusalems natt” tar apostlarna på sig uppgiften att hemlighålla upptäckten att Jesus aldrig återuppstod, i ”Statsrådet och den utsträckta handen” en äldre prästman.
Debatten lär fortsätta.
Sven Delblanc var en av de stora författarna i sin generation. Han hyllades oftast av kritikerna och många av hans böcker blev populära i breda lager, inte minst Hedebysviten, även om han ofta ansåg sig missförstådd och inte helt uppskattad efter förtjänst.
Nu är han inte särskilt mycket läst. Under 2000-talet har bara några få av hans verk getts ut i pocket och kartonage. På antikvariaten efterfrågas i dag inte ens Hedebysviten särskilt ofta, trots att ”Hedebyborna” går i repris med överraskande höga tittarsiffror; det första avsnittet för fyra veckor sedan sågs av närmare 740 000 tittare.
– Detta problem delar han med många andra stora författare som var populära under sin livstid, som Göran Tunström och Sara Lidman, säger Delblancforskaren Lars Ahlbom, sekreterare i Delblancsällskapet.
– Hela kulturdebatten är fokuserad på det dagsaktuella, det färska och nya. När en författare inte längre kan komma ut med en bok vart eller vartannat år försvinner han.
Men Lars Ahlbom är glad och nöjd för att hans utgåva 2007 av Delblancs ”Kritik och essäistik 1958–1991” blev både uppmärksammad och uppskattad. I höst ger han ut ett urval av Delblancs politiska och polemiska texter under titeln ”Det är du själv som bestämmer”, och senare en volym med kåserande texter, vänporträtt, kulturhistoriska och självbiografiska texter.
– Jag tror att han kommer tillbaka även som skönlitterär författare. Jag önskar att ett urval av hans romaner kunde ges ut igen, så att nya kritiker kan upptäcka vilken fantastisk roman ”Prästkappan” är, och debutromanen ”Eremitkräftan”, och ”Iphigenia”.
Lars Ahlbom påpekar att Sven Delblanc ofta eftersträvade multivalens. Han ville att hans romaner skulle ha ett värde på flera plan. De skulle vara spännande berättelser, ha en politisk och/eller psykologisk dimension och därutöver gärna ha undertexter för den lärde läsaren.
– I Hedebysviten anknyter Delblanc till exempel till berättarna bland 30-talisterna, men samtidigt är ju ”Åminne” en modernistisk bok där han laborerar med ett kluvet berättarjag. Han medvetandegör läsaren om modernistiska problem, och han gör det på ett underhållande, roligt och lustfyllt sätt.
Sven Delblanc själv uttryckte i den ovan citerade Expressenartikeln 1985 sin vana trogen en mer misantropisk åsikt.
”Boken var en ung mans krampaktiga försök att profilera sig mot 30-talisterna, det var bortkastad möda. Lär mig du skog att vissna glad.”
När vi lämnar Albybron och går tillbaka mot Vagnhärad/Hedeby rinner åns vatten fortfarande muntert.
”Hedebyborna” visas i SVT 1 söndagar kl 18.15.