Mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963 utlöste en våg av global sympati med USA. ”Sorgen lade sig becksvart över allt, utom hos de mest förhärdade fascister och rasister”, konstaterade den socialistiske författaren Hans Granlid när han såg de första fetsvarta löpsedelsrubrikerna på Stockholms kvällstidningar på väg hem till Sollentuna från en fest i Gamla stan. För sin del tänkte Granlid, som också var läroverkslärare, på sina elever som ”skrivit så vackert i sina uppsatser om Kennedys program för frihet och rättvisa”. Några dagar efter mordet gick ett tusental Stockholmsstudenter i ett fackeltåg till den amerikanska ambassadens modernistiska kontorskomplex på Djurgården och överlämnade ett kondoleansbrev med förhoppningen att USA skulle fortsätta att verka ”för fred och jämlikhet mellan raser” och ”inge hela världen optimism och tillförsikt inför framtiden”. Nästa gång svenska ungdomar marscherade mot den amerikanska beskickningen skulle budskapet vara mindre vänligt formulerat.
I begravningsföljet på USA:s nationalkyrkogård Arlington en knapp vecka efter mordet åtföljdes den sörjande familjen Kennedy av presidenter, statsministrar och kungligheter från världens alla hörn: den franske presidenten Charles de Gaulle, Västtysklands förbundskansler Ludwig Erhard, prins Philip från Storbritannien, den etiopiske kejsaren Haile Sellassie. De skandinaviska statsministrarna gick också i novembersolen som flödade över Virginias mjuka kullar: Tage Erlander, Norges Einar Gerhardsen och Jens Otto Krag från Danmark. Någonstans i processionen fanns också Sveriges nyaste statsråd, den trettiosexårige Olof Palme. De flesta borgerliga tidningar var för gripna av stundens allvar för att anlägga några synpunkter på statsministerns val av reskamrat. Avfärden från Arlanda, den nya internationella flygplatsen norr om Stockholm som öppnats 1962, hade varit rörig.
Erlander hade mordhotats direkt efter skotten i Dallas och försetts med inte mindre än fem livvakter, vilket föranledde den programmatiskt ödmjuke statsministern att beklaga att man gjort sig så mycket besvär för hans skull. Men som så ofta när det gällde Olof Palme bubblade irritationen över i något hörn. ”Varför hr Palme?” frågade den liberala lokaltidningen Katrineholms-Kuriren, som fann det olämpligt att ett nyutnämnt statsråd fick representera Sverige vid en så internationellt betydelsefull sammandragning. Den diaboliskt leende ungdomsklubbisten ”passade liksom inte riktigt in där, han har ännu inte på det rätta sättet kvalificerat sig för ett nationellt representationsuppdrag av det slaget”.
Palme hade utnämnts till konsultativt statsråd vid en extrakonselj bara en dryg vecka tidigare. Den 18 november hade han iförd sin studentfrack åkt tillsammans med familjen från radhuset i Vällingby till Stockholms slott för att inför den åttioettårige kungen Gustav VI Adolf försäkra att han skulle värna kungens hus och iaktta grundlagens bud. Om än otillfredsställande för en principiell republikan var det bättre än den gamla statsrådseden som tagits bort 1958. Den hade krävt att ministrarna skulle lova att ”med liv och blod försvara det konungsliga väldet”. Palmes familj – Lisbet, farmor Müsi, femårige Joakim samt nytillskottet Mårten, två år gammal – fick titta in i konseljsalen från en plats intill slottets Appartements d’Apparat, festvåningen. Efter utnämningen blev det radio- och teveintervjuer innan Palme kunde återvända till familjen i Vällingby för att möjligtvis fortsätta läsningen av den bok han just då hade på nattygsbordet, The Ordeals of Power, en bok om Eisenhoweradministrationen. Bilden av det unga statsrådet med hustru – trettiotvåriga Lisbet såg ut ”som en studentska på tjugo” enligt Dagens Nyheter – och två små gossar var oemotståndlig. Palme fick första sidan i Expressen tillsammans med sönerna under rubriken ”Fint, Pappa!” Ulla Lindström, som Palme fällt mindre smickrande omdömen om i pressen några månader tidigare, lade alla rancuner bakom sig inför den bedårande scenen: ”En blek och ordentligt vattenkammad yngling svor eden i konseljsalen, medan rundkindad hustru och två småsöner – lika som blåbär– tittade på nerifrån dörren.”
(---)
De flesta av sextiotalets uppåtstigande vänsterpolitiker hade deltagit i eller påverkats av andra världskriget som vuxna. Kennedy var en krigshjälte som hade fört befäl på en motortorpedbåt i Stilla havet. Harold Wilson, som blev brittisk premiärminister 1964, hade vid krigsutbrottet 1939 anmält sig som frivillig till armén men ansetts mer lämpad att administrera den för Storbritannien livsviktiga kolförsörjningen. Tysklands blivande förbundskansler Willy Brandt hade tvingats fly från Tyskland när nazisterna kom till makten 1933 och tillbringat sin exil först i Norge och sedan i Sverige. Hans österrikiske kollega Bruno Kreisky hade åtalats för högförräderi av den fascistiska Dollfussregimen 1935 men frigivits året därpå och likt Brandt gått i exil i Skandinavien. Den danske socialdemokraten Jens Otto Krag hade varit nykläckt statsvetare vid Köpenhamns universitet när tyskarna ockuperade landet 1940 och arbetade under kriget på den danska valutacentralen. Norges statsminister Einar Gerhardsen hade överlevt det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen. Mauno Koivisto, som blev finansminister när socialdemokraterna tog makten i Finland 1966, hade som femtonåring anmält sig som frivillig brandman vid hemmafronten under finska vinterkriget och gick ut som infanterist under fortsättningskriget mot Sovjetunionen.
Olof Palme skulle under sextiotalet utveckla nära relationer med många av dessa socialdemokratiska ledare, inte minst Brandt och Kreisky. Men han var samtidigt en udda fågel i sällskapet. Palme hade andra erfarenheter och ett annat temperament än sina utländska partikamrater som varit aktiva i kriget. Han kom från det neutrala Sverige som klarat sig undan strid och ockupation. Hans sociala bakgrund skiljde sig också från de arbetar- och tjänstemannasöner som dominerade den internationella arbetarrörelsen. Han hade tagit starka intryck av sin studietid i USA. Dessutom var han nästan ett decennium yngre än de flesta av de socialdemokratiska ledarna i omvärlden. Deras avgörande steg ut i vuxenvärlden hade tagits under förtryck, ockupation och brinnande krig. Palme hade däremot formats av övergången från krig till fred i mitten av fyrtiotalet, med oron och mörkret bakom sig och förhoppningarna om en bättre värld framför sig.
Palme liknade mer en helt annan sorts politiker som trädde fram i andra delar av västvärlden under 1960-talet: Robert F. Kennedy i USA, Jean-Jacques Servan-Schreiber i Frankrike och Pierre Trudeau i Canada. De var unga, progressiva och hade likt Palme mer eller mindre stått utanför sina respektive länders krigsinsatser 1939–1945. Robert F. Kennedy var född 1925 – två år före Palme – och hade velat gå ut i kriget men hölls tillbaka av sin viljestarke far, som redan förlorat en son i kriget. Journalisten och politikern Servan-Schreiber hade vid nitton års ålder, 1943, anslutit sig till de Gaulles fria franska styrkor. Han hade utbildat sig till pilot i USA men hann aldrig delta i kriget. Trudeau var äldre än de övriga – han var född 1919 – men eftersom han kom från den fransktalande provinsen Quebec hade han inte gått ut i kriget, som av de separatistiska fransk-kanadensarna betraktades som en uppgörelse mellan stormakterna som inte berörde dem.
Men de var även snarlika på andra sätt. De kom alla från starka familjer i samhällets toppskikt och hade utbildats vid elitskolor. Familjen Kennedy hade visserligen sina rötter i Bostons självmedvetna irländska arbetarkultur, men hade också utnyttjat dess etniska sammanhållning för att förvandla sig till något som liknade en modern amerikansk aristokrati. Servan-Schreiber kom från en inflytelserik intellektuell Parisfamilj och hade antagits till Frankrikes främsta tekniska högskola när han flydde till USA. Pierre Trudeaus far var en välbeställd affärsman i Quebec som placerade sin son i Montreals främsta jesuitiska skola. De utvecklades alla till aristokratiska radikaler – unga män från en privilegierad bakgrund som ville modernisera och demokratisera det egna samhället. De var unga, begåvade, karismatiska och framför allt annorlunda politiker som utlovade förnyelse och förändring. Hos dem förenades också ofta på ett motsägelsefullt sätt, högstämd idealism med teknokratisk arrogans, vilket väckte både starka sympatier och antipatier bland väljarna.
Framför allt är likheterna mellan Olof Palme och Robert Kennedy slående. I jämförelse med Kennedyklanen var visserligen relationerna inom familjen Palme enkla och okomplicerade. Inte minst brottades Robert – liksom de övriga bröderna – med fadern Joe Kennedys enorma ambitioner å sönernas vägnar. I det avseendet hade Olof det lättare. Men både Palme och Kennedy var yngre syskon med ett starkt behov att hävda sig och utvecklades till intensiva tävlingsmänniskor som hade svårt att acceptera nederlag, oavsett om det handlade om amerikansk fotboll eller tennis. Kennedys skolgång var ännu tuffare än Palmes. Han hade svårt att få vänner och skyfflades runt från internatskola till internatskola. Bådas politiska karriärer startade under antikommunismens stjärna; Palmes i den internationella studentrörelsen och Kennedys som assistent till Minnesotasenatorn Joseph McCarthy, en relation som han fick svårt att försvara när han radikaliserades under sextiotalet. En del av förklaringen var sannolikt att Kennedy, likt Palme, hade ett starkt behov av väl definierade fiender. Senare tog Kennedy sig an den amerikanska maffian, inte minst fackföreningsbossen Jimmy Hoffa, med manisk energi. Stridbarheten var inte främst ideologisk utan speglade ett existentiellt hjälteideal: människan definierades genom sina handlingar i ett givet ögonblick. Kennedy bar ett tummat exemplar av Albert Camus Främlingen i portföljen och Palme kunde de svenska fyrtiotalistpoeterna utantill. Men vid sidan om konfrontationslystnaden fanns också hos båda en stark lojalitet och effektiv samarbetsförmåga. Robert kom att spela ungefär samma roll för brodern John F. Kennedy som Palme gjorde för Erlander: en fullständigt lojal rådgivare som axlade en del av maktens bördor. Tjänstgöringen i maktens innersta krets blev också för båda språngbrädan till en självständig politisk karriär.*
Om Palme jämfördes med någon utländsk politiker i början av sextiotalet var det dock inte med Robert Kennedy, som ännu var något av en bakgrundsfigur, utan med hans äldre bror. Palme var likt John Kennedy ung, modern och självsäker, hette det klichémässigt i intervjuer och reportage. Han var knappast ensam om att kopplas samman med den i Sverige omåttligt populäre amerikanske presidenten. Suget efter ungdom och förnyelse var stort. Socialdemokraterna hade tagit hem en komfortabel seger 1960, men i jämförelse med den vitale Kennedy framstod Erlander, född 1901, som en sliten gammal man.
Hans regering bestod av trogna veteraner. Den äldste, utrikesminister Östen Undén, var född 1886 medan andra tunga statsråd som försvarsminister Sven Andersson och finansminister Gunnar Sträng var mellan femtio och sextio år gamla. Den svenska politiska scenen dominerades ännu av partiledare som var i femtioårsåldern eller början av sextioårsåldern: Folkpartiets Bertil Ohlin, Högerledaren Gunnar Heckscher, Centerpartiets Gunnar Hedlund och kommunisten Hilding Hagberg. Förutom Heckscher – som efterträtt Hjalmarson 1962 – hade de varit i rampljuset sedan fyrtio- eller början av femtiotalet. Nästan varje ung, lovande manlig politiker utnämndes till en blivande svensk Kennedy, till och med liberalen Gunnar Helén, en sympatisk men kamrersprydlig herre som gjort karriär som folkbildande radiojournalist.
Med sin retoriska förmåga, sin unga familj i Vällingby och sin aristokratiska bakgrund fyllde Palme onekligen kravlistan bättre än Helén. Men hans väg till makten hade dittills varit mer byråkratisk än karismatisk. Hans internationella engagemang var inte okänt, men ingen kunde förutse att han inom några år skulle förändra svensk utrikespolitik genom att utmana det mäktiga och beundrade USA.
(---)
Palme tycktes på gott och ont vara den nya typ av teknokrat som skulle komma att forma framtiden i Sverige: kompetent, effektiv, självsäker på gränsen till arrogant och utan förankring i traditionella klass- och gruppintressen. ”Politikens meteor, född borgerlig, nu Erlanders språköra, skugga, tröst och kanske kronprins” – så hade Palme beskrivits i en lista över sextiotalets stigande stjärnor precis efter nyåret 1960. Han utlovade modernitet och förändring, men också osäkerhet och instabilitet. Kanske var det därför de borgerliga tidningarna ville lugna sig själva genom att framställa det som att han drevs av pekuniärt egenintresse. Tanken att den unge mannen från överklassen verkligen menade vad han sade var alltför oroande.
Men även hans sociala bakgrund provocerade. Det var inte främst det att han, som det ibland sagts, var en klassförrädare. Det översta högborgerliga skiktet i Sverige, som Palme kom från, utgjorde bara en liten del av de omkring 40–45 procent av svenska medborgare som röstade på oppositionspartierna. Historiskt sett hade den svenska medelklassen klämts mellan den gamla ämbetsmannaeliten som styrt landet fram till demokratins genombrott och den socialdemokratiska arbetarrörelse som dominerat sedan trettiotalet. För en stor del av den svenska borgerligheten var inte Palme en förlorad son utan en kombination av två för dessa grupper negativa företeelser: arbetarrörelsens kollektiva kraft och överklassens arrogans. Bönder, småföretagare, folkskollärare, lägre tjänsteman och andra som framför allt röstade på Bondeförbundet och Folkpartiet kände ingen särskild samhörighet med de kretsar Palme kom ifrån. Hans sociala bakgrund togs ofta upp. Vad vet vi egentligen om Palme, frågade en liberal ledarskribent: ”inte så mycket mer än att det av överklassynglingen från Östermalm uppenbarligen blivit en skicklig polemiker”. Modernitet ovanifrån har en tendens att framkalla reaktion underifrån.
Allt låg dock inte i betraktarnas ögon. Palmes polemiska personlighet spelade också in. Svensk politik var visserligen inte någon söndagsskola före Palme. Tonen mellan Ohlin och Erlander hade ofta varit frän. Tidningarnas ledar- och kultursidor drog sig heller inte för hårda angrepp, särskilt under den upphetsade rättsrötedebatten i början av femtiotalet. Vad som också glömts bort i dag är de angrepp som riktades mot Palme. Att reta honom för hans ungdom och kalla honom omogen och gymnasial var ett standardgrepp från Högerpartiets sida i riksdagsdebatterna.
Det som var provocerande med Palme var inte att han tog strid, utan att han så uppenbart njöt av det. Det fanns något för en svensk sensibilitet nästan erotiskt oroväckande över det sätt på vilket Palme gick in i debatter. Han sög på sina egna ord med sensuellt välbehag och hade ständigt ett småleende på läpparna som fick drag av förnöjt hån. Hur taktiskt skicklig han än var i det allmänna politiska spelet, var han förvånansvärt naiv som debattör. Tävlingsinstinkten tog överhanden och han gav sig ibland hän åt glädjen att argumentera utan att tänka på vilket intryck han gjorde på publiken. Palme höjde den intellektuella nivån i det politiska livet, men priset för hans kompromisslösa debattstil blev att han aldrig skulle komma att erövra den trygga landsfaderlighet som dittills kommit socialdemokratiska partiledare till del.
Ur ”Underbara dagar framför oss”
av Henrik Berggren
Henrik Berggren är ledarskribent på DN