På strandängarna ligger kilometer efter kilometer av långsmal grön gräsduk, en löpare, med ljusgrå bård av sand, kant i kant med det glittrande blå havet. Morup är en plats längs kustvägen mellan Varberg och Falkenberg, vid den långa, sandiga playa som heter Halland.
Alexandra och Alexander Ahndorils lilla röda hallandslänga ligger en bit upp, skyddad i midsommargrönskan. Med bara hundra meter ner till stranden med sanddyner, strandråg och tång.

Det var här på tomten som Aftonbladets reporter klev omkring i augustimörkret förra sommaren. Lyste med ficklampa i trädgården. Knackade till slut på dörren. Alexander Ahndoril öppnade. En ficklampa riktades mot hans ansikte, en bok sträcktes fram i mörkret och en röst sa: ”Det är du som är Lars Kepler. Erkänn!”

Landets största tidning hade gjort allt för att knäcka gåtan vem som var författaren bakom ”Hypnotisören”, och lyckats.

Alexandra Ahndoril stod bakom i nattlinne och skakade:

– Jag bara darrade och tänkte vad har vi gjort? Var det brottsligt att använda pseudonym?

Det är midsommar och vi sitter i grönskan med tre små ljuvliga flickor sjungande och gungande i närheten. Det ligger en liten cello och en violin på bordet. Barninstrument. Det är Saga och Julia som spelar. Nora har inte börjat än. Och de har en bit kvar till Paganini.

Niccolò Paganini, den italienska violinisten, levde i sekelskiftet mellan sjutton- och artonhundratalet. Han var självlärd och det gick rykten om att han hade sålt sin själ till djävulen för att få bli en mästare i sin konst. Han utökade registret för instrumentet, och spelade så strängarna brast. Ibland spelade han färdigt stycket på en enda sträng. ­Djävulstecknet: Det luktade eld om honom när han spelade.

Boken ”Paganinikontraktet” handlar om musik och att hamna i djävulens våld i gestalt av en vapenhandlare utan skrupler. Kompis med Berlusconi. Så mycket kan jag avslöja.

Om Keplers förra bok ”Hypnotisören” hade tre teman: hypnos, brott och familjeband behandlar ”Paganinikontraktet” två: att människan är unik genom att döda inom sin egen art, och att hon har ett så speciellt förhållande till musik.

Jag märker att Alexandra och Alexander är osannolikt samkörda. De talar tillsammans, fyller i varandras meningar. De bodde utan barn på 23 kvm i 8 år. Sen i en tvåa på 46 kvm, med två barn. Nu har de tack var Kepler kunnat köpa en lägenhet så de tre flickorna ska få var sitt rum. Tillträde på Odengatan i Vasastan i veckan som kommer.

Jag är nyfiken på hur de jobbar. Hur det kom sig att de började skriva ihop och hur det går till rent praktiskt?

Pseudonymen, om vi börjar med den? Varför?

– Vi hade samtidigt lämnat in manusen till ”Diplomaten” och ”Mäster”.

– Och vi är så bra på att göra saker ihop i övrigt, så vi borde kunna skriva romaner ihop.

– En gång försökte vi skriva en barnbok tillsammans. Men det gick inte. Vi kunde inte förena våra språk.

Men så tänkte vi ok, vi skriver i en annan genre och med en annan författare.

– Det var helt vår egen idé att skriva under pseudonym eftersom vi ville ha en förutsättningslös läsning. Vi skickade till förlaget med Lars Kepler som hotmailadress. (I första vändan hette han Lotta Kepler.)

Jaha, vad sa förlaget då?

– Förläggaren Jonas Axelsson var så emot pseudonym, hela förlaget var emot, berättar Alexandra.

Varför?

– Det går inte att marknadsföra en pseudonym, han eller hon kan inte möta läsare, inte ge intervjuer, inte åka på mässor, säger Alexander.

Men författarna insisterade på sin pseudonym.

På Londonmässan våren 2009 brakade det till. Tjugo länder, även de engelskspråkiga köpte rättigheterna – nu är det över trettio.

– Jag tror de blev oerhört lättade på förlaget när vi avslöjades, säger Alexandra.

Var det inte en så bra idé det där med pseudonym?

– Nej, det var det nog inte. Men för oss var det en så kreativ idé. Och så blev vi ängsliga för att kreativiteten låg där, i pseudonymen.

Lars Kepler överlevde. Bok nummer två ligger klar, och nu är det full fart med trean.
Kepler har dragit in i familjen med nya rutiner, för att inte säga ritualer. Varje morgon inleds med ”temöten”, fast varken Alexander eller Alexandra tidigare druckit te. Morgonkaffet var heligt.

– Men Lars Kepler vill ha te.

Och så har de ”badmöten”. Båda två sitter och trängs i badkaret och diskuterar intrigen.

Det tredje är ”bilmöten”. Då kör Alexander, och Alexandra, som inte har körkort, antecknar.

På bilresan från Stockholm till midsommarfirandet i Morup löste paret en stor del av intrigen till nästa Keplerbok, den som väntas om ett år.

På köksbordet i Stockholm lägger de varje morgon ut intriglapparna. Varje scen har en lapp, som revideras allt eftersom.

Men hur går det till när ni skriver?

Delar ni upp avsnitten?

– Nej. Det finns ingen mening vi har skrivit på egen hand. Jag kan komma ihåg att det eller det ordet kanske jag kom på, men inte en hel mening, säger Alexander.

Hemma sitter de bredvid varandra med var sin dator och skickar texterna fram och tillbaka på mejl.

Är ni utbytbara för varandra?

– Ja, jag mejlar Alexandra en text med en massa luckor i och får tillbaka en timma senare.

Då har hon fyllt i. Sen tar jag över, och så får hon den igen.

Det handlar om att täta texten, alla lagren måste finnas där.

Det är inte så att någon av er är extra kunnig på vissa områden? Vapen till exempel?

– Nej. Vi har skjutit pistol tillsammans.

En skilsmässa är omöjlig?

– Ja, det går inte, det är det inte tal om.

Alexandra berättar att det blev extremt fysiskt och känslostarkt att skriva action. Hon blev mörkrädd, började varje natt att gå upp och känna på dörren.

– När Penelopes mamma kommer för att identifiera sin döda dotter; jag bara grät, jag kunde inte prata.

Är ni lika kreativa båda två eller är er kreativitet likartad?

– Ja, vi är väldigt rädda, vi har katastrofhuvuden, alla våra tankar dras mot det som man skräms av.

Lars Kepler har sin estetik från filmen snarare än från litteraturen. Paret Ahndoril har periodvis sett tre filmer dagligen, numera en om dagen. Det är därifrån de hämtar berättartekniken.

– Sen vi började med Kepler är man aldrig ensam med sina tankar och idéer. Och man behöver inte låta texter ligga för att sen se dem med nya ögon. Det är nya ögon hela tiden.

– Och det är väldigt harmoniskt med Kepler. Ingen behöver bli sårad av att få kritik. Det är bara att stryka.

Även om just ”Paganinikontraktet” har en skarp udd mot vapensmuggling har Lars Kepler inga anspråk på att bedriva samhällskritik. Det gäller att hantera rädsla, dela upp världen i gott och ont, och få ett bra slut.

– Vi vill verkligen att våra böcker ska vara spännande, säger Alexandra. Och Alexander fyller i:

– Kriminalromanen är inte så lämpad för samhällskritik för den löser alla frågorna. Den är inte som annan skönlitteratur där man går med frågorna kvar.

Kommer ni att ta upp era respektive författarskap tror ni?

– Ja, förr eller senare. Vi har sagt att vi följer lusten, säger hon.