– Jag kommer att bli så ledsen när hon också stänger, säger han med en nick mot en butik tvärs över gatan där en böjd äldre kvinna syns.
Vad hon säljer är mer oklart.
Per Hagman bor i andra hand i en minitvåa högst upp. Lägenheten har en stor terrass där han bjuder på rosévin, chips och lite sallad. På radion spelas Serge Gainsbourg. Per Hagman trivs i Nice och har bott här i tre år nu; längre än han någonsin tidigare bott på samma adress.
– Jag hade varit här en del förut och trodde att jag var färdig med den här stan, men så blev jag erbjuden den här lägenheten och … det passade.
På flera sätt, fortsätter han: han mådde inget vidare, var uttråkad, mer eller mindre hemlös och, kanske viktigare, irriterad över att inte få fart på skrivandet.
Nice var ensamt men hemtamt och utan ursäkter att inte skriva. Med hjälp av ett förskott flyttade han och började, tre timmar om dagen.
Som embryo har boken som blev emellertid funnits i nära tio år.
– Det var väldigt frustrerande, jag försökte och försökte men hittade inte rätt och skrev annat emellan.
Nu tycker han att ”Vänner för livet” är det första han har skrivit som känns skrivet av en riktig författare. Det är hans nionde bok och sjätte roman.
Debuten ”Cigarett” skrevs i Stockholm dit Per Hagman hade flytt dagen efter studenten och fått jobb som diskplockare. Han skulle komma att bli kvar i krogsvängen under rätt många år.
Bortsett från en rafflande cowboyhistoria han skrev som tioåring hade han innan dess mest skrivit ensamma låttexter (dikter, alltså).
– Jag hade popstjärnedrömmar som ung, inte författardrömmar, och ”roman” var för mig något avlägset och storslaget. Det var liksom ingenting man skrev. Jag skrev små bitar, lade ihop dem nästan slumpmässigt och skickade in texten till de två förlag jag kände till. Jag hade fått för mig att jag måste bli klar innan jag fyllde 21, ler han.
Norstedts svarade tack men nej tack med vändande post, men Bonniers ville ge ut den. ”Cigarett” kom 1991, blev utskälld och omtyckt, liksom sin författare som togs emot av nattlivets våtvarma famn.
Nästan tjugo år senare beskriver Per Hagman sin nya bok som en kärlekshistoria med två berättarperspektiv, där läsaren får följa mannen och kvinnan från barndom till medelålder. Båda säljer sig ”som man brukar sälja sig”, som han säger, och förklarar att han vill skriva om människor som sällan ges litterärt utrymme: utvikningsflickor, dörrvakter, småbrottslingar.
– Mer än någonsin tidigare känns det som om jag vill säga något: min bok är ett försvar för dem som vill tänka och leva självständigt och utanför ramarna.
Även om handlingen delvis utspelar sig i Töreboda, i Göteborg och på några andra mindre glammiga platser hör många miljöer knappast till dem so m gemene man känner bäst: flådiga galoppbanor i England och i Dubai, privata klubbar i Paris och i Nice.
– Jag har ofta förknippats med glamour, men lyxkultur och lounger är det tråkigaste jag vet. För mig har glamour – om den ska vara intressant – alltid solkiga kanter. En massa folk tror att glamour går att köpa för pengar, och vem som helst kan gå till Grand Hotel och köpa en dyr drink med ekologisk fruktjuice och en bögig spritsort. Som begrepp har ”glamour” malts sönder och blivit så banalt att man knappt vågar ta det i sin mun. Men -91 var glamouren kontroversiell och folk blev provocerade av en författare som gillade fotomodeller och champagne.
Han smuttar på glaset och ser ut över taken och de provensalska kullarna. Innan vi hamnar på Per Hagmans terrass har vi suttit några timmar på bakgården till ett av hans stamställen. Han har många sådana, visar det sig. På det här finns en boulebana där två karlar lirar pétanque i solen. Till deras småsvärande och klotens dova dunsande pratar vi och dricker rosévin med isbitar. En stund efter det att Per har beställt sitt andra glas kommer barägaren ut med en karaff som han ställer på vårt bord. Per säger till mig att det är så generöst här, man hjälper folk och det finns en bjudkultur han uppskattar.
Solen gassar, men Per Hagman tar av sig solglasögonen och berättar om sin uppväxt som ensambarn med ett uppdelat liv: ett år i Afrika, ett i Skövde. Han snabbanalyserar konsekvenserna av att aldrig riktigt höra till, och konstaterar att för den som hävdar sig dåligt bland fotbollsgrabbarna blir alternativet att avvika helt.
– Jag hade behov av att hitta något eget och blev Skövdes första depprockare. Jag lyssnade på The Cure och The Smiths, färgade håret, klädde mig i svart och hade frackskjortor från Frälsis. Någon gång om året kom jag till Stockholm och kunde köpa en färdig gothpryl. Ett nitarmband eller så.
Han har varit ensamstående under större delen av sitt vuxna liv, och undrar varför det jämt blir sådant himla fokus på hans singelliv.
– Som om jag vore en sorglig och ensam typ. Alla undrar varför jag inte ska skaffa barn. Det kanske jag gör om jag träffar rätt person, men jag mår bra, jag är oerhört tacksam och lycklig. Klart jag har vemodiga, ensamma dagar, men även en familjefar kan nog ibland vara trött på allt.
Dessutom är det lättare att vara singelkille i Nice än i Stockholm, även om man är medelålders. Per Hagman talar lyriskt om barer och kaféer dit man kan gå, säga hej, prata lite eller bara sitta tyst med ett glas sida vid sida med andra tysta män med glas. I Stockholm står valet mellan parmedelklassmiddagar och sena nätter med ”dåligheter”, som han uttrycker det.
Där finns inga mellanlägen.
Han har inte varit i stan på fyra år, och fattar över huvud taget inte varför han bodde kvar där så länge på soffor, i källare och i lånade lägenheter.
– Jag har ett motstånd mot att åka dit. Det är förstås barnsligt, men jag är rädd att dras tillbaka in i något. Jag har tillbringat så vansinnigt mycket tid i Stockholm, men livet är kort och en helkväll gör jag hellre i Skövde eller i Malmö (kort paus). Nä, Stockholm är ingen bra stad för mig just nu.
Framåt kvällen går vi nedför gatan för att hitta en krog. Fiskrestaurangen är stängd på måndagar, så det får bli libanesen. Per Hagman insisterar på någon av mezerätterna som man måste vara två om, nu när han har chansen.
När jag undrar hur han ser på detta att aldrig vilja, eller tillåta sig, bli en del av en gemenskap – med en kompiskrets, en partner, ett sammanhang – tänker han en stund och svarar:
– Det finns människor – och så finns det jag. Kanske är jag solipsist.
Sedan skrattar han och säger att det där lät ju knäppt.
– Alltså, jag menar ... det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
Dagen därpå är det marknad längs hela gatan. Per Hagman bär smala byxor och en vinröd ullkeps som han köpt för en tia på loppis i Töreboda. Vi delar på en pan bagnat med tonfisk och ägg medan han pratar mer om att skriva.
– Man kan inte skriva en roman som man skriver ett Hollywoodmanus. Jag måste bottna känslomässigt i det jag gör, och kunna identifiera mig med dem jag skriver om. Nu efter några böcker börjar jag nästan få en familj av figurer, och för den som är observant dyker de gamla upp ibland.
Vi går vidare till ett par ställen till innan vi skiljs, och överallt hälsar personalen på sin stammis. Till Chez Michel går vi eftersom haket spelar en central roll i hans bok.
– Jag har inte hunnit visa dem boken än, men de ska få se att den faktiskt är skriven och utgiven och att det finns en tjock roman med en massa sidor som utspelar vid denna bardisk. Jag skulle annars kunna vara en sådan som skjuter upp saker, som skrivande, med ett: ”äh, inte just nu”, eller ett: ”jag ska bara ta ett glas rosé”. Jag är egentligen inte typen som skriver böcker.