Patrik Sjöbergs modiga avslöjande har framkallat medial hysteri. Kan du känna dig trygg när ditt barn går till träningen? Kan du alls lämna ditt barn med andra vuxna?
Men frågan är om inte denna medieburna, smittsamma panik håller på att leda oss snett. Våra accelererande ambitioner att beskydda kan – tvärt emot våra avsikter – innebära att vi överger barnen.
Inte en sekund vill jag bagatellisera det oförlåtliga i att barn utsätts för sexuella övergrepp. Men barn gagnas inte av överbeskydd. Barn behöver ärliga samtal. Pedofiler finns, det är vår egen vanmakt vi måste utrota. Vi lever i en tid då det ropas på censur av bilderböcker som visar nakna barn i sommarlek och då många vill placera realistiska berättelser i giftskåpet. När så många samtidigt grips av högljudd hysteri inför avslöjanden om verklighetens övergrepp, inser minsta barn att det här är frågor som man helst inte ska oroa sina vuxna med. Härmed förlorar vi ett av de viktigaste motmedlen mot kränkningar, nämligen det förtroendefullt uppriktiga samtalet.
På så vis, genom att stänga kommunikationen om livet, undergräver vi förutsättningarna för att skapa den tillit som utvecklar jagstarka barn. Forskning och erfarenhet visar att barn som tidigt får stöd att bygga sin integritet – till exempel genom öppenhet för varje sorts tankar, svar på sina smärtsamma frågor, bearbetning tillsammans med vuxna av livets mörka sidor med hjälp av berättelser, teater och film – de barnen får en mental beredskap och vågar i större utsträckning protestera mot varje sorts övergrepp.
Självklart ska vi ta fiktionen till hjälp för att sticka hål på trollen. Genom att i fantasin följa sagofigurers vandring genom mörker och faror, och med dem också komma ut på andra sidan, bearbetar och utvecklar vi vår förmåga att förhålla oss till omvärlden. När vi i litteratur och dramatik stiftar bekantskap också med aningen avvikande figurer, lär vi oss något om att känna skillnad på verklig och inbillad fara.
Fast nej, detta räcker naturligtvis inte för att förhindra övergrepp. Men barn som möts med respekt, som får kunskap om världen så som den ser ut och har åtminstone någon vuxen som utan att drabbas av panik faktiskt vågar lyssna, de barnen förmår ropa på och få hjälp, om det värsta ändå skulle inträffa.
Allt detta saknade Patrik Sjöberg.