En man ”så skarpsinnig och djärv” i klanrutig kostym. Med damasker på skorna och kontor på Drottninggatan, en av huvudstadens mest hajpade stråk. Mannen ifråga, denne ytterst personliga mix av en Johan Hakelius, en Leif G W Persson och en Sherlock Holmes, är förstås barnboksvärldens mest tidlöse och vassaste detektiv vid namn Sture Svensson. För så heter karln egentligen även om han på grund av vissa talsvårigheter helt pragmatiskt ändrat till det numera i Sverige så världsberömda: Ture Sventon. Kan en bokpersonlighet och småningom sedermera tv- och dvd-hjälte bli mer rätt retro?

Sirligt, nästan preciöst, tilltalar han brottsmisstänkta och med en osviklig känsla för livets goda i form av temlor och annat mums är han helt på i det osande matspåret, även om Per Morbergs fasoner i köket knappast skulle finna nåd inför hans granskning. Sventon kör på lika burdust rättframt som Leif G W för att sedan ägna sig åt analys a la Holmes.

Ture är helt enkelt en man för vår tid, vintage uppifrån och ner, oförmodad i sin uppenbarelse och med genomfört miljötänk. Sventon behöver inte lägga en spänn på utsläppsrätter eftersom han aldrig förorenar i luftrummet, om man nu överser med hans lystna bolmande på cigarren förstås. Sventon färdas nämligen meddels matta. Orientalisk sådan, snabbt, tyst och avgasfritt reser han bortom varje askmoln eller tågkaos.

Självklart multikulturell i sitt samarbete med Omar och som den gentleman han är har Ture Sventon ett klart barnperspektiv. Han älskar de små roliga detaljerna och finner alltid och överallt unga, klipska medarbetare att influeras av.

När Rabén & Sjögren under hösten kommit med fyra Sventon-äventyr i nyutgåva ("Ture Sventon privatdetektiv", "Ture Sventon i Stockholm", "Ture Sventon i London" och "Ture Sventon i öknen") sitter Åke Holmbergs originaltext och Sven Hemmels spetsfundigheter till illustrationer som en smäck. Ture Sventon var old school redan då böckerna utkom under 1950- och 60-talet och vad som redan inledningsvis är en antikvitet åldras inte nämnvärt mer över tid. Snarare framstår företeelsen som helt rätt i tiden.

Och vi behöver honom sannerligen! Ett sventonskt förstoringsglas på Carema skulle bränna hål på varje bortförklaring. En skarpögd Ture Sventon och hans välartikulerade kollega Herr Omar i besöksfåtöljerna hos Vladimir Antonov, skulle förmodligen inge ryssen stora skälvan. Vi kan höra Sventon torrspotta ut ordet: ”Snoras bank!”

Och den där karln som allt som oftast gömmer sig bakom, de i Sventons interiörer ofta förekommande, draperierna men genast avslöjas då han fötter syns; Ville Vessla. Nog uppvisar han frapperande likheter med en annan hal typ av vår tid; Silvio Berluconi. Backslick och spetsiga italienska dojor som sticker fram till allas åsyn. Brotten är uppenbara men ändå slinker han undan - precis som Vesslan.

Men Ture Sventon är lika envis som elegant. Och vem kan väl bättre än han formulera det verkligt viktiga julbudskapet: ”Använd bara pitolerna i nödfall!”