Ditt privata klotter i bokmarginalen kan få följder du inte tänkt dig..
Inte vet jag om det är en yrkesskada men jag har svårt att läsa utan att ha en penna till hands. I marginalen utvecklas en minidiskussion med texten med lyckliga utropstecken, ilskna frågetecken och sura småord av typen "och???". När jag var yngre och krampaktigt kämpade med mina recensioner på nätterna brukade jag desperat till slut gå över till kulspets. Då fick jag en starkare känsla av att ta makten över boken. Det är inget man vill att känsliga författare ska veta.
Magin runt marginalen är stor. Läs till exempel Kevin Jacksons "Invisible Forms. A Guide to Literary Curiosities" som avslöjar sådant som vad Joseph Conrad plitade ner i Gustave Flauberts "Madame Bovary". Han lyfter fram hur intimt och privat marginalklotter kan vara. När min pappa just dött läste jag Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes", en av hans favoritböcker. Jag tittade på strecken intill Cellos minne av ett pinsamt frieri eller skildringen av blamageguden och tyckte mig precis förstå varför han satt dem just där. Han kändes plötsligt osannolikt nära.
Precis det är också kruxet med andras understrykningar. Själv vill jag inte tro att jag är speciellt snobbig, men när det gäller bokklotter är jag det. Jag vill bara läsa marginalanteckningar av kända personer. Nedklottrade biblioteksböcker är ett otyg. Man får en salig blandning av hemsnickrade teorier och privata associationer. "Min faster bor där", stod det i ett exemplar av Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" som jag lånade på Filipstads bibliotek och det bröt minst sagt romanens stämning. Under en naturhymnisk dikt i Harry Martinsons "Cikada" stod det: "Vad säger Gösta Bohman?"
Därför fingranskar jag mina böcker innan jag lånar ut dem. Det är av bitter erfarenhet. I slutet av 80-talet gav tidskriften Ord & Bild ut ett nummer där Birgitta Holm presenterade den amerikanska feministen Alice Jardine. Jardine menade att förutsättningen för det manliga talet var en tyst plats, som genom historien kodats som kvinnlig. Jag tyckte att det var en otroligt suggestiv tanke. Dessutom tyckte jag att den exakt beskrev ett par i min bekantskapskrets som just då krisade. Han var en ständigt talande och diskuterande typ och hon blev allt stummare. I marginalen skrev jag sådant som "jmf John & Eva", "exakt som John" och "tänk på när John & Eva var på Holmhällar!".
Några veckor senare var John och jag ute och tog en öl och efter att jag prisat Holms essä bad han att få låna hem tidskriften. Jag hade helt glömt vad jag skrivit. Nästa gång vi sågs fick jag mycket svårt att förklara anteckningarna i marginalen.