Nyord. Noaord. Neologismer och nybildningar. Vad vore poesin utan alla språkliga nyfödingar?

”Tulpangnissel” är titeln på en diktsamling av Oskar Ponnert som gavs ut på Pequod Press för några år sedan. Den är full av egensinniga ordsammansättningar och lanserar begrepp som ”briljansglasyr”, ”slungörad pälsmössa”, ”chefsgrå chefsgrogg” och ”gelébjörnsafari”. Det uppstår ett slags kortslutning och nytändning i hjärnan när man läser. Olika associationssfärer krockar och i bästa fall hamnar man på nya och oväntade platser.

Aase Berg är en annan poet som gärna bombar på med ”De rasslande fiskfötterträden” eller ”fittstela rullbandsfettflod”, som det står i diktsamlingen ”Forsla fett”.

Vad som eftersträvas kan vara en urladdning av vanliga ord som ”pälsmössa” eller ”rullband”. Det kan också handla om att man vill alstra ny energi i begreppen och öka intensiteten i språket.

När det gäller de så kallade noaorden rör det sig om ett slags beröringsskräck. Att närma sig det som är farligt, som är tabu eller heligt och inte kan nämnas vid namn. Man skriver ”den onde” i stället för ”Djävulen” eller ”Adonaj”, som betyder ”min Herre”, för att slippa skriva ut det judiska gudsnamnet ”JHVH”.

Också ”varg” var länge ett noa­ord för ”ulven”. När ”varg” efter hand förlorade sin status som noaord byttes det ut mot ”gråben”, ”gråtass” eller ”tasse”. På ett liknande sätt förhåller det sig med könsord, sjukdomsord eller andra begrepp som pekar mot ångest, skräck, fara och skuld.

Att finna nya ord för det som nästan inte går att tala om är en drivkraft för nästan all poesi. 1947 kom Nelly Sachs ”In den Wohnungen des Todes” (”I dödens boningar”) där hon skriver:

Vilka blodets hemliga önskningar,

Fåfängans drömmar och vilken

tusenfalt

Mordhärjad jord

Fick den förskräcklige marionett

lekaren att uppstå?

Han som fruktansvärd

Med fradgande mun

Blåste fram ångestens askgrå

hotande horisont

Kring sin gärnings runda vridscen!

Neologismer kallas nya ord som av olika anledningar kommer till världen. Som verbet ”fickla” som uppfanns av ett barn för att förklara vad man gör när man lyser med en ficklampa. Eller ”klafka” som Stig Larsson har hittat på för att tala om hur flaggan slår mot flaggstången: den klafkar. Det vackra ordet ”skridskotystnad” svarar poeten Lars Gustafsson för.

Sedan kan man ju använda vanliga ord på nya sätt också. I Erik Beckmans böcker springer det runt figurer som heter ”ÄGG, SVAGDRICKA” eller ”ORGAN: LEVER”. Särskilt lilla ”ÄGG, SVAGDRICKA”, med blå skidbyxor och röd tofsmössa, är på sitt sätt en mycket levande gestalt.