Det är som att stå i fören på ett skepp. Se ”fulvädret” komma redan på håll. På andra sidan sjöröken finns en plats som enligt kartan heter Paradiset. Men det upptäcker jag först när jag kommer hem.
Lars Gustafsson är en av Sveriges mest kända och genom åren mest omdiskuterade författare. På samma gång gentlemannamässigt hövlig och sluggeraktigt superintellektuell. Som inte bara prisdekorerats tungt och skrivit så där sjuttio böcker genom åren. Utan dessutom under många år, särskilt under Olof Palmes 1970- och 80-tal, gjorde utfall mot moderlandet i amerikansk exil, under sin tid som professor i filosofi vid universitetet i Austin, Texas.
Sedan 2005 är han hemflyttad och bor på flera adresser tillsammans med sin fru – förutom här i sommarstugan också i huvudstaden på Södermalm. Och i en taklåg tvåvåningslägenhet inne i det mycket gamla gruvsamhället Norberg, ett par mil härifrån där vi just varit och druckit te.
Han kan fortfarande säga saker som kanske retar en del, om man leder honom dit. ”Det är ju klart att den mesta av den poesi som skrivs i Sverige i dag lämnar mig totalt likgiltig … Den självbiografiska gråtromanen håller på att bli en industriprodukt ... Kultursidorna borde sluta intervjua underhållningsmusiker.”
Men mest ser han förvånad ut när jag konfronterar honom med uttalandena som en gång väckt så mycket ilska och harm. Som om det var någon annan som sagt och skrivit de där inläggen och debattböckerna, en människa som inte längre intresserar honom.
– Har jag skrivit det där? Jag är väldigt emot låt oss säga höjda bensinskatter, men vem fan kan vara emot statligt poesistöd i dag?
En storlom som rört sig oroväckande nära sommarstugeudden – ser den oss inte? – dyker plötsligt rätt ner i vattnet.
– Den brukar hålla till här och har nog sin hustru där nere någonstans i djupet, säger han och går mot trappan till sitt sommarhus.
Klockan är ungefär två. Vi har inte särskilt bråttom men ganska ont om tid.
Lars Gustafsson debuterade för femtiotre år sedan. Han har skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien med exempelvis romansviten ”Sprickorna i muren”. Men han är också poet av det centrallyriska slaget med ett tydligt jag i fokus. Det är där han på allvar angår åtminstone mig, och det är därför jag kört till det inre av Västmanland med dess skogar, spegelblanka sjöar och uppodlade kulturlandskap som dyker upp så ofta i hans författarskap. Nyss kom hans senaste samling, ”Om begagnandet av elden”, senare i höst en ny urvalsvolym.
I dikterna han skriver finns redan från början en annan sorts bärande ton än i hans polemiska produktion, en ibland lätt och ibland nästan psalmlik trygghet i tilltalet oavsett vilken plats i världen de beskriver. Ett glasklart vemod och en liksom tankspritt insmugen och plötsligt drabbande existentiell svindel. Som om allt annat blåsts bort när han satt sig ner att skriva dikt.
– Ja … Då sitter jag längst bak i raden och noterar förstrött det som pågår där framme på duken.
Man skulle också kunna kalla honom en doktor i diktens anatomi. Som dessutom gett sig på att försöka förklara vad det är som gör att en dikt fungerar.
– När jag var BLM-redaktör för hundra år sedan refuserade jag mängder av poesi och då hände det att otåliga brevskrivare bad mig förklara: ”Hur fan ska då en bra dikt se ut?” Det finns inga recept: det är bara efteråt som man kan se om en dikt blivit bra eller inte. Och ett av kriterierna är att du som läsare inte undgår dikten, och det är det jag kallar evidenskänsla.
– En poetisk bild, en metafor, måste göra något överraskande med ditt invanda seende om den ska fungera, fortsätter han. Ta Tomas Tranströmers kända första rad i hans första diktsamling: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Du kommer aldrig ifrån den om du en gång har stött på den. Och överraskningen handlar om att uppvaknandet inte som det brukar beskrivs som ett uppstigande, utan som ett fall, en nedåtrörelse.
– Den framgångsrika metaforen har den egenskapen att du kan inte smita undan den. Ungefär som ett snyggt och bra matematiskt bevis. Du kan inte genom intriger i korridorer snacka dig ifrån det. Så är det med den fungerande dikten.
Alltså det här med att bli drabbad av en dikt …
– Ja, det kan man ju bli.
Det är ju så svårt att säga något konkret om det men kanske kan du förklara ... För mig handlar det om att på något sätt så gör dikten att man hamnar i ett läge där man blir drabbad av livet, att den bereder vägen på något sätt …
– Ja … Din bild av livet får sig en elektrisk stöt, svarar Lars Gustafsson.
Är det något du strävar efter när du skriver?
– Nej … Det händer ibland och jag låter det hända, säger han, och börjar prata om tennis.
En av Lars Gustfassons mest omtyckta romaner heter just ”Tennisspelarna”. Den gavs ut 1977 och kom just i nyutgåva och handlar om hans första tid i USA. Han säger att när han skrev den spelade amerikanen Timothy Gallways bok om tennis, den ”zeninspirerade” kultklassikern ”The inner game”, en viktig roll.
– Han för en diskussion om serven, och säger att det nästan är omöjligt att verbalt instruera någon att få till en bra serve, och säger i stället: låt det hända. Naturligtvis är han inspirerad av de gamla japanska bågskyttarna.
Hur då menar du?
– De zenbuddistiska bågskyttarna gör sig alldeles tomma, och så tänker de sig att målet drar pilen till sig, ungefär …
– Det finns ett mörker bakom människan, och du tar fram det perfekta bågskottet ur detta mörker bakom människan, säger Lars Gustafsson.
Inne i dunklet i hans sommarhus finns tätt packade bokhyllor och tavlor med bland annat kopparstick föreställande ballongfarare, och ett öga i medicinsk genomskärning. Där finns ett piano från Steinway, ett kök och en hopfälld laptop och målningar som han målat själv för länge sedan i en stil som liknar Munchs.
– Min första dikt skrev jag nog i tolvårsåldern. Den handlade något om trädstammar som plötsligt börjar glöda och lysa av solnedgången. Den finns inte kvar någonstans. Jag minns att en klasskamrat sa: dina dikter är bättre än våra dikter. Det har aldrig varit någon tvekan om att jag skulle bli författare.
– Min pappa lät det nog aldrig gå en vecka utan att läsa ett par böcker. Han började som dammsugarförsäljare men blev i slutet av sitt liv ledamot i stiftsbibliotekets styrelse.
– Jag var det enda barnet och min pappa var enda barnet till sina föräldrar. Så det är en märklig och mycket smal sträng som förenar oss med mänskligheten, säger Lars Gustafsson.
I en av dikterna i samlingen ”Fåglarna” från 1984 skriver han: ”Att ständigt falla, vara i sitt fall / och ändå sväva, buren av något osynligt”.
Det är en rätt exakt beskrivning av den geografiska och kronologiska rörligheten i hans poesi. Och även om ”känslan av en fundamental förlust” funnits där genom hela det lyriska författarskapet, känns det som att de där osynliga händerna under armarna som en gång bar hans diktjag över djupen, vad det nu kunde vara – glädjen, vissheten om att där finns så mycket kvar att se, att göra som man ännu inte prövat – att allt det där på allvar börjar försvinna i hans senare dikter. Att en annan mörkare och dovare röst håller på att ta över och blir allt starkare.
”Nyss var rösterna flera här / barn, barnens vänner”, skriver han i en dikt. Och dikten ”Lampan”, som beskriver en tillvaro där ”humlan, många somrars / trogna vän / törnade mot fönsterglaset / som var en världens vägg”. Och där ”lommen flög från sjö till sjö” – den slutar så här: ”Det kunde vara i skuggan av en fjäril / I skuggan utav vilket liv som helst”.
– Jag har blivit lite mer dödsmedveten, utan att ha några särskilda sjukdomar, det är väl bara åldern. Och naturligtvis handlar det också om en känsla av att det kanske inte … Att jag egentligen inte var så viktig, säger Lars Gustafsson helt lugnt.
– Det hänger samman men mitt tilltagande ointresse för politik, ungefär som att … Ja! Så där ja! Nu intresserar vi oss bara för de verkligt stora problemen.
Och till sist är det, menar du, bara det riktigt stora problemet kvar då: döden?
– Ja, och frågan om livet var meningsfullt eller inte.