- Fast jag har aldrig trivts här. Det har blivit sämre också och det skriver jag om i boken. Hur hårt segregerad staden har blivit, säger Johan Jönson.
Boken han talar om är "Efter arbetsschema". Ett verk som sträcker sig över 800 sidor och som i slutet av sommaren möttes av lysande recensioner. I DN skrev Jan Arnald att "detta är livsnödvändig dikt". En dikt om arbetarens slitiga och skitiga tillvaro inom vården och i industrin - ett ovanligt ämne för poesin. Men formen är långt från traditionell arbetarlitteratur: fragmentariska dagboksanteckningar och korta porträtt, experimentell språkpoesi och frenetiska prosastycken.
Det har gått hem. Förra veckan fick Johan Jönson ta emot Aftonbladets litteraturpris och den här veckan nominerades "Efter arbetsschema" till Nordiska rådets pris.
- Jag känner mig nog stolt. Fast det är en ovanlig känsla, så jag är inte riktigt säker på att det är det. Men det känns väldigt bra.
Han skulle kunna lägga till: det var på tiden. Sedan början av 90-talet har Johan Jönson givit ut tolv diktsamlingar och skrivit ett antal monologpjäser till teatergruppen Teatermaskinen.
När han inte skrev arbetade han, främst inom vården.
- Det jag gjorde var att jobba nätter, helger och kvällar. Tills jag en dag för några år sedan inte längre orkade. Jag kunde inte andas. Då sade jag upp mig från en fast tjänst. Jag jobbade dag och natt och uppfostrade dessutom barn - det var det viktigaste.
Att han orkade skriva, vara så produktiv.
- Jag är jävligt arbetsam och disciplinerad, det tycker jag. Sedan har jag inte haft några pengar. Jag har bara kunnat sitta och skriva. Det kostar inte så mycket.
Johan Jönson har tjugofem års erfarenhet av lönearbete: började som dräng vid tretton fjorton, arbetade i industrin, fortsatte inom vårdsektorn och psykiatrin. Intresset för litteratur kom i sena tonåren. I föräldrahemmet fanns inga böcker - inte hos kompisarna heller. Så han gick till biblioteket.
- På en gång uppskattade jag poesi som jag inte förstod. Det låter kanske som en efterhandskonstruktion. Men jag hade inga problem med det. Det var samma sak med filosofin som jag läste på egen hand.
Han har alltid skrivit om arbetet. Med betoning på själva arbetet: rörelserna, kroppen ("mindre om identitet än vad en del arbetarförfattare kan vara upptagna av"). Det som skiljer "Efter arbetsschema" från hans tidigare böcker är ett uttalat jag i texterna. Ett jag som svettas i fabrikslokalen, som byter blöja på förståndshandikappade, som minns sina arbetskamrater. Det vore dumt att tro att jaget bara är Johan - själv pratar han om "killen i boken" - men han finns där, med fru och barnakroppar att värma sig vid. Poeten som skyfflar skit till vardags och förbannar en hård och orättvis värld.
Han vet själv inte hur jaget kom in i hans poesi. En förklaring är att hans upptagenhet av författarsubjektet, viljan att problematisera och diskutera utsagopositionen.
- Man har länge sett upp till författaren som orakel. Det tycker jag är motbjudande. Litteraturen om litteraturen har visat att författarsubjekten inte alls är så genomskådande som de utger sig för att vara. Edward Said skrev om hur författaren och litteraturen blev viktiga verktyg för en kolonial ordning. Det kan man se i dag. Frågan är vad författarna är blinda för - vilken ordning betjänar litteraturen nu. Den frågan intresserar mig också.
Han säger att dagboksformen, angivandet av arbetstider, var ett sätt att skapa en linje genom boken, binda samman disparata texter. Underlätta för läsaren. Men kanske gör det starka jaget det jobbet bäst. Som läsare befinner man sig bokstavligen i dammet på industrigolvet, bland tunga kroppar på korttidshemmet.
För någon som aldrig vistats i sådana miljöer är det en chockerande erfarenhet. Föraktet från omgivningen och jagets underlägsenhet som går som ett mantra genom "Efter arbetsschema". Men också en gemenskap med arbetskamraterna som underlättar.
- Den här boken har inte många läsare, men den har fler än jag haft tidigare och diskuteras mer. Min förra bok var jag väldigt nöjd med, men den är jättehård och kompakt. Den här boken ger plats åt hågkomster i Stig Sjödins anda.
Han vänder sig och plockar fram en bok ur hyllan bakom sig.
- Det här är en bok från fyrtiotalet som heter "Sotfragment". Jag tycker de är så himla bra, porträtten av arbetskamraterna från jagets arbetsplats, ett järnbruk. Vid den här tiden och i den här typen av poesi var författarsubjektet starkt, ett orfiskt subjekt. Jag ville göra det plattare och svagare. Men jag utgick från en typ av hågkomster som kan vara sentimentaliserande - det fick också plats i boken.
- Sedan skriver jag inte bara om arbete. Det finns massor av andra partier i boken. Man hinner mycket på 800 sidor.
Längs sidorna flimrar en orättvis och våldsam omvärld förbi. Beskrivningarna av Moderat-Stockholm svider, en kall stad som segregerar och exkluderar. Han säger att förändringen har pågått under en längre tid och inte har med tillfälliga konjunkturer att göra - det är en strukturell fråga som gäller alla europeiska storstäder.
Att fokus ändå hamnar på helvetesskildringarna från vården har han inga problem med.
- Arbetsplatser är intressanta ur en poetisk synvinkel och är underexploaterade.
Och poesin är i sin tur underexploaterad av arbetarlitteraturen. I "Efter arbetsschema" skriver ett jag som låter misstänkt likt Johan Jönson att ambitionen har varit att utveckla svensk arbetarskildring: "Något som jag också, enligt min egen mening, har lyckats med; främst för att konkurrensen, på detta fält, är så glest."
- Arbetarlitteraturen har inte så hög status. Den har fått vara i fred, det blir inga estetiska stridigheter och den stagnerar i en traditionell realism. Det har svensk arbetarlitteratur haft problem med. Ämnet är angeläget och då kommer man undan med svag och daterad estetik.
- För många är det viktigt att ha många läsare och då kompromissar man. Det är möjligt att jag är ung och skitnödig, men det måste vara estetiskt anständigt på något vis. Annars skäms jag.
Så formen vill han inte göra avkall på. Eller kan inte.
- Om jag kunde skulle jag skriva en deckare som sålde i en miljon exemplar. Oavsett hur dålig den var. Jag skulle gärna vilja ha de pengarna.
Kanske skriver Johan Jönson en samtidspoesi som arbetarklassen aldrig kommer att läsa. Det vet han om, att böckerna främst blir lästa av medelklassen, eller mellanskiktet som han kallar det.
- Jag är inte så glad för det. Men om jag kunde lära mig att läsa och tycka om poesi kan vem som helst göra det. Det är skitlätt att läsa poesi. Man kan läsa på olika sätt. Man kan läsa mycket och fort - det finns ingen intrig eller personer att hålla reda på. Så gör jag fortfarande ibland, om jag inte är på humör eller om boken är svår att komma in i. Man kan bli belönad med fraser från svenska poeter som man inte glömmer på flera år.
Till vänster om skrivbordet står poesin, där känner han sig mest hemma. Till höger står skönlitteraturen. På en hylla ligger en hög med den österrikiske författaren Thomas Bernhard ("han är rolig") och flera titlar av Elfriede Jelinek. Här finns svenska deckare ("jag läste dem för ett år sedan, för att hålla mig à jour") och nyutkomna romaner, som Jonathan Littells "De välvilliga".
Hans bildning gör honom till klassresenär. Men inte ekonomiskt - prispengar och stipendier betyder oändligt mycket. Just nu arbetar han med ett pjäsprojekt för Teatermaskinen, vid läsfåtöljen ligger flera böcker om kriminalitet som ingår i hans research. En ny bok är redan antagen och kommer ut våren 2010. Manuset ligger bredvid datorn, en rejäl hög med papper. Poesin nöjer sig inte längre med tunna häften.
- Om romanen tidigare var den genre som kunde svälja allt så är det poesin som gör det nu. Romanen är väldigt intresserad av relationer - mellanskiktet är väldigt tematiskt upptagna av sina kärleksrelationer, eller hur? Historien har flyttat in sängkammaren och komprimerats kring tvåsamhet och familjebildning.
Varje dag sitter han och jobbar i arbetsrummet och jobbar mellan åtta och tre. Sedan går han hem till lägenheten som ligger ett stenkast därifrån och lagar mat till sina döttrar. Inga kvällspass, inga nätter i jourrummet.
- Det händer fortfarande att jag på helgen blir överväldigad av att jag är ledig. Att inte gå hit heller. Vara helt ledig. Inte göra något. Det är skönt.