- Jag började skriva i ren desperation.
Det som för sju år sedan började som ett sätt att hitta mening i det poänglösa livet som medföljande åt maken i Singapore har blivit ett yrke. Linda Olsson var redan en medelålders och väletablerad yrkeskvinna när den nya passionen skrivandet uppstod.
- Det är något fullständigt fantastiskt att kunna hitta på vad som helst, och att kunna ta in alla mina tankar och känslor i texten.
Nu är hon tillbaka i Sverige som etablerad författare med en debutroman som gjort dundersuccé i nya hemlandet Nya Zeeland. Där har kritikerna förförts av det exotiska, svenska - den poetiska ton som både Linda Olssons ursprung i ett annat språk och det främmande landskapet ger berättelsen.
"Nu vill jag sjunga dig milda sånger" utspelar sig i utrymmet mellan två röda stugor. Frosten färgar världen vit och i det frusna landskapet en vinter i Dalarna försöker två kvinnor, den unga författaren Veronika och den äldre, ensamma Astri, byns häxa, söka sig tillbaka till livet. Genom försiktiga möten byggs deras relation upp och i samtal, samtal, samtal tröstar de varandra, ackompanjerade av dikter ur Sveriges litterära kanon - Karin Boye, Johannes Edfeldt, Dan Andersson. Linda Olssons roman har samma försynta fernissa dragen över en stark personlighet som författaren själv. Hon ler ofta stillsamt, dricker ett anspråkslöst glas vatten under äppelträden i den idylliska trädgårdsserveringen. Men berättar om ett liv fullt med utmaningar.
- Jag tycker om att försätta mig i situationer som jag inte riktigt klarar av. Det är bra speciellt för flickor att våga ta risker. Men så många är rädda för att misslyckas.
Utan rädslan kan man, även utan att vara tvärsäkert övertygad om sin egen förträfflighet, växa in i ett allt större mod. Våga bestämma själv. Linda Olsson säger att hon inte började skriva tidigare eftersom hon var slarvig. Bara lät livet hända. Som flytten utomlands, det skulle bara bli några års paus i det hetsiga ha-småbarn-och-jobba-samtidigt-livet. Nu har det gått tjugo år sedan Linda Olsson lämnade Sverige.
Och skrivandet - ja, hon tror inte att hon hade kunnat skriva som hon gjort nu när hon var trettio.
- Jag är så imponerad av 25-30-åringar som skriver insiktsfullt om människor i alla åldrar. Jag skulle aldrig ha klarat det.
Men det fanns också andra hinder - att vara kvinna och mor och ändå våga satsa på sitt eget skrivande var inte lätt.
- Det är svårt att säga: "Jag tänker göra något som inte ger några pengar. Jag vägrar att städa toaletten för jag ska skriva." Få kvinnor är beredda att göra det när de har småbarn. Det är ingen slump att många kvinnor debuterar sent.
Men via några publicerade noveller och en universitetskurs i konsten att skriva en roman blev det en bok. En skildring av två kvinnor som möts i samma tillflyktsort. En liten by i Dalarna där de gömt sig undan det som gör ont. Astrid, har levt hela sitt liv i samma hus men aldrig varit lycklig där. Veronika kommer till byn för att försöka skriva sig fri från sorgen efter en älskad mans död.
- Jag är väldigt intresserad av ensamma människor. Jag har flyttat så hemskt mycket i mitt liv och varje gång man kommer till en ny plats är man väldigt utlämnad. Men det kan vara precis lika ensamt i ens barndomsby. Så vad skapar hemkänsla och gemenskap?
För Astrid och Veronika blir vänskapen dem emellan det som ger en trygghet, en känsla av att det finns ett hem. Är det Linda Olssons lärdom efter ett kringflackande liv, att hemma är där vänskap finns?
- Jag slits mellan att tycka att platsen inte spelar någon roll, att det viktiga är den vänkrets som man skapat runt omkring sig, och att känna en oerhörd längtan efter själva marken, träden och dofterna från min barndom. Det sitter väldigt djupt.
Det var ren och skär hemlängtan som fick Linda Olsson att placerade sin första roman i hemlandet Sverige, i landskapet Dalarna där hon tillbringat så många somrar.
- Nu i min ålder börjar jag känna att hjälp! Har jag något hem?
Men trots att hemlandets skogar och stugor var den självklara fonden för Linda Olsson berättelse om vänskap och ensamhet skrev hon på sitt nya språk, engelska.
- Om man inte skriver på sitt modersmål så väger man orden noggrannare. Jag har försökt att skriva på svenska men det fungerar inte. Engelskan har blivit mitt skrivmodersmål. Men jag känner skuldkänslor över att jag inte själv översatte min bok.
Gentemot ditt modersmål?
- Nej, för att jag sviker min lilla bok och lämnar över den till en främling. Det var inte lätt vare sig för översättaren Lisbet Holst eller för mig, men hon har gjort ett väldigt bra jobb.
För Linda Olsson har skrivandet, och det faktum att hennes debut inte bara publicerats utan också blivit en rekordsäljande debutbok i Nya Zeeland, hyllad av kritiker och såld till bland annat USA, inneburit en ny vändning i livet.
- Jag har kommit ut i luften på egen hand igen, fått tillbaka min frihet.
Hon myser och glittrar när hon berättar om sina framgångar, hur fantastiskt det är att bli så bekräftad.
- Eftersom det går så fenomenalt bra så ger det mig självförtroende. Första gången jag blev inbjuden för att föreläsa och de sa att: du behöver inte prata om boken, du får gärna berätta om dig själv för vi tycker att du är en så intressant och spännande människa, var det en fantastisk upplevelse.
Men nu brottas hon med sin dåliga självdisciplin - hon kan fastna en hel dag i ett dataspel, berättar hon, äventyrsspel som "Gabriel Knight".
- Det är förfärligt. Vid min ålder borde man vara mer disciplinerad, känna att det är ont om tid om man vill hinna skriva si och så många böcker.
Men förhoppningsvis ska en månad i Lugano i höst få fart på skrivandet. Nästa roman ska bli större, berättar hon. Mer komplicerad och svårare att skriva eftersom den utgår från en mans synvinkel.
- Den handlar om konsekvenserna av att inte prata. Om hur föräldrar som inte pratar om sin egen bakgrund med sina barn för över tystnaden i arv till dem.