I din nya roman ”Den orolige mannen” kämpar Kurt Wallander mot ensamhet, demens och den obevekliga döden.

Kunde du inte ha gett ­läsarna ett mer hoppfullt stoff?

– Hopp och hopp. Om du är 60 år finns det ett par saker du vet bestämt. Du har, för det första, levt den absolut större delen av ditt liv. Det andra du vet med bestämdhet är att de viktiga besluten i ditt liv har du redan fattat. Symboliskt kan man säga att du har gått in i tredje akten. Då är det naturligt att du börjar fundera en hel del på framtiden, som krymper väldigt mycket, samtidigt som du frågar dig vad du har gjort av ditt liv, säger Henning Mankell.

Hur föddes idén till boken?

– Det var de här frågeställningarna som gjorde att jag skrev boken, som inte alls var planerad. För tio år sedan, när jag skrev den senaste Wallander-boken, så var jag övertygad om att det var den sista. Sedan började jag fundera på om det ändå inte var så att det fattades en historia, nämligen den om Wallander själv.

– Jag började också fundera på vad som enligt mig är en av de största politiska skandalerna under min livstid i Sverige, nämligen det här med ubåtarna i början av 80-talet, när i princip alla ljög. Då tänkte jag att om jag kopplar ihop det med Wallander, som börjar grubbla över sitt eget liv och sin egen ålderdom, så finns det faktiskt en historia som är värd att berätta.

I "Den orolige mannen" väver Henning Mankell ihop Wallanders ålderskris med Sveriges ubåtskris.

Hur kan man kombinera de båda kriserna?

– Det som intresserade mig är hur lätt det är att förledas att tro det människor säger åt oss att tro i stället för att tänka själv. Det är ju det som hela boken handlar om, hur han plötsligt inser att ”herregud, jag har ju tänkt precis tvärtom mot vad sanningen är”.

Kenneth Branagh, som spelar­ ­Wallander i BBC-filmerna, fängslas­ av rollfiguren för att han verkligen­ lider när han ­konfronteras med alla hemskheter.

Hur bra är Kenneth Branagh själv på att lida framför kameran?

– Han är naturligtvis väldigt bra. Nu är han nominerad till en Emmy för sin roll som Wallander och det förvånar mig inte. Jag har ju hela tiden haft det grekiska klassiska dramat som ett ideal för en historia. Och vad engelsmännen har gjort är att de har skalat av allt och kommit så nära vad man kan kalla ett ödesdrama som det går att göra med de här böckerna. Samarbetet med Kenneth Branagh kommer dessutom att leda till andra saker, som jag inte kan tala om nu. Vi har fått väldigt bra kontakt med varandra.

Förmodligen är Henning Mankell den enskilda person som haft störst betydelse för det så kallade svenska deckar­undret.

Vad tycker du om dina efterföljare?

– Jag tycker att det ges ut väldigt mycket skit. Det är rent spekulativt och förlagen jagar desperat och åker med i den här spekulationsvågen. Men det där jag tror att läsarna själva kommer att sortera ut, så att säga. Sedan finns det naturligtvis några som är väldigt duktiga och som kan berätta historier, till exempel Leif G W Persson och Liza Marklund. Häromåret försökte jag läsa allt som kom ut, men jag orkade inte. Mycket la jag bara bort efter ett par sidor. Det var så jämmerligt dåligt, säger Henning Mankell.