Dagböcker är ett vanskligt sanningsmaterial. Somliga ”intima” noteringar kan i själva verket vara skrivna för eftervärlden, för att publiceras. Samma sak gäller brev och då inte minst när avsändaren är en känd politiker eller despotisk kunglighet med ett starkt behov av att påverka eftervärldens bild av sig själv.
Men motsatsen finns förstås, självutlämnande tankar och känslor har nedtecknats i hemliga dagböcker och undansmusslade brev.
Karin Bergman, född 1889, mor till regissör Ingmar Bergman och hustru till Erik Bergman, pastor och hovpredikant, skrev dagbok. Trettio stycken mellan åren 1907 och 1966. När Erik Bergman efter sin hustrus död fick tillgång till dagböckerna insåg han att han aldrig hade känt den kvinna som han levt med i mer än femtio år.
I de trettio dagböckerna skrev Karin om sina egna och familjens göromål, om stretandet genom livet; om julfirande, sjukdomar, barnfödslar, om rollen som närvarande och engagerad prästfru – även i hällregn och med värk.
Men det fanns också en annan dagbok. En hemlig vari hon skrev inte det utifrån sedda, utan det inifrån upplevda. Den dagboken kallade hon ”Min bok” och i den kommer en helt annan Karin Bergman fram. En tvivlande, förtvivlande, förälskande och ensam Karin. En som väger sitt äktenskap med Erik, fram och åter. Skuld och frihetslängtan i ena vågskålen, plikt och tålamod i den andra. ”Min bok” är hennes ventil och tillflykt i ett äktenskap satt i känslomässig tvångströja.
Redan tidigt hade Karin haft sina tvivel om och i äktenskapet. Paret gifte sig 1913 då hon var 24 år och han 27. Hon kom från en högborgerlig intellektuell familj, han växte upp faderlös under rätt knappa förhållanden. Upprepade gånger skriver Karin Bergman om deras olikheter, och om längtan efter en djupare relation. Med facit i hand kan man se att denna saknad bäddade för den kärleksrelation som hon senare inledde med en tio år yngre teolog, Thomas N, som hon också kände en stark andlig gemenskap med.
Men lämna familjen? Nej. I en tid då diskussionerna om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” och om den nya fria kvinnan snirklade sig runt aperitifglasen i de borgerliga salongerna, och den kvinnliga rösträtten äntligen röstats igenom, var kvinnans situation i vardagen oftast en helt annan.
Kärleksrelationen bryts, och ansatt av skuld berättar Karin för Erik allt, men också om viljan att stanna kvar hos honom och barnen. Den goda viljan, som sonen Ingmar Bergman senare skulle kalla den. Den som både Karin och Erik besitter, den att härda ut, att ha tålamod.
Men känslan av utanförskap blir Karin inte kvitt, krisen tycks konstant även om familjefasaden utåt hålls blankpolerad. I ”Min bok” 1927 skriver Karin: ”Det är detta med Thomas. Han kom in i mitt lif för flera år sedan, och så småningom blef han lifvet i mitt lif.”
Vad är det då med Karin Bergmans dagböcker och brev som är så fascinerande? Märkliga äktenskap har porträtterats förr, som berättelsen om det excentriska paret Harold Nicolson och Vita Sackville-West (”Porträtt av ett äktenskap” av Nigel Nicolson) eller Ted Hughes 88 dikter om livet med Sylvia Plath (”Brev på födelsedagen”).
Kanske är det inte så mycket Karins och Eriks äktenskap som fascinerar utan kvinnoporträttet Karin Bergman. Människan. Komplexiteten och tidsskildringen.
Karins livsberättelse är ett stycke borgerlig samhällshistoria, där hon speglar sig i tiden och tiden i henne. Och ingenting är riktigt vad det ser ut att vara. Det handlar i stället om den man vill vara, den man tror sig kunna lära sig vara, och den man är. Hade man inte funnit ”Min bok” så hade vi haft en annan bild av Karin. Den som de trettio dagböckerna ger: Karin från utsidan. Men med ”Min bok” blir Karin Bergman en levande människa.
Kan man då säga att Karin Bergmans dagböcker är sanna? Och hur förhåller sig hennes sanning till Eriks sanning och livsberättelse (han skrev en ”levnadsbeskrivning” avsedd för dottern Margareta)? För att nu inte tala om sonen Ingmar Bergmans sanning i den självbiografiska ”Laterna magica” eller i ”Den goda viljan” och ”Enskilda samtal”. Parallelläser man Karins och Eriks anteckningar med Ingmars berättelser så kan man konstatera att Ingmar dramatiserat historien här och var. Och varför inte?
Ingen äger sanningen, sägs det, inte ens sanningen om sig själv. Karin Bergmans dagböcker och brev är en del av en möjlig sanning, Eriks levnadsbeskrivning en annan och Ingmars berättelser ytterligare en. Men egentligen tror jag dagboksskrivande handlar om något helt annat än behovet av sanning. Skrivandet är, som drottning Kristina uttrycker det i inledningen till sin ofullbordade självbiografi, vägen till självkännedom.
Mot slutet av sitt liv skrev Karin Bergman allt mindre om sina innersta tankar och tvivel. Men kanske insåg hon att hon trots det utanförskap och den ensamhet hon känt genom livet varit delaktig. Något år före sin död skriver hon i ”Min bok” : ”...det blir ju mer och mer så att min historia är hela familjens historia eller kanske egentligen tvärtom”.