”Hur öppen är man egentligen när man är öppen? Är man ens öppen mot sig själv?” frågar sig författaren i Sigrid Combüchens roman ”Spill”. Hon sitter framför datorn och muttrar över romaner som numera hamnar på löpsedlarna för att de öppet hänger ut både vänner och ovänner. På Strindbergs tid, menar Combüchen, skrevs nyckelromaner där författarna förklädde folk. I dag har genren gått över i jag- och dagboksform. ”Det var visst meningen att man skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt (Gud, så naivt...)”.
Att just den här romanen fick Augustpriset 2010 ser ut som en tanke. Om man ska sammanfatta prosaåret kan man beskriva det som ett jagande efter jaget. Sigrid Combüchen leker mästerligt med temat: hon skriver en bok om en författare som heter Sigrid Combüchen som skriver en bok om en levande kvinna som dessutom värjer sig mot att bli beskriven.
Jag vet inte hur många artiklar jag läst under de senaste åren som cirklat runt självbiografier och autofiktion. (Eller hur många jag själv skrivit). Vi kritiker och kulturjournalister pratar och pratar men ingen har lyckats hitta en rimlig förklaring. Varför skriver så många öppet självbiografiskt under det nya seklets första decennium? Som Maja Lundgren i ”Myggor och tigrar”. Och varför är det så många som i sin tur underminerar det genom att stoppa in sina egna namn men ändå fabulera? Som Daniel Sjölin i ”Världens sista roman” som handlar om den nedsupne författaren och Babel-programledaren Daniel Sjölin. Eller, för att ta ett färskt exempel, som Unni Drougges höstbok ”Bluffen” om ett mord under Bokmässan där feministen Unni Drougge figurerar.
När jag häromveckan hade ett scensamtal med Karl Ove Knausgård i DN Bokcirkel sa han något som gjorde att pusselbiten plötsligt föll på plats: ”Hela det sociala livet pågår vid en gräns mellan inre och yttre, mellan det privata och samhället. Varje generation måste definiera den på nytt”.
Ja. Det är ju det vi ser! Romanerna försöker förstå vad ett jag är. De prövar och omförhandlar var gränsen mellan det privata och samhället går just i dag.
Och varje generation måste mycket riktigt definiera det. Sådant som vi för 30 år sedan ansåg privat är det inte längre. Vi lever i nybyggda bostadsområden med glasade fronter. En tiondel av världens befolkning facebookar om sin vardag. Vi lägger upp sorgesidor på nätet över våra döda anhöriga. Vi skriver sjukhusbloggar som personalen och våra medpatienter kan läsa. Självklart måste detta påverka vår bild av var gränsen går mellan inre och yttre. Jag skulle dessutom någon gång i framtiden vilja läsa en studie över hur exempelvis plastikkirurgin påverkat oss rent existentiellt. Hur påverkas vi av att inte ens kroppen, som är alltings början och slut, är fast och ödesbestämd? En ny generation av mänskligheten håller på att säga: vi accepterar inte er gamla gräns för vad som är privat, vi definierar ”jag” på ett annorlunda sätt.
Romanförfattarna käbblar sinsemellan och flyttar gränsen fram och tillbaka. Knausgård är besatt av det. Hans sex romaner långa svit ”Min kamp”, den första kom på svenska i höst, är en sådan lång undersökning av hur ett jag skapas. På tre tusen sidor berättar han sin livshistoria från en uppväxt med en skrämmande och dominant pappa i en liten norsk stad fram till vardagslivet med fru och tre barn i Malmö.
Han flätar samman minnen och episoder, rör sig fram och tillbaka i tid och rum, mellan Bergen, Stockholm och Malmö. Han möter människor som formar honom och som han formar i sin tur. Han pendlar fram och åter i humöret, i föreställningar, idéer och fantasier. ”Min kamp” skapar en bild av ett poröst jag.
Den sista och avslutande delen, som kommer ut i vår, lär handla om året då Knausgård blev känd genom att skriva om sig själv. Det kommer att göra jaget i hans svit ännu mer utvidgat.
Ett liknande jag dyker upp i Beate Grimsruds ”En dåre fri”. Romanen beskriver pojkflickan Eli som ända sedan hon var liten hört röster i huvudet: Erik, Emil, Espen, prins Eugen. Grimsrud varvar berättelser från Elis barndom med episoder ur hennes vuxna liv. Det här är en bok om klinisk psykisk sjukdom, men det är en bestickande beskrivning av ett samtidsjag som fler kan känna igen. Det är ett jag utan tydlig kärna eller en snäv privat sfär runt sig. När Grimsrud citerar ur en läkares journal ryser man: ”Tydliga vanföreställningar, rösthallucinationer som stör patienten hela tiden. Ej i stånd att bedöma sin egen situation”. Hon kan alltså inte ens se sig själv utifrån.
Man brukar rabbla ord som narcissism, självbespegling, exhibitionism när man ska förklara den starka utvidgningen av privatlivets gränser som vi ser 2010. Mycket möjligt. Men jag tror också att det handlar om något så enkelt som att man spänner ut sitt liv som en stor parabol och säger: här är jag. Finns ni andra där ute?