Högkvalitativ litteratur behöver inte vara krångligt skriven, även om ämnena kanske är något krångligare än baksidan på ett mjölkpaket och slutkapitlet i en Henning Mankell-roman.
Ändå finns det författare som envisas med att örfila läsaren redan på de första sidorna.
Ta spanjoren Javier Marías, vars roman "Alla själar" utkom på Albert Bonniers förlag för någon månad sedan.
Det är en rafflande intrig, full av Oxford-dysterhet och bokmystik. Översättaren Karin Sjöstrand har gjort ett utmärkt arbete.
Romanens första rad bådar relativt gott för den som står och bläddrar i en bokhandel:
"Två av de tre har dött sedan jag lämnade Oxford och det får mig att vidskepligt tänka att de kanske hade väntat på att jag skulle komma och tillbringa min tid där för att jag skulle få tillfälle att lära känna dem och för att jag nu ska kunna berätta om dem."
Meningens längd och drastiska hopp fram och åter på tidsaxeln är oroväckande och kan säkert avskräcka en del potentiella läsare. Men å andra sidan slår meningen an en ton av förväntan, där kombinationen av orden "dött" och "Oxford" konnoterar mysig engelsk deckare.
Några rader längre fram gör sig så Marías sig av med 99 av 100 bläddrare. Han börjar postmodernisera på ett klumpigt sätt. Det är frågan om ett herakleitiskt resonemang om att berättaren inte var densamme då det begav sig, som han är nu då han återberättar.
Med andra ord ett redan 1989 - då romanen publicerades första gången - tämligen uttjatat grepp, som avslutas med följande mening:
"Om jag kallar mig själv för //jag//, eller om jag använder ett namn som följt mig alltsedan jag föddes och under vilket en del kommer att minnas mig, eller om jag berättar om händelser som sammanfaller med händelser som andra skulle förknippa med mig, eller om jag kallar det hus som innan och efteråt beboddes av andra, men som jag bodde i under två år, för //mitt// hus, är det bara för att jag föredrar att tala i första person och inte för att jag tror att det räcker med minnet för att någon ska förbli densamme vid olika tidpunkter och på olika platser."
Brottsrubriceringen är bedrägeri.
Javier Marías får sina potentiella läsare att tro att han har skrivit en roman full av moderiktigt språkfilosofiska klichéer, medan han i själva verket har skrivit en underhållande och fascinerande berättelse.
Marías är anhållen i sin frånvaro.