Han är liten och späd, dessutom förkyld. Inte olik en fågel som ruggat upp sig i försvar mot det oblida klimatet. Han har kommit inflygande från Tbilisi, där han assisterar i författandet av ny konstitution. Läget är spänt. Vladimir Putin, Rysslands premiärminister som kallat Sovjets kollaps för 1900-talets största tragedi, skålade nyligen för ”den redan beslutade återföreningen av Georgien”. Ingen vet säkert vad han menade, men många blev oroliga.
Lawrence Lessig hostar till och säger med tunn stämma:
– Jag är som en gammal kommunist som vill reformera systemet för att rädda det som räddas kan.
Han skämtar naturligtvis, men på fullt allvar. Och landet han syftar på är inte Georgien utan internetgalaxen. Den amerikanske juridikprofessorn betraktas som en av världens främsta experter inom det minerade området digitalisering–upphovsrätt. Han har ägnat en stor del av det senaste decenniet åt att skriva och argumentera för en reformerad upphovsrätt på internet. I sin senaste bok, ”Remix” resonerar han kring att läsa och skriva, om skillnaden mellan att kopiera och att skapa. Och varför man får citera böcker, men inte musik eller film.
Till Sverige har han inbjudits av riksdagsmännen Karl Sigfrid (M) och Lage Rahm (MP) samt Kungliga bibliotekets forskningschef, Pelle Snickars. Till föreläsningen i Riksdagshusets förstakammarsal kom dock inte mer än en handfull folkvalda. Salen fylldes i stället av entusiastiska anhängare och kritiska motståndare, ideologiska fribytare och representanter för den industri som ser sin existens hotad av piratverksamhet.
Debatten är farligt polariserad. Antingen är man för eller emot, som det hette i ett annat krig nyligen. Också striden mot de illegala nedladdarna kallas ibland ”krig mot terrorister”. För sin del ger trebarnspappan Lessig ett dubbelt skäl till sitt engagemang: det uppväxande släktet ska inte kriminaliseras och kulturen ska inte berövas kreativa möjligheter. Därmed inte sagt att yrkesverksamma konstnärer ska berövas sitt levebröd.
Fast egentligen är orsaken ännu mer grundläggande, kryper det fram när jag får tillfälle att tala med Lessig i enrum. Ytterst handlar striden om framtiden för demokratin och rättssamhället. Numera ägnar han sin kraft åt vad han kallar den strukturella korruptionen i det amerikanska samhället:
– Utan att direkt ta emot mutor styrs många politikers agerande av förväntade belöningar från aktörer utanför det demokratiska systemet. Medie- och underhållningsindustrin hör till de flitigaste och mest framgångsrika lobbyisterna. Nittio procent av amerikanerna är övertygade om att pengar köper inflytande i Washington.
För att ge perspektiv på dagens situation hämtar Lessig exempel från en moralpanik i det förra seklets inledning. Tonsättaren John Philip Sousa blåste då till strid mot grammofonen, djävulsmaskinen som om den fick fortsätta att snurra skulle beröva människan stämbanden som evolutionen en gång onödiggjort svansen. Skivspelandet kommer att degradera mänskligheten från ivriga körsångare till passiva lyssnare, varnade Sousa.
Lawrence Lessig kallar denna frambrytande modell för Read only (RO). Det är kulturens motsvarighet till fordism: en epok kännetecknad av massproduktion/masskonsumtion. Ett fåtal envägskommunicerar med många genom böcker, skivor, filmer, radio och tv. Folkflertalet är hänvisat till rollen som mottagare: läsare, lyssnare, tittare. De som vill skapa själva har sällan andra fora för sina alster än den närmaste vänkretsen och byrålådan.
Internet har bokstavligen slagit ut väggarna för denna begränsning. Enklast kan förändringen beskrivas med Youtubes slogan: ”Broadcast yourself!” Var och en som är uppkopplad är sin egen publicist:
– Det är denna kulturrevolution som jag kallar Read write (RW), säger Lessig. I dag är alla inte bara konsumenter utan också potentiella skapare av kulturella uttryck. I envägskommunikationens ställe har kommit nätverk, utbyte och remix. Det skapas som aldrig förr.
Ett typiskt exempel på RW-kultur är webbencyklopedin Wikipedia. Men att ”läsa” och ”skriva” betyder inte bara eller ens främst att syssla med bokstäver. Materialet är oftare bild och ljud, musik och film. Detta har förändrat de förutsättningar på vilka normer och lagstiftning en gång byggdes.
Något måste göras, frågan är bara vad.
Den så kallade rättighetsindustrins recept är att slå vakt om och utvidga den hittillsvarande upphovsrättens domäner. Att låta allt förbli vid det gamla trots att inget längre är det.
Lessigs recept är att låta upphovsrätten enbart gälla där den gör verklig nytta samt att tidsbegränsa den. Hans poäng är att en lagstiftning måste vara effektiv för att inte undergrävas. Han jämför med ”kriget mot alkoholen” i USA, som inte minskade konsumtionen men ökade den organiserade brottsligheten och samhällets repressiva åtgärder, som telefonavlyssning.
Lessig gör en distinktion mellan proffs och amatörer: de förra lever av sitt skapande, de senare gör det inte. Det är alltså relationen till marknaden som är avgörande, inte utbildning eller föreställningar om konstnärlig kvalitet. Uppgiften för lagstiftaren är att förena den professionella upphovsmannens legitima krav på ersättning för nedlagt arbete och amatörens lika legitima krav på tillgång till inspirerande kultur:
– Vi måste inse att samhällsekonomin inte enbart består av pengar. Den kommersiella ekonomin samexisterar med en utbytesekonomi vars givande och tagande är lika nödvändig för samhällets välfärd. Dessutom samverkar de två i vad jag kallar för hybridekonomin, som förenar frivillighet och gratis utbyte med olika kommersiella modeller. Flera av de företag och verksamheter som vuxit sig stora på internet är just hybrider: Flickr, Yelp, Second Life – ja, till och med jättar som Amazon och Microsoft förlitar sig i hög grad på användarnas ideella arbetskraft för att utveckla sina respektive produkter.
Lawrence Lessig berättar om ett möte han nyligen bevistade i New Yorks advokatsamfunds vackra lokaler. I panelen satt kolleger som under en timme skulle klargöra begreppet ”skäligt användande” av rådande copyrightlagstiftning:
– De var inte särskilt framgångsrika så mina tankar började vandra. Hela atmosfären påminde om Högsta Sovjet och fick mig att undra om vi liksom ledarna i Sovjet ska vänta tills det är för sent innan vi inser att systemet håller på att braka samman.
Det var i det ögonblicket som Lessig började känna sig som Michail Gorbatjov, en man som ville rädda ett dödsdömt system genom att reformera det:
– Inbillar vi oss att vi kan döda kreativiteten med repressiva åtgärder är det inte piraterna utan vi jurister som är de verkliga tokstollarna. Det kan vi lika lite som 1900-talets kommunistledare. Det enda vi kan göra är att kriminalisera de kreativa.
Mer än något annat fruktar Lawrence Lessig den politiska apatin, och det som kan följa i dess spår. Hoppet som Obama väckte spirade i en kris som är betydligt djupare än vad George W Bush åstadkom under sina år vid presidentämbetet. Känslan att den egna rösten ingenting betyder, att demokratin är köpt, att politisk handling är meningslös. Detta är skälet till att Lessig nu försöker avslöja den strukturella korruptionen i USA. Detta är också skälet till att han fäster förhoppningar vid den internationella rörelse för fri kultur och rimligare upphovsrätt, som han menar är en medborgarrättsrörelse för vår tid. En rörelse där Sverige kan spela en viktig roll:
– Ni är visserligen ett litet land och som alla andra bundna av internationella avtal och överenskommelser. Men det är mitt intryck att här finns å ena sidan en enorm kreativitet och kompetens på IT-området. Å andra sidan har ni ett välorganiserat civilsamhälle som kanske kan försvara medborgarnas och kulturens intressen gentemot rättighetsindustrins samhällsfarliga krav.