Ingen annan 1900-talsroman har försett liberala skribenter med så många användbara begrepp att slå i huvudet på vänstern. En ironi kan man tycka, eftersom George Orwell fram till sin död i januari 1950 själv såg sig som socialist.
När ”1984” – som kom några månader före hans död i tbc – nu fyller 60 är det dags att summera det enorma genomslag boken haft på det politiska språket. Många av orden i hans sista roman tar vi för självklara – vi har rent av glömt att de först myntades i just denna bok. Ett sådant är icke-person. Huvudpersonen Winston Smith stöter samman med partihöjdaren O’Brian som har ”glömt” namnet på en nära medarbetare. Förklaringen är förstås att medarbetaren rensats ut. Därmed måste hans existens förnekas. ”Han var utplånad, han var en operson”, skriver Orwell.
Medarbetaren som försvann var redaktör för nyspråksordboken, vars principer medföljer romanen som ett appendix för att ge läsaren en ökad känsla av realism. Icke-person (non-person och unperson) är ett typiskt nyspråksord. Ambition var att begränsa tankens räckvidd, att reducera antalet ord i språket för att göra alla tankar som avvek från partiets linje otänkbara.
Nyspråk är ett vanligt anklagelseord på ledarsidor och i politiska bloggar, liksom dubbeltänkande, ett annat Orwellord som står för förmågan att utan invändningar anamma två motstridiga påståenden. ”Krig är fred” och ”okunnighet är styrka”, lyder partiets paroller i ”1984”. I dag tycker nog Socialdemokraterna att Moderaternas epitet ”nya arbetarpartiet” är nyspråkligt dubbeltänkande, medan allianspolitiker anser att ”den gemensamma sektorn” bara är en Orwellsk skönskrivning för staten. Och när jag på åttiotalet var med i Svenska freds tyckte jag att krigsmaktens påstående att de var Sveriges största fredsrörelse kändes väldigt mycket ”1984”.
Framför allt används”1984” för att varna för politiker som vill kontrollera sina medborgare, vilket förstås är Storebrors förtjänst. Det finns inte en debatt om övervakningskameror som inte refererar till diktatorn som stirrar från telescrenen i hemmen i Oceanien, romanens totalitära imperium. I samband med omläsningen av boken i somras började jag se på fartkamerorna längs vägarna med en ny känsla av att mitt tidigare gillande av dem varit för naivt. ”1984” är en effektiv bok. Varningsklockorna ringer, precis som Orwell önskade.
Och Storebror är ett effektivt debattvapen. Utan honom tror jag inte att det hade krävts särskild prövning för att få sätta upp övervakningskameror. Utan honom hade inte brittiska regeringen backat från planerna på obligatoriska id-kort med biometrisk information. Utan honom hade inte FRA-lagen lett till jordbävning i bloggosfären och döpts om till lex Orwell.
Men på sistone har debatten svängt ett halvt varv. Orwell har börjat vridas ur högerns fasta grepp. Nu handlar Storebror också om kommersiell övervakning. IT-strategen Per Ström, vars blogg för övrigt heter ”Stoppa Storebror”, tycker till och med att företagen blivit största faran: de ”vidtar alltmer långtgående åtgärder för att i lönsamhetshöjande syfte samla in detaljerad personinformation om sina kunder”. Som när matvarukedjorna börjar skicka ut rabattkuponger som baseras på vad du tidigare handlat. Som när
Facebook delar med sig av dina personuppgifter till sina annonsörer så att reklamen kan riktas specifikt till dig.
Det privata näringslivet ser dig!
I ”1984” kontrolleras bara intelligentian. Den stora obildade underklassen – proleterna – beskrivs både som för dumma för att hota makten och som samhällets hopp, eftersom propagandan för dem ”var som när ett sädeskorn passerar osmält genom en fågels kropp”. Alltså: proleterna blev på grund av sina tillkortakommanden aldrig indoktrinerade. Deras svaghet var deras styrka, för att travestera nyspråk.
I en essä från 1943 – sex år innan ”1984” kom ut – utvecklade Orwell sin syn på arbetarklassens kamp. Den är, skrev han, som en spirande ört. ”Örten är blind och dum, men den vet tillräckligt för att kämpa sig vidare upp mot ljuset, och det kommer den att göra hur många hinder som än läggs i dess väg.”
Hans syn på klassamhället var formad av en känsla att själv vara klämd: dels hade han vuxit upp i en familj som beskrivits som lower-upper-middle class, där man var livrädd för att fall neråt i klasshiearkien, dels kände han sig främmande bland dem som fötts in i överklassen.
Sina tre första år bodde han i den fattiga småstaden Motihari i brittiska Indien, där pappan jobbade som kontrollör av den legala opiumhandeln. Som vita sahiber kunde de leva ett finare liv än vad som var möjligt när de senare flyttade hem till England, där det gällde att hålla stånd mot den deklassering som ständigt hotade, inte minst på grund av penningbrist.
Tack vare talang kom han in på en bättre privat internatskola och på gymnasienivå på fina Eton, där en av hans lärare var Aldous Huxley, senare författare till 1900-talets näst mest kända dystopi (”Du sköna nya värld”). Därefter fortsatte han inte att sträva uppåt, utan klev ett steg neråt och tog tjänst som polis i Burma, som på den tiden var en del av brittiska Indien.
Jobbet som imperiets hantlangare gjorde honom till antikolonialist och i förlängningen socialist. En vanlig analys är att livet som ”vit förtryckare” i Asien gav honom starka skuldkänslor som han kompenserade med wallraffande som diskare på hotell i Paris och bland bostadslösa i Londonslummen, vilket resulterade i hans första bok, den fascinerande ”Nere för räkning i Paris och London”. Och i att han tog värvning i den syndikalistisk-anarkistiska milisen och slogs mot fascisterna i spanska inbördeskriget.
1930-talets kamp mellan krigshetsare och fredsivrare, demokrati och diktatur, socialism och fascism utgjorde stöpsleven för författaren George Orwell. ”I en fredligare tid skulle jag kanske ha författat skönt utsirade eller enkelt beskrivande böcker… I stället har jag nu tvingats bli ett slags pamflettist”, skrev han i essän ”Därför skriver jag” från 1947.
Som socialist var han förstås besviken och bitter över hur revolutionen förvaltades av Stalin, vilket resulterade i fabeln ”Djurfarmen”. Men han förblev alltså socialist till sin död. I juni 1949, strax innan ”1984” gavs ut, skrev han i ett brev till en amerikansk vän att hans nya roman ”INTE var avsedd som något angrepp på socialismen eller brittiska labourpartiet (som jag stödjer) utan som en demonstration av de förvändheter som kan följa av en centraliserad ekonomi som redan delvis har förverkligats genom kommunismen och fascismen”. Storbritanniens intellektuella var politiskt naiva och mottagliga för totalitära idéer, ansåg han. ”1984” var en varning till dem.
Att han inte litade på andra intellektuella förklarar kanske också den skandal som drabbade hans rykte då det på nittiotalet uppdagades att han försett brittiska motsvarigheten till IB med en lista med namn på 38 författare och journalister som han ansåg vara ”kryptokommunister”.
Författaren Timothy Garton Ash skrev när listan till slut blev offentlig 2003 att Orwell helt enkelt befarade att väst skulle förlora kalla kriget – ett begrepp för övrigt myntat av Orwell, i alla fall på engelska – bland annat på grund av att man i väst inte förstått Sovjetkommunismens sanna natur. Kort sagt: Orwell ansåg att kommunistspöket var ett verkligt hot som måste pacificeras – om inte annat för att inte den demokratiska socialismen skulle svärtas ner.
Nyheten att Orwell själv agerade som Storebror chockade förstås många av hans läsare. Försonande, menar Ash, var ändå att de brittiska vänsterförfattarna som Orwell listade aldrig sköts i gryningen, som i Nazi-Tyskland, eller ens drabbades av yrkesförbud, som i McCarthys USA.
Orwell drabbades också långt efter sin död av en trovärdighetsdebatt, som påminde om diskussionen kring Liza Marklunds dokumentärroman ”Gömda”. Framför allt har två av hans mest kända reportage ifrågasatts: ”Hängningen” (där han bevittnar en avrättning i Burma) och ”Att skjuta en elefant” (där han som polis i Burma av mobben tvingas skjuta en elefant som stampat ihjäl en man). Sköt han verkligen elefanten, blev mannen ihjältrampad och är skildringen av avrättningen verkligen autentisk? Eller beskriver han, som Orwells biografiförfattare Bernard Crick menar, typiska händelser snarare än specifika? Jag tycker det inte spelar så stor roll vilket. Det står inte ”En sann historia” på omslaget till berättelserna som flyter vackert i gränslandet mellan reportage och skönlitteratur.
Orwells änka Sonia Brownell ledsnade också på sanningsdebatten. När hon träffade Crick på en restaurang i London och började diskutera Orwells dokumentära texter tappade hon tålamodet och skrek: ”Självklart sköt han en jävla elefant. Han sa ju att han gjorde det”.
Där höjde änkan rösten för hela England, skrev författaren Julian Barnes nyligen i en recension av nyutkomna böcker med Orwellessäer i The New York Review of Books.
Hon skrek för ett England som vägrar att tro att deras litterära klenod – den stora avslöjaren av det falska myndighetsspråket – själv skulle ha hanterat fakta som om de var töjbara och relativa.