Kanoten är en lång stam av brödfruktsträd som har urholkats med skålyxa (arkeologernas adze, en slipsten i ett skaft av järnträ).
Den är djup, kölen V-formad, och vid styrbord är den fäst vid en flottör av kokosträ genom tre långa banyangrenar och dubbla rader kryssfogar. På grenarna har männen byggt ett däck av bambu för transport av matvaror, levande växter och sötvatten. Mitt i kanoten reser sig en mast av mullbärsträ med segel av flätade skruvpalmsfibrer. Seglet är bundet vid fören med ett rep och vid en bamburå i mastens topp. Rån regleras med hjälp av en trätalja.
Kvinnorna sitter mitt i båten. Matantaré har svept in sig i sin matta, hon trycker sitt första barn mot bröstet, en sex månaders baby som sover med munnen om bröstvårtan. Bredvid dem har Matansi kurat ihop sig på bottnen, vinden och regnet har fuktat hennes hår, hon sover lätt och kvider lite i sömnen. Kanoten har i flera dagar varit ute på öppna havet, kvinnorna och männen har inte ätit något, revbenen syns redan under huden, även på Tabiri som av naturen är kraftig.
Männen sitter och paddlar i aktern och i fören. Matantaré lyssnar till det regelbundna ljudet av årorna som samtidigt sänks i havet och som avbryter vindens vinande och vågornas dån.
Då de gav sig av från det stora landet låg vinden oavbrutet på seglen och de trodde att de skulle nå Raga på ett ögonblick. Sedan vände den, blåste från söder och öster, fick seglet att smälla och masterna att gnissla, vräkte väldiga vågor mot kanotens kanter och molade som en värk, och när Matantaré lade sig för att sova hörde hon vattnet skölja mot kinden och drömde att hon drunknade.
När hon inte sover sitter hon rak på kanotens botten, där små vassruggar skyddar de resande mot fukt. Hon betraktar havet. Det är en hög mur, en klippvägg i ständig rörelse. På krönet dansar ett litet skummoln som förflyktigas i vinden.
Matantaré spanar efter tecken.
När hon vaknade i morse såg hon en svart fågel snabbt svepa över vattenytan. Glatt ropade hon dess namn: »Ichiiit!!», och männen, som fortfarande sov, vaknade och brast i skratt. Tabitan, Matantarés man, sade att hon tog miste, att detta var en sjöfågel som kunde flyga i dagar och veckor utan att vila på land, ja, fram till jordens ände. Men när hon frågade vad den hette kunde han inte svara. Han hade aldrig tidigare sett en sådan fågel.
Fågeln gled en lång stund tyst utmed båten och även om det inte var en ichiit, som roar sig med att flyga tätt över lagunens yta på jakt efter myggor, var Matantaré glad att se den, en levande varelse som kanske förde med sig tur. Hon vek undan en bit av mattan för att visa den för dottern, men Matankabis, som hade somnat medan hon diade, väcktes av den kyliga blåsten och började gråta. Sedan paddlade männen vidare och hejdade sig bara kort då solen lyste över horisonten och gamla Matanwa serverade dem jamsrotmos i en skål.
Havet är intensivt blått. På himlen syns inga moln. Kort efter avresan från det stora landet trodde de att de skulle dö. När de första kvällen seglade förbi Igelkottsöarna i änden på det stora landet tog sig vinden för att virvla och vågorna slog mot båten från alla håll samtidigt. Tabitan halade seglet, för han var rädd att masten skulle brista. Varenda våg stegrade sig mot båten som ett ursinnigt djur, och kvinnorna öste ut vattnet som vräkte in. Matantaré lyssnade till flottörens knakande ljud, hon tänkte att vågorna skulle slita loss den tillsammans med däcket. Männen paddlade oavbrutet för att hålla kursen och fly undan kusten. Sedan blev det plötsligt mörkt och på himlen lyste inga stjärnor. Det enda man hörde var vågornas dån mot reven intill och pontonens dystra gnissel. Till och med Matansi upphörde att kvida, hon hjälpte de andra kvinnorna att ösa och deras händer möttes i det kalla vattnet på kanotens botten.
Vågorna sköljde in över däck där växterna och livsmedlen hade surrats fast. Trots stormens ylande uppfattade man tydligt det enda svinets skräckslagna skrik i bambuburen. Men rätt som det var hördes de inte längre och trots de kraftiga vågorna kröp Matantaré upp på däck med dottern tryckt mot bröstet och ett stadigt grepp om grenarna. Hon trevade över buren och rörde genom spjälorna vid svinets borst, men djuret reagerade inte längre. »Han är död», sade hon sedan högt för sig själv.
Medan hon kröp tillbaka ner i kanoten träffades hon av våg som var så kraftig att hon kände hur dottern slank ur famnen på henne. Hon skrek av förtvivlan och utan att se henne kastade sig Matansi fram, fångade upp barnet i ena armen och drog ner det i kanoten. När Matantaré var tillbaka i båten skälvde hon i hela kroppen av köld och skräck. Och när hon kände dotterns varma lilla kropp mot sin var det som om hon en andra gång hade satt henne till världen. Sedan kurade hon ihop sig på kanotens botten och somnade trots vattnet som låg kvar, trots den ylande vinden och vågornas muller.
På natten när stormen har mojnat är himlen full av stjärnor. Kanoten drivs fram av sydliga vindar och glider på vågtopparna. Männen ligger i fören, stödda på sina paddelåror, de sover eller kanske bara drömmer. Tabitan är Matantarés man. Han är lång och stark, han ligger mitt i båten bredvid hustrun och mellan dem sover dottern Matankabis. Han ser hur vinden får seglet att svälla i himlens ljus, han lyssnar till det lugna vattnet som sköljer utmed skrovet.
Han ser stjärnorna tändas. Först syns vägen, tre stjärnor i rad, som beroende på sjögången lyser än på den ena, än på den andra sidan masten. Sedan fågeln, som kallas Manu av folket från öster*, den sträcker sig jättelik från horisontens ena ände till den andra.
Vingarna täcker himlen från väster till nordost, kroppen lyser med sitt skarpa vita sken, vitt som tärnornas bländande fjäderskrud, och i fördjupningen, där vingarna har sitt fäste, ser han tydligt armhålans fem stjärnor. Den norra vingspetsen är Ana-tanua-vahine, prästinnan; den västra är Atutahi, boniten. Huvudet är Ta'urua. Fågeln Manu flyger söderut över galaxens vatten. Den sträcka som den lägger bakom sig under dagen medan den är osynlig visar människorna vägen till Raga, det nya land dit Tabitan har bestämt att ta sin familj. För att inte förlora kursen har han skulpterat fågelns huvud och näbb i fören på kanoten.
Han fortsätter att begrunda natthimlen. Det silverblänkande garnet där fisken fångas vid flodens mynning och det långa skaftet som fiskaren håller i. Han ser de små ögonen också, Matari'i, som liknar en spindel i sitt daggskimrande nät. Den röda taroroten mot väster, tre tättliggande stjärnor kring Ana-mua, den stora främre stjärnan, den långa tången som doppar i vattnet ibland och som hanterar de heta stenarna där måltiden tillreds, och på andra sidan, hackan som har grävt upp roten. Likt en spegelbild av sin egen färd följer han med blicken den långa kanoten som driver utmed horisonten längst i söder, rorsmannen Ta'urua Nui har nämligen somnat...
Kanoten glider lätt över bergen i rörelse medan stjärnhimlen sakta seglar över masten och över fågelhuvudet i fören som i en fullkomlig, fulländad värld. Det är som om gudarna bar dessa män och kvinnor i sina händer.
Varje natt syns samma teckningar på himlen över skiftande vatten och land. Ja, även då krig och svält driver människor ut på havet mot platser de bara har hört talas om.
Tabitan är väl förtrogen med stjärnorna. Vissa är kyliga, de sänder ett elakt ljus. Andra är milda och bleka, deras rosa sken liknar kvinnornas hud och tarorotens kött. Andra åter skälver vid horisonten som om de nyss hade blivit till. Utan dem hade varken Tabitan, Tabiri, Matantaré eller ens den gamla Matansesé, som har levt lika länge som de två första tillsammans, velat färdas mot horisonten.
»Varför vill du ge dig av?» frågade Matantaré en dag. Den gamla kvinnan gnisslade med de sista två tänderna i käken och svarade: »För här äter man människor.» Vem skulle vilja äta ett gammalt kött som Matansesé? Trots att natten är kall efter stormen kan Matantaré inte låta bli att skratta.
Den stjärna som skälver närmast synranden kallas Förste budbäraren. Andre budbäraren följer efter midnatt. Det var den Matantaré såg då hon stötte ut Matankabis ur sitt sköte, den stjärna som skänkte dotterns själ, och därför har hon givit flickan namn efter detta rofyllda ögonblick.
Vinden har dämpats, den är nu lätt som en andedräkt och ljum som en sovande kropp. Därför har de resande somnat till slut.
Matantaré tänker på framtiden. Det sägs att varken krig eller svält existerar på Raga. Det rinner rikligt med vatten uppifrån bergen och jorden är så bördig att även en käpp nerkörd i marken höljs i löv. Och det räcker att föra undan trädens låga grenar för att ett vildsvin skall bjuda sin kropp åt jägarnas pilar.
Hon tänker på åkrarna som hon skall så, på taron och jamsen som hon skall gömma i jorden och som skall föröka sig för att skänka henne föda. Nu är havet stilla. Långt från reven fyller det lungorna och andas fritt och kanoten stiger och sjunker på vågorna i en mäktig, regelbunden gungande rörelse som ger de resande ro. Med kinden mot vassen lyssnar Matantaré till havet, vattnet som glider längs skrovet, de sprickande bubblorna, utriggarens kvidande och vinden i seglet, och hon drömmer.