Man ser dem lite varstans i världen, de afrikanska gatuhandlarna med sina klockor och konstföremål. Inte många vet att de ingår i ett globalt nätverk med centrum i Senegal.
Enligt legenden återvände den islamiske mystikern Amadou Bamba från sin landsförvisning i Gabon till fots. Genom Guds försyn bredde hans bönematta ut sig på vattnet och han kunde gå tillbaka sjövägen till Senegal. Där grundade han mouriderna, ett handelsbolag som utgår från islamiska principer.
Det här var kring förra sekelskiftet, samtidigt som fransmännen stärkte sitt grepp om Senegal. Mouriderna erbjöd ett alternativ till europeiseringen och skulle visa sig livsdugligare än kolonialstyret. I dag finns det tre miljoner mourider i världen.
Med centrum i Touba i Senegal bildar de ett transnationellt välfärdssystem. Flit, tolerans och förtroende är deras kännetecken. Om en mourid i New York behöver en vara ringer han (alltid en ”han”) till Touba och ber en släkting sätta in pengar på ett konto. Varan blir hans, pengarna hamnar i rätt händer. Om en mourid råkar illa ut kan han få hjälp av andra mourider. Den dag han dör bekostas transporten av kistan till Touba.
Mouriderna är ett bra exempel på det som Richard Dowden, tidigare korrespondent åt bland andra The Times och The Independent, älskar med Afrika. Vänlighet och mänsklig omtanke, menar han, är kontinentens gåva till världen, tvärtemot buffligheten i Europa.
Det ligger nära klichéns gräns, men det är fint att det uttalas. De flesta som har varit i afrikanska länder kan känna igen sig. Framför allt behövs denna ljusa erfarenhet som motvikt till allt mörker som faktiskt möter en i Dowdens oerhört uppmärksammade ”Afrika.
ramtidens kontinent”. Framtidens kontinent? Vid en hastig läsning riskerar i stället den motsatta klichén om Afrika som misslyckandets kontinent att bekräftas.
Men Dowdens kunskaper når djupare än de flesta. Egentligen har han skrivit två böcker i en: dels en memoar med utgångpunkt i hans första flytt till Uganda 1971, dels en analys av en lång rad afrikanska länders nutidshistoria. Då och då knyts trådarna samman i övergripande resonemang kring kontinentens öde.
Det finns konkurrerande nutidshistorier, till exempel Arnold Guys monumentala ”Africa. A modern history” från 2005. Dowdens relativa fördel är hans långa tid som korrespondent. Utläggningar om invecklade politiska skeenden i länder som Sudan, Rwanda, Somalia och Nigeria kombineras med en stark närvarokänsla. Som stilist är han medelgod; hans erfarenheter verkar outtömliga. (Dock hade stavningen av ortnamn och termer på afrikaans behövt fackgranskas.)
Varför har det då gått så illa för Afrika? Frågan ställs ofta och man måste börja med att nyansera den: Var, när och i vilken bemärkelse har det gått illa? Dowden drar aldrig kontinenten över en kam. Botswana till exempel är inget ledsamt land. Levnadsstandarden har stigit stadigt sedan 1960-talet. Dess BNP per capita låg 2006 högre än Polens. Landets aidsepidemi har bromsats.
Ghana och Senegal är andra exempel på stabila samhällen. I Uganda gör Dowden iakttagelsen att alla i den by där han bodde på 70-talet numera har skor. Livet för majoriteten afrikaner är strävsamt men – faktiskt – helt okej.
Som korrespondent har dock Dowden med obönhörlig medielogik fått bevaka 80- och 90-talens pärlband av konflikter. Alltså dras han på ett intressant och ibland motsägelsefullt sätt mellan sin insikt om Afrikas vardagliga mänsklighet och sina kunskaper om allt elände det har fått utstå. Det gör honom illusionsbefriad men inte cynisk.
Skildringen av hur ledarna i länder som Kongo, Angola, Kenya och Nigeria har plundrat sina befolkningar är rent betryckande. I Gbadolite i Kongo vandrar Dowden runt i väldiga franskinspirerade palats – komplett med rokokostuckatur – som Mobutu Sese Seko byggde åt sig och sin familj mitt i regnskogen.
Där anlades också en landningsbana så att Mobutu enkelt kunde chartra en concorde för att åka på shoppingtur till Paris.
Dowden har en sällsynt finkalibrerad förståelse för hur allt detta urusla ledarskap har kunnat uppstå. Mycket beror på kolonialismen och kalla kriget. Annat har djupgående lokala orsaker. I Sudan styr en arabisk, närmast rasistisk elit över afrikaner. I Nigeria har politik utvecklats till en bisarr affärsverksamhet. Rent allmänt – och det är djärvt av Dowden att uttala detta – har jämlikhetstanken klen förankring i Afrika. Det som räddar kontinenten är människors sinnrika överlevnadsförmåga, som i fallet med mouriderna.
I dag står man på tröskeln till något nytt. Tre faktorer har radikalt ändrat spelplanen: Kinas investeringar, mobiltelefonerna samt en ung, dynamisk medelklass. Antalet krig har minskat drastiskt, infrastrukturen byggs upp, ekonomierna växer. Biståndet blir en alltmer försumbar faktor.
Dowden vill klokt nog inte sia om hur det går på längre sikt, men påminner om att en historisk kantring, när den väl sker, kan komma plötsligt. Kanske, kanske har vi sett början på Afrikas århundrade.