De senaste dagarna har jag funderat på de föreställningar som finns i vissa kretsar om Romanen med stort R, som något övermänskligt och nästan heligt. Romanen tilldelas så många uppgifter har jag tänkt, att det nästan är synd om den. Den ska få läsaren att möta sig själv där hon inte visste att hon fanns; den ska också upplyfta läsarens och författarens sinnen till en sorts överpersonlig rymd, där eteriska intellektuella utbyten kan ta plats. Det blir så storartat att man blir rädd. Mycket mer storartat än mina romaner, dem jag läser och bråkar med och älskar en stund, som vore de riktiga människor.
I texten "Ett barns memoarer" skriver Stig Dagerman: "Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat." I sin enkelhet är det ett underbart citat eftersom det handlar om den lilla människan och hennes penna, och allt som kan hota dem. Jag kan tänka mig att idén om Romanen, eller för den del Författaren, är just ett sådant hot.
I lördags kom den blivande Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio till Stig Dagermans födelseort Älvkarleby för att motta Stig Dagerman-priset. Varken Stig Dagermansällskapets medlemmar eller de vanliga Älvkarlebyborna hade nog kunnat föreställa sig, eftersom pristagaren utvaldes innan Nobelpriset var känt, att den årliga prisutdelningen i den lilla vita kyrkan skulle bli en cirkus av rockstjärnedimensioner.
Kyrkan är redan full när jag kommer dit, en och en halv timme före ceremonins början. Fotograferna väntar i blåsten utanför kyrkogårdsmuren - den som byggts av stenar som Dagermans farfar och andra bönder brutit ur åkern för länge sedan. När Den Store till sist kommer tar det flera minuter för honom att bara gå över gatan. Folk hänger över Le Clézio med kameror, mikrofoner och böcker som ska signeras. Till sist vinkar Bengt Söderhäll från Stig Dagermansällskapet som leder operationen honom till sig, och Le Clézio äntrar kyrkan bakvägen som en superstjärna.
Det är först inuti, inklämd framför en rad damer som högljutt informerar varandra om vilka kändisar man kan sikta i kyrkan, som jag känner att tillställningen får rätt proportioner. Det handlar ju inte om Nobelpriset just nu utan om mötet mellan Dagerman och Le Clézio, i geografin och texten om än inte fysiskt. Och Dagermans pris delas inte bara ut till stora författare, utan till "den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet".
Förutom en annan väl inprickad blivande Nobelpristagare, Elfriede Jelinek, har mottagarna varit av väldigt spridd art. Det är Dagermans idealism som står i centrum, och inledningstalaren och sonen René Dagerman är passande klädd i "svart med lite rött", för att hedra faderns syndikalism.
Le Clézio, som fram till prisutdelningen har sett ganska pressad ut, skiner nu också äntligen upp där han står med ett stort fång blommor i famnen. Prismotiveringen lyder:
"Jean-Marie Gustave Le Clézio fyller bokens vita papper med de skönaste kombinationer av ord, skapade ur en medvetenhet om de utsattas och utstöttas tillvaro som orättvis och onödig. I hans litterära vittnesmål finns vi alla, vår tid, vår plats, vår frihet och vår sårbarhet."
Le Clézio tackar varmt och är hedrad av utmärkelsen, särskilt som Dagerman tillsammans med amerikanen J D Salinger varit en av hans viktigaste litterära inspiratörer. Han är rörd över att vistas i den lilla kyrkan och lycklig över att få se Dagermans landskap - nu har han sett floden som han tidigare läst om, säger han, och vet hädanefter hur han ska föreställa sig den.
- Detta är ett stort ögonblick för mig!
När församlingen sedan i blyg allsång sjunger Dagermans dikt "En dag om året" till toner av gitarr har känslan av storhet redan landat i någonting mer mänskligt. Det samtal som följer mellan Bengt Söderhäll och Le Clézio, tolkat av Dagermansällskapets Arne Ruth och varvat med uppläsningar av Anita Björk (som var gift med Dagerman), ska sedan präglas av ödmjukhet och kärlek till mänskligheten i allmänhet och Stig Dagerman i synnerhet.
Det blir tydligt att Le Clézios relation till Dagerman är stark. Den första bok av Dagerman han läste var "Ormen", en läsning han tidigare beskrivit i en essä i tidskriften BLM. Romanen kom till honom vid en tidpunkt då han behövde den, berättar Le Clézio nu; när han som ung stod under hotet att bli inkallad till kriget i Algeriet. I Dagermans text fann Le Clézio något av den desillusion och desperation han såg i sin egen samtid, och tankarna om rätten att fly grep honom starkt, liksom den ömhet han upplevde i texten.
Också i synen på skrivandet är författarna besläktade, det blir tydligt efter Anita Björks läsning ur Dagermans "Ett barns memoarer" och Le Clézios självbiografiska "Afrikanen".
- Skrivandet är inget riktigt yrke, man kan skriva och samtidigt arbeta med något annat. Det har mer med ensamhet att göra, menar Le Clézio.
Dagerman har skrivit om det paradoxala i att man kan känna sig ensam, och man vill inte vara ensam, men man vill inte heller vara med de andra. Vad kan man då göra? Jo, skriva. Som tonåring, berättar Le Clézio, kunde han sitta och se på kamraterna som roade sig utanför fönstret, medan han själv satt kvar inne och skrev.
- Man måste välja. Jag insåg att jag inte skulle bli aktiv, jag skulle bara föreställa mig det och skriva.
Men författandets ensamhet är av en benådad sort, som får sin fullbordan när böckerna blir lästa. Ensamheten kommer därmed att leda till en sorts gemenskap, som för både Dagerman och Le Clézio är fundamental. Anita Björk läser på nytt, nu ur Dagermans "Tror vi på människan?" om hur den ena människans betydelse för den andra är omätlig, och Le Clézio fyller i, efter läsningen ur hans "Jordisk extas", att han som alla andra är skapad av alla människor runt honom, till utseende, historia och livsväg - det är ingen abstrakt idé utan en helt konkret verklighet, vare sig det gäller dem han verkligen känner eller sådana han aldrig kommer att möta.
- Jag har dem att tacka för allt, säger han.
Le Clézio är också fäst vid att Dagerman i sin idealism talar för dem som inte själva kan uttrycka sig, liksom Le Clézio själv gjort många gånger, till exempel i "Raga", den senaste boken på svenska. Att uppehålla sig hos de svaga och utsatta kan naturligtvis leda till pessimism, menar Le Clézio, men det är en pessimism som leder till klarsyn, en nödvändig krydda i livet.
Vi är nu långt borta från idén om Romanen, men väldigt nära, känns det som, en äkta ömhet för människan hitom idéerna. När prisceremonin är över går alla ut i kylan till Stig Dagermans grav, där Réné Dagerman enkelt läser faderns dikt "Höst", och pristagaren lågmält mumlar med Bengt Söderhäll, utom hörhåll för oss andra.
Den korta presskonferensen efteråt är högst provisorisk och dränks till största del av de kaffetörstiga kyrkbesökarnas skrammel och kakmums. En klassisk fråga lyckas jag uttyda: Oroar sig Le Clézio nu för att få skrivkramp, efter att ha tilldelats det största av alla litteraturpriser? Han skrattar milt. Under prisceremonin har han fått ett dedicerat - av naturliga skäl till "N N", inte till honom själv - exemplar av Dagermans "Ormen", från Bokens dag i Mellösa. Denna bok ska bli hans talisman, hans magiska skydd mot den typen av problem, är Le Clézio övertygad om.
Jag är lättad och tänker att romanen, med väktare som Dagerman och Le Clézio, med all säkerhet kommer att överleva Romanen.