Länge har det strukits under att det är den svenska vischan, småstaden eller förortsområdena som gäller som huvudscen för den svenska prosan. Det brukar sägas att Stockholmsromanen med stort S dog när Per Anders Fogelström avslutade sitt stora huvudstadsprojekt med romanen ”Stad i världen” 1968. Eller kanske med romaner som Lundells ”Jack” 1976 och Klas Östergrens ”Gentlemen” 1980.
Sant. Och på samma gång fel.
Innerstaden har hela tiden fortsatt att leverera tusentals sidor romanstoff. Och i årets utgivningslistor finns titel efter titel som utspelar sig innanför huvudstadstullarna, från Skanstull i söder till gränsen mot Solna i norr. Som om 00-talets kraftiga urbaniseringsvåg sköljt in också på förlagen.
Lägger man ihop dessa böckers skilda röster får man faktiskt också det slags månghövdade kollektivroman som sägs ha gått i graven, om än av skiftande litterär kvalitet.
Fram ljuder en polyfoni av ruggiga röster. Överst i bunten: en av de allra mörkaste.
”Jag vandrar planlöst runt på Östermalm. Köper snö av min kontakt. Drar i mig nästan allt framför honom.” Det är huvudpersonen Robin Reuterskiöld i Yesim Bilgics i dagarna utgivna roman ”Defekt” som talar. ”Köper en påse till”, fortsätter han. ”Glider in på Köket ... Ett tjejgäng med sillisar som står och dansar fångar mitt intresse.”
Stureplansrestaurangen Köket kallas i Stockholms restaurangguide för ”Sveriges hetaste 05-nattklubb”. Citatets ”sillisar” betyder silikonbröst. Och det är dem, och andra plastikinlägg, som den Gucci-ekiperade, seriemördande Östermalmsdagdrivaren Robin noggrant skär ut på de unga kvinnor som han mördar för att få utlösning.
Beskrivningarna av hans lustmord måste tillhöra det mest blodiga som tryckts på svenska. Poliserna som kommer till brottsplatserna i Yesim Bilgics uppskruvade Stockholm noir-bok inte bara kräks, det gjorde de ju redan på Sjöwall–Wahlöös tid. De svimmar och får hjärtinfarkt också.
Varför detta utravåld utfört av en överklassig plastikhatare från Östermalm?
Jag tror att boken är ett slags moralitet. Precis som Henning Mankell, som vill gestalta världens förtryckande strukturer genom att trycka in orimligt många döda på Sveriges sydligaste spets, så tycks Bilgic vilja ventilera ett ursinnigt konsumtions- och kroppsfixeringshat, genom att låta en brat gå bärsärkagång på de hektar där ytan glittrar allra mest.
Och hennes världsfrånvända karaktärer håller till på den bit av Sverige där platserna är så omskrivna och emblematiskt laddade av svenska medievärldens Stureplanskult att hon kan skippa miljöbeskrivningen och bara behöver droppa namnen för att vibbarna ska gå fram: East, Berns, Riche ...
Samma besatthet för tillvaron runt Stureplan fast med omvända känslor finns i modeskribenten Sofi Fahrmans debutbok ”Elsas mode”, som förlaget lanserar som en första chick-lit-roman av tre.
Längtan hos huvudpersonen, en modebesatt och ”bonnig babe från Borås” gestaltas så här:
”När hon hade kommit ... till Sturehofs vita markiser hade hon saktat ner stegen och försiktigt tittat in på människorna som rökte under värmesvamparna. Det var bakom dem, innanför glasfönstren, hon allra helst ville vara. Inne i värmen. Med dem som räknades.”
För att nå dit in startar hon en modeblogg. Romanen utvecklar sig till en Harlekinsaga där den fashionförslagna Elsa får en modekung på kroken. Samtidigt är ”Elsas mode” ett slags undersökande socialreportage om en annars sluten värld. Fast den beskrivs som fiktion får man känslan av att man verkligen får glutta in i de här kvarterens allra innersta, de plyschröda rummen som bara crème de la crème har passerkort till.
”Elsa hade ju varit på Sturecompagniet förut men inte i rummet dit hon nu visas in. Det ligger några trappsteg upp till vänster efter att man passerat ingången och är redan fullt av folk. Taket är dekorerat med svarta blanka heliumballonger”, skriver Fahrman och drar bort läsarens ögonbindel.
”Hon tittar ut över folksamlingen. En av TV 4:s programledare hånglar med en betydligt yngre tjej och en riktigt stereotyp Stureplanskille ... står och kramar en sälunge till champagneflaska ... Det är mörkt och kroppar trycks mot kroppar ... Torsdagsmiddagen håller på att förvandlas till en stor kåt köttgryta.”
Skumpan sprutande ur pavorna. Rapport från en ishink.
Men herregud Östermalm! Lyktorna som illuminerar Grand Hôtel, de mörka träden som avtecknar sig mot månen som nu redan stigit över Nybrokajen ... Kort sagt Hjalmar Söderberg-spleenen, vart har den tagit vägen?
I sin bok ”Melankoliska rum” skriver idéhistorikern Karin Johannisson om flanören, en nedstämt reflekterande människotyp som var vanlig inom litteraturen främst när 1800-talet övergick i 1900-talet. Och som hon också hittat verkliga exemplar av under sin undersökning av patientjournaler från samma tid.
Johannisson beskriver flanören som en ”voyeuristisk dagdrivare” som läser av omgivningen med en skarp blick, men samtidigt döljer en inre tomhet. ”Genom att observera andra kamouflerar han sin egen livsoförmåga”, skriver hon. Och det som skaver tills depressionen tar vid är en känsla av vanmakt och främlingskap inför allt det nya som kom då, för hundra år sedan.
Men i böckerna från 2009 har människorna snarare anpassat sig till eller rent av börjat dyrka den konsumism och modernitet som triggade så många melankoliker då.
Svårmodet finns egentligen bara i en av årets ”Stureplansromaner”: Johan Klings debut ”Människor helt utan betydelse”. Där huvudpersonen i berättelsen, som utspelar sig i slutet av 1990-talet, är en misslyckad mediefrilans som blivit kvar en sommar i stan. Och rör sig på ungefär samma ställen som karaktärerna i Bilgics och Fahrmans böcker. Men med en stigande känsla av alienation.
Han förnimmer omgivningens människor som ett slags pappdockor, och själv är han nästan bortsuddad. ”Jag klev av på Norrmalmstorg”, säger berättarjaget när han är på väg för att besöka den sannolikt otrogna flickvännens jobb, i en av de exklusiva skobutikerna på Biblioteksgatan: Sveriges kanske mest prestigeladdade affärsgata, som så här års tindrar i eftermiddagsmörkret som en passage in mot Paradiset.
”Jag kände mig som en skugga när jag gick över gatstenarna”, fortsätter han. ”Ingen såg mig tyckte jag. Jag var ingenting.”
Blåljusen blixtrar plötsligt till några hundra meter längre inåt Stockholms city.
Just där, i dygnetruntlarmet runt Hötorgsskraporna, utspelar sig P C Jersilds nya roman ”Edens lustgård”. En skildring av en ”nära framtid”, som tävlar med Bilgics i svartsynthet över samhällsutvecklingen.
En uteliggare blir lockad att ta ett jobb som vaktmästare på ett mystiskt företag i grannskapet. Dels sysslar med att samla in personuppgifter över landets befolkning, som företag kan köpa när de skall bestämma vilka som ska sparkas. Dels driver en ”HoloDrom”: ett slags virtuell önskeuppfyllare, som erbjuder olika ”program” där människor kan leva ut drömmar om sadism, mord och pedofili.
Samtidigt växer sig råttkolonierna i kulvertarna under city allt större och glupskare i Jersilds dystopi.
Kylan långt under nollpunkten nu. Är innerstadsromanen varmare söderut?
December på Södermalmstorg. Kall vind från fjärden. Här börjar den del av ”Hornsgatan” som spelar huvudrollen i Ernst Brunners roman från i år.
Uppe på gatans ”puckel”: konstgallerier med naivistiska målningar och välhållna 1600-talshus. En vittjad plånbok ligger slängd i en urgammal gränd. Här kunde Brunners romanfigur Dressler frusta förbi. Den neddekade Söders höjder-konstnären som röjer runt på kulturfester och häcklar Pridefestivalernas queerparader när han inte målar stöket han ser.
Det mesta tycks vara på väg mot moralisk kollaps. Och så långt skiljer sig inte Brunners innerstadsbeskrivningar så mycket från mörkerscenerna i årets romaner från andra sidan Gamla stan.
Men där finns en skillnad, som gäller också de andra Södermalmsskildringarna i romanbunten. Romanerna norrut arbetar sig ofta febrilt rakt in i tvåtusentalsnuet. Som i fallet med Emma Ångströms debutroman ”Och allt är förvridet”, som handlar om en ung man som förföljer sin före detta flickvän och mellan varven bor i en etta vid Odenplan. Och vars sista datering är juni 2009.
Söderromanerna blickar i stället bakåt.
I en lång passage beskriver Brunner hela den södra Stockholmsmalmens historia, från de första bosättningarna och befolkningsutsläckande pesthärjningarna och framåt tills bilarna börjar snurra i det Slusskomplex som i dag håller på att ruttna ner.
Platsen för huvudhändelserna i Cilla Naumanns nya roman ”I cirklarna runt” anges inte exakt, men det går att sluta sig till att det handlar om ett kvarter på östra Södermalm. Boken handlar om en kvinna som kraschar psykiskt på grund av ett bullrande husbygge rätt utanför hennes fönster. Hon blickar tillbaka och minns miljön före byggboomen där stadens alla ”kilar” skulle tätas igen. Fräser fram en kritik om ett förlorat folkhemstänkande och en över allting bestämmande bostadsspekulation, medan sprängsalvorna dånar och den nyblandade betongen stänker över rutorna.
I Klas Östergrens ”Den sista cigarretten” är ramen visserligen nutid på Österlen. Men bokens kärna är minnet och beskrivningen av ett stockholmskt 80-tal där yuppieeran just inletts, och där huvudpersonen har en lägenhet vid den stökiga port mot omvärlden som heter Skanstull.
Det finns fler geografiskt betingade skillnader i Stockholmsskildringarna.
Norrut häcklas ofta stadsdelens infödingar, de blåådrade rikingarna som driver runt och inte förmår realisera sitt ekonomiska kapital på ett tillräckligt hippt sätt. I romanerna på Söder är det infödingarna själva som talar, eller i varje fall de som bor eller har bott här ett tag.
Till och med språkmelodin skiljer malmarna åt. Prosan som beskriver Östermalm med omnejd är ofta skriven med korta, laddade meningar. Alltmedan romanen i Söder målar på med bisatser och miljöbeskrivningar.
Men … Stämmer inte allt ovan lite väl bra ihop med schablonbilderna av stadsdelarna som vi brukar matas med till vardags: att den kalla penningytan regerar på Östermalm och i City, medan bohemerna på Södermalm försöker rädda sin stadsdel med poesi och nostalgi innan de kastas ut?
Borde inte den konstnärligt fria romanen kunna gå på tvärs emot den klichén?
Det är inte så mycket ytan som diskuteras i årets Söderromaner. Inte vad som äts och vad som bärs.
Eller vad den senaste ”barren”, alltså bostadsrätten kostade. Hur länge till kommer det att vara så?
Vid kommunalvalet 2002 röstade 21.9 procent av Södermalmsborna på moderaterna. 2006 var siffran 32.8 procent. Och valet nästa år?
Gentrifieringen tilltar. Jag tror att stilskillnaden inom tullarna till sist kommer att jämnas ut.
Avslutar romanpromenaden vid Skatteskrapan, det före detta byråkratgråa höghuset som nu blivit ett glittrande bostads- och butikskomplex. Ombonade affärsentréer. Chilloutjazz från utehögtalarna i gatuplanet. Vintervinden som drar in längs med Götgatan från Hammarby sjö och den slitna duffelrocken som skaver på min kropp.