• Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk — och det kan vara ett brottstycke av en bål eller en hand, eller en bit av en gesims eller kolonn, med ett ord, saker som är beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.
Kanske blir de kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta, att ordna, strävar allting mot ett stort collage, mot en lös samling av fragment, en sorts lapidarium.
Mexiko, 1972
• Nöden demoraliserar. Om en tredjedel av samhället lever i misär blir hela samhället demoraliserat. Produkten av misären är rädsla och kategoriska påbud, febrilt drömmande, för att rycka sig ur den till varje pris. Att avskärma sig med rutan i en limousin, en mur runt villan, ett högt bankkonto. Nöden trycker ner och avskräcker. Den löser upp medvetandet och förkortar perspektivet. Man tänker bara på vad man ska äta idag, om en timme, om en stund. Nöden är asocial, den är osolidarisk. Hopen av fattiglappar kommer aldrig att visa solidaritet. Det räcker att någon kastar åt dem ett stycke bröd — slagsmålet är igång. Bilder av nöden intresserar inte folk, väcker inte deras intresse. Människor drar sig instinktivt undan en ansamling av nöd. Uppenbarligen finns det i nöden någonting skamligt, någonting förnedrande, en sorts situation av nederlag, tecken på katastrof.
Philadelphia, 1988
• Penn Station på natten. Så många galningar, knarkare, fattiglappar. Och bredvid dem en hop av välbeställda människor, välvårdade, organiserade, idoga tjänstemän, driftiga affärsmän. Fascinerande är denna gräns som skiljer de ena från de andra, fascinerande är det att överskrida den gränsen.
Dessa fattiga, deras vanvård, håglöshet, trasor och den tomma flaskan i handen, deras för dig ointagliga gemenskap, deras blick som jag inte kan beskriva.
1989
• Det var först i Calgary som Sven Delblanc, stor svensk författare och förtjusande människa, påminde mig om att den restaurang i Stockholm där han hade bjudit mig på middag (det var två dagar innan krigstillståndet kungjordes i Polen (1981), när vårt flygplan dagen därpå landade i Warszawa var ljusen på flygplatsen redan släckta) hette KB — på svenska: ”Konstnärsklubben”. Rätt så stagade gick vi genom ett snöigt, ulligt, varmt Stockholm till stationen. Jag satte Sven på tåget, han for hem till Uppsala, och jag gick glad i hågen tillbaka till hotellet utan att ha en aning om att nästa dag skulle förändra så mycket i mitt liv.
Går jag någonstans på vanvårdade gator och ser förfallna hus, utslagna fönsterrutor, smutsiga bakgårdar, skulle jag genast vilja ordna upp det, reparera, måla. En sjuk omgivning uppfattar jag som en egen sjukdom, mellan mig och omgivningen finns en fysisk förbindelse.
Ur ”Lapidarium III” 1997
• Det finns inte bara ett minne. Varje minne minns någonting annat och annorlunda. Våra medvetna och omedvetna preferenser och önskningar har nämligen en betydande inverkan på selektionsmekanismerna som styr minnet. Ibland, i synnerhet i politiken, förs ett krig om dominansen mellan olika minnen, om monopol för ett av dem.
Upprepningarna och deras upprepningsbarhet. Upprepningen är både nyckel och gåta. Vi vet att det blir likadant igen, och ändå strävar vi efter att upprepa det. Allting rör sig kring detta: önskan att upprepa, rädslan för upprepningen. Rytmen i upprepningarna. Människan som slav under dem. Fråga: varifrån hämtar upprepningarna energi för sina oändliga återkomster?
En av de sista dagarna i december 1995 dog Emmanuel Levinas. Han blev 90 år.
Levinas filosofi är den Andres problematik: Levinas kräver att vi märker dennes närvaro, känner oss ansvariga för honom. I mötet med en annan människa ryms en etisk utmaning. Människans förbindelse med Gud förverkligas inte genom kosmos, utan genom den Andra människan.
Levinas kritiserar det europeiska arvet: strävan till totalisering, till förenhetligande och systemtänkande, där tingens mångfald går förlorad.
Arten upptäckare har försvunnit från jordytan, på samma sätt som en gång riddarna, piraterna, de oförfärade conquistadorerna. Världen har inte bara krympt utan också trivialiserats. Vi vet mera, men detta mera har förlorat smaken av starka känslor, upplevelse och hemlighet vilka förr var människans följeslagare, då hon stötte på någonting kulturellt och antropologiskt nytt och annorlunda. Vi behöver inte längre organisera expeditioner, bemöda oss, riskera. Världen kommer hem till oss: dess bilder rinner förbi för våra ögon, där vi sitter i våra hem framför teven.
Den ensamme reportern, som reser runt i världen, till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är tämligen ointresserade av hans hjältar.
Han är någon mittemellan, upphängd mellan kulturerna som han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, när denna skapas av inre, fördolda koder, som vi som kommer från en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå.
År 1944 drev vi omkring — en hop trasiga ungar — på gatorna i Otwock, som tyskarna redan lämnat men ryssarna ännu inte intagit. Vi gick där hungriga, utan minsta chans att få oss någonting till livs. Inte långt från järnvägsstationen fanns en cykelreparatör. Varje dag kom en gammal gumma till honom. Ur sin korg tog hon upp ett lerkärl som innehöll varm gulasch, en kvarts limpa bröd och en flaska hallonkompott. Mannen lade verktygen åt sidan, med en trasa torkade han smörjan av händerna, satte sig på tröskeln till verkstaden och ställde kastrullen mellan knäna. Han lutade sig över den och andades in. Lukten av hett kött lyste upp hans nersmorda ansikte. Långsamt och eftertänksamt doppade han aluminiumskeden i den ångande grytan, blåste på gulaschbitarna, tuggade på brödet och smuttade på kompottbuteljen. Vi stod ute på gatan, fångade av denna anblick, tillräckligt på håll för att mannen inte skulle jaga bort oss, men nära nog för att doften av kött, bröd och hallon skulle bedöva oss som narkotika. Någon sorts djur levde om i mitt inre, ville hoppa ut, kvävde mig nästan. Jag kände kväljningar. Kväljningar. Men att jag skulle ha känt mig kränkt? Avundats vem då? Sådana känslor av avund, raseri och nöd har jag aldrig mött hos barnen som jag varit med på fronterna i krigen i Liberia, Uganda, Somalia …
En människa går inte bort ensam. Tillsammans med henne försvinner den värld som hon skapat runt omkring sig, som varit hennes förlängning, denna speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hennes död dör alltså någonting annat, någonting mera.
Ur ”Minnesövningar” 1962/1997
(”Busz po polsku”)
• Det totala kriget har tusen fronter, i ett sådant krig är envar vid fronten även om han inte ligger i en skyttegrav eller skjuter ett enda skott.
Nu när jag i minnet söker mig tillbaka till de där åren märker jag, inte utan en viss förvåning, att jag kommer bättre ihåg början av kriget än slutet. Början är för mig tydligt placerad i tid och rum, bilden av den kan jag med lätthet frammana, eftersom den har bevarat hela sin kolorit, hela den emotionella intensiteten. Det börjar som så att jag en gång plötsligt får se, på den klarblåa sensommarhimlen (och himlen i september 39 var underbart blå, utan ett moln), någonstans högt högt däruppe tolv stycken glänsande prickar. Hela det ljusa himlavalvet fylls av ett dovt, monotont brummande som jag aldrig hört förut. Jag är sju år gammal, jag står på en äng (kriget hann ifatt oss i en by i östra Polen) och stirrar på prickarna som nätt och jämnt rör sig över himlen. Med ens hörs i närheten, borta vid skogen, ett fruktansvärt dån, jag hör hur bomber briserar med ett helvetiskt brak (att det är bomber får jag veta senare, för i den stunden vet jag ännu inte att det finns någonting som heter bomb, själva begreppet är främmande för mig, ett barn från en gudsförgäten trakt, som ännu inte vet vad radio och bio är för någonting, som inte kan läsa och skriva och inte har hört talas om krig och bomber som dödar), och jag ser hur jorden sprutar upp i luften som jättefontäner. Jag vill springa åt det hållet, mot den otroliga synen, den är lockande, överväldigande, och jag har ju inga erfarenheter av krig och kan inte se orsakssambandet, mellan de silverglänsande flygplanen, bombdånet, den sprutande jorden, träden som flyger i luften — och att döden hotar mig. Så jag springer iväg bort mot skogen, ditåt där bomberna faller och exploderar, men en hand tar tag i min arm bakifrån och fäller omkull mig på ängen. ”Ligg”, hör jag mammas darrande stämma, ”rör dig inte.” Och jag minns ännu hur hon trycker mig intill sig och säger någonting som jag inte vet någonting om, som jag inte vet vad det är och som jag vill fråga henne om senare, hon säger: ”Där är döden, mitt barn.”
(…)
… Egentligen slutade inte kriget för mig vare sig 1945 eller strax därefter. På olika vis har någonting av det funnits kvar i mig och finns kvar än idag, eftersom jag tror att för den som har varit med om kriget slutar det aldrig definitivt. I afrikanska trosföreställningar finns tanken att någon dör på riktigt först då den siste dör av dem som känt honom och minns honom. Det vill säga att någon upphör att finnas till då alla minnesbärarna har lämnat världen. Något liknande är det med kriget. De som har varit med om det blir aldrig fria från det. Det sitter kvar hos dem som en minnespuckel, som en smärtande svulst som inte ens tiden, den bäste kirurgen, kan avlägsna.
(…) Vad betyder det att tänka i bilder av kriget? Det betyder att se hur allt existerar i maximal anspänning, hur allting andas grymhet och fasa.
Övers. Anders Bodegård