Tio år efter elfte september – soldater i Afghanistan i dag. Trettio år efter murens fall – papperslösa städare i Stockholm i dag. Man kan försöka avlägsna historien ur nuet men fantomsmärtorna blir kvar.
Sedan efterkrigstiden har det varit den tyskspråkiga litteraturens uppgift att bära historiens tyngd. Efter kriget blev litteraturen en plats för vittnens erinran. Litteraturen flätades samman med den nationella historien. Sedan kom det postmoderna mantrat om historiens slut och språkets opålitlighet. Om historien för Heinrich Böll på femtiotalet var ett nationellt tillbakablickande, var den för W G Sebald på nittiotalet ett litterärt problem som ställde frågan om ett kulturellt minne alls var möjligt.
Dagens unga tyska författare kan varken söka en självklar identitet i den tyska historien eller betrakta den på tryggt filosofiskt avstånd. De befinner sig mellan en nationell historia och en oroande global framtid. Historien är nu bara intressant om den kan säga dem något om samtiden.
Tre av dessa unga tyskspråkiga författare, Clemens Meyer, Dorothee Elmiger och Terézia Mora, presenteras nu på svenska.
Som flertalet unga tyskspråkiga författare markerar de gärna att de skriver från en ickelitterär position, utanför den tyska litteraturens tradition. Deras referensramar är globala, även om den amerikanska kulturens inflytande dominerar. Gränsen mellan litteratur och populärkultur är bara till för att överträdas. Och typiskt för det tyska kultursamtalets konservativa ton är att kultursidorna fortfarande beskriver det här som farligt och spännande. Ungefär trettio år efter att samma eklektiska tendens var aktuell i den amerikanska litteraturen.
Det är också med amerikanska förebilder som popkulturen blivit en litterär strategi i den tyska litteraturen. Ett exempel är österrikaren Clemens J Setz vars kritikerrosade poplitteratur är mer inspirerad av tv-spel och David Foster Wallaces postmoderna romaner än av Peter Handkes ironier. Ett annat är Thomas von Steinaecker, vars romaner innehåller serieanimationer men nomineras till Deutscher Buchpreis ändå.
Hos Clemens Meyer, född 1977, är tendensen att skriva litteratur som om det inte var litteratur ett sätt att nå ut i en politisk verklighet. Uppvuxen i DDR:s Leipzig och med ett gediget straffregister stillar han ett behov av ärlighetspatos i den ”Wendeliteratur” som förhåller sig till Tysklands historia efter murens fall.
Hans senaste roman ”Våld. En dagbok”, som nu ges ut på svenska på Daidalos förlag, består av löst sammanhållna prosastycken om författarens grå vardag i samhällets periferi. Scenerna utspelar sig på Leipzigs barer och travbanor och personerna är kriminella och prostituerade. Texterna är varken romankapitel, noveller eller dagboksanteckningar. De kan börja med ett sjukhusbesök hos en dödssjuk vän bara för att förlora sig i en explosion av tankeströmmar. I stället för att som en dagbok registrera vad som hänt blir texterna litterära flyktförsök från en verklighet som visat sin banala våldsamhet.
Den tyska titelns ”Gewalt” kan både översättas som våld och makt. Clemens Meyer är intresserad av ett våld som samtidigt är politiskt och personligt. Fansen på fotbollsstadion i Leipzig som skanderar Hitlers namn. Huliganism och nazism.
För hans karaktärer i det gamla Östtyskland är vardagens våld – alkoholism och spelmissbruk – inte ett undantagstillstånd. Men författaren som kommer hem från en läsning i New York och slår sig ner bland stamgästerna på den lokala puben, vet att världen runt whiskyglasen är stor. Och att ingen sitter och super i Leipzig av egen vilja. När Clemens Meyer i en av dagbokens texter beskriver en natt i fyllecell har han samtidigt huliganens och världsmedborgarens perspektiv. Som en deltagande betraktare försöker han se de politiska och historiska strukturerna i sin egen underklasstillvaro. Utan att förlora förståelsen för de enskilda människornas lidande.
Clemens Meyer är en av de många uppmärksammade unga tyska författare som gått på skrivarskolan Deutsches Literaturinstitut Leipzig. Få unga författare som slår igenom har inte tagit vägen förbi skolan i Leipzig, där författare som Herta Müller och Roland Schimmelpfennig undervisat. Precis som de svenska skrivarskolorna har även de tyska tvingats besvara frågan om risken för konstnärlig utjämning. Men medan vissa av våra skrivarskolor säger sig kunna göra författare av vem som helst, är inställningen på institutet i Leipzig att de som får börja på skolan är så begåvade att det inte handlar om att utbilda någon.
Men formen har för dessa författare en stor betydelse. Som akademiskt skolade konstnärer måste de visa att de bemästrar traditionens olika stilgrepp.
Denna akademiska manierism finns hos schweiziska Dorothee Elmiger, född 1985 och även hon student från litteraturinstitutet i Leipzig. Hennes debutroman ”Inbjudan till de våghalsiga” från i fjol, som nu kommit i svensk översättning på Kabusa förlag, är som en geologisk avlagring av litteratur och historia. Boken är ingen roman i egentlig mening, utan en lyrisk text full av litterära och historiska referenser. Den utspelar sig i en av kolbränder ödelagd värld. En liten stad i katastrofområdet där allt står stilla. Där polisyrket tycks vara den enda sysselsättning som finns kvar. Deras jobb: att bevara det rådande läget för evigt.
Men berättarjaget och hennes syster vägrar lyda. Medan systern utforskar ödelandet geografiskt försöker berättarjaget förstå de få böcker som finns kvar. När de sedan ger sig ut i ödelandet för att hitta Buenaventura, den flod de stött på i läsningen, söker de också efter betydelserna av böckernas ord.
Dorothee Elmigers domedag handlar inte lika mycket om en naturkatastrof som en historisk glömska. De enda spåren som finns kvar efter ett annat liv är de obegripliga orden: disko, tunnelbanestation, universitet. Språket finns kvar men inte dess betydelser. Inget skiljer längre Goethe från en handbok om brokonstruktion. Landskapet som systrarna färdas i blir en metafor för historiens tystnad.
För att fira floden Buenaventuras återupptäckt planeras en fest. De inbjudna är allt från demonstrerande studenter till brandmän i New York. Texten går försiktigt ut ur sin bräckliga fiktion och riktar sig direkt till en samtid med kravaller i Aten och hoppfulla politiker i Reykjavik. Den bortglömda värld i vilken ingen människa är en ö och där den mytiska floden Buenaventura, äventyret, fortfarande går att hitta är också läsarens värld. Historien är först slut när vi vill att den ska vara det. Romanens inbjudan går till de våghalsiga som vägrar att lyda maktens rop om att det som är nu är det enda möjliga.
Dorothee Elmigers debut blir mer än ett virtuost språkkonstverk. Den är ett bevis på hur språkexperimentets stilgrepp kan vändas ut mot livet. Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser.
Med en liknande förening av litterär estetik och politiskt liv har ungerskfödda Terézia Mora i sina två senaste romaner skildrat den globala människans verklighet. Med ungers- ka som modersmål har samspelet mellan språk, identitet och historia en naturlig plats i hennes författarskap.
I ”Der einzige Mann auf dem Kontinent ”(Luchterhaus Literaturverlag) skildras en vecka i företagsmannen Darius Kopps liv under den ekonomiska krisen hösten 2008. Med en för författaren typisk ironi är Darius Kopp Europachef på ett företag specialiserat på nätverkslösningar för stora organisationer, samtidigt som hans eget liv faller samman på grund av bristande kommunikation. Veckan börjar med att en armenier som i själva verket är grek ger Darius Kopp fyrtio tusen euro i en låda när bankerna slutat ge ut pengar. Mellan telefonsamtalen till London går hans livs kärlek honom ur händerna. Och i slutet av veckan gör en företagsfusion hans kontor överflödigt. Darius Kopp upptäcker det globaliserade näringslivets ömtåliga tillvaro. Romanens perspektiviskt osäkra berättarstil blir en parallell till den ensamma företagsvärldens brus av ansiktslösa mejl och telefonröster.
Den lovordade romanen ”Alla dagar” från 2004, som nu finns översatt på Rámus förlag, skildrar med en liknande rörlighet i berättandet historiens närvaro i nuet. Den östeuropeiske mannen Abel Nemas samtid i Tyskland vävs samman med hans historia i ett namnlöst och numera upplöst Balkanland. Översättaren Abel Nema talar sina tio språk perfekt, utan minsta accent. Det nya landets krav på anpassning har gjort honom artificiell. Identitetslös när hans historia glömts bort bakom de ensamma studierna i språklaboratoriet. Med en mörk ironi är det först genom afasin och amnesin som Abel Nema till sist återfår sitt hemspråk, sin brytning och sin mänsklighet. I romanens sammelsurium av röster kan den enskildes minne räddas till litteraturens gemenskap. Historien är närvarande i Abel Nemas samtid, men aldrig som ett heroiskt och därmed misstänkt tillbakablickande.
Det gamla sättet att skriva om den tyska historien är kanske inte längre möjligt. Men även om berättelsen om Tyskland är slut har världen aldrig stått mindre stilla. Gemensamt för Clemens Meyers, Dorothee Elmigers och Terézia Moras romaner är att deras hjältar fallit offer för en nationell historia de inte känner igen sig i. Historiens fantomsmärtor. Från DDR hos Clemens Meyer, från den västerländska kapitalismen hos Dorothee Elmiger, från den europeiska geografin hos Terézia Mora. De formulerar ett behov av nya berättelser för en individ som inte kan känna sig hemma i endast ett land, en politik, en historia. Det är i litteraturen det låter sig göras.