När han hade satt punkt efter den elfte Arne Dahl-boken fick Jan Arnald intensiv separationsångest. Han sörjde sina karaktärer. Drömde om dem: en natt stod de i en ring runt hans säng och bad om att få finnas kvar.

Nu har de blivit bönhörda. ”Visk­leken”, som recenserades i går, är den förs­ta av fyra nya böcker där delar av den gamla A-gruppen har fått jobba vidare med grov, internationell brottslighet.

Jan Arnald ler lite och säger att han hade saknat dem mycket, men att det nog ändå var bra att det gick några år mellan deckarna.

Vi pratar länge om Arne Dahl. Lite ångrar Jan Arnald valet av pseudonym, trots att bokstavsleken har blivit ett starkt varumärke. Han tycker att det låter lite gammalt, lite gubbigt. Nog för att han själv börjar komma upp i gubbåldern nu, men ändå.

Han tar en jordgubbe ur kartongen på köksbordet. Väggen bakom honom är blå.

Jan Arnald hade skrivit några finstämda, man kunde kanske säga finlitterära, böcker och, (som akademiledamoten Kjell Espmarks sista doktorand) disputerat på Artur Lundkvist, och försörjde sig som kritiker när han fick lust att skriva något annat.

– Det hade blivit svårt att skriva, allt skulle vara så oerhört bra och klassiskt. Jag tyckte att jag hade fått en stämpel som ung, svårmodig författare – elitistisk och väldigt akademisk. Jag hade delvis själv målat in mig i ett hörn och behövde ny energi och en ny identitet. Pseudonymen var en väg ut ur skriv­ångesten tillbaka till skrivglädjen.

Samtidigt var den ett sätt att frigöra publiken från förutfattade meningar.

– Jag ville inte att deckarna skulle läsas som ett experiment. De skulle vara riktiga kriminalromaner.

Fast när han satte i gång hade han inte läst deckare på många år. Som ung hade han plöjt dem, men trodde att deckare var något han växt ifrån. Men så kom några filmer, ”När lammen tystnar” och ”Seven”, och ungefär samtidigt fastnade han framför tv-serien ”Uppdrag: mord”, föregångaren till ”The Wire” – och började fnula.

Sedan fick han någon influensa och låg och läste Kafka i feberdimmorna. För tillfrisknandet var det inget vidare, så han bytte ut den mot ”Mannen utan ansikte”, Mankells första deckare.

– Jag förstod att det gick att göra något bra i den genren. Och jag hade läst så mycket tidigare att jag hade hela strukturen klar för mig. Fast jag hade ingen lust att skriva om en ensam polis, det verkade tråkigt och är dessutom orealistiskt – inga poliser arbetar ensamma.

Han ser sig som en del av den svenska deckartradition som stammar från Sjöwall/Wahlöö, där mordutredningarna också är samtidsskildringar.

– Det är en annan än den amerikans­ka, som är mer underhållande, även om det börjar komma sådana författare här också. Här skriver vi i en mer samhällskritisk tradition – som är larvig om den blir tvångsmässig, och jag kommer väl också från vänster, även om jag aldrig har varit slagordsmässig. Och jag kritiserar kanske inte systemet lika mycket som jag försöker visa hur det förändras och hur vi förändras i det.

Han tycker att svenska deckare håller jämförelsevis hög standard och att de internationella framgångarna för svenska deckarförfattare kan bero på att Sverige alltjämt förknippas med 1) ett välordnat, närmast idealiskt land och 2) en exotism med våra romantiska fjäll och röda stugor (fast själv försöker Arnald undvika nostalgisk sentimentalitet).

Under ett decennium skrev han tio deckare och en epilog. Några filmas just nu för tv och sänds med start i december. Under sommaren lanseras hans böcker i USA.

– Jag har försökt hitta nya typer av internationell brottslighet för varje bok, och det har ju hänt väldigt mycket i den vägen sedan den första boken kom. Och det dök upp en säregen symmetri: den första boken, ”Misterioso”, utspelar sig i kölvattnen av finanskrisen på nittiotalet, och när jag låg i startblocken för den här sista kom en helt ny kris – men med Kinas roll som viktig skillnad.

Han ser påtagligt nöjd ut när han säger det.

I ”Viskleken” har han låtit några av poliserna i A-gruppen forma en ny, överstatlig, operativ – och därför hemlig – enhet.

– De stora brotten är aldrig nationella längre.

Han ägnar halva tiden med en bok, vilket brukar motsvara ett halvår, åt bakgrundsarbete och planering.

– Genren, med alla trådar, kräver en tydlig plan där man skapar intrigen, skelettet, så förarbetet är ganska långt.

När jag frågar hur han gör skrattar han och säger: ett inferno!

– I mitt förra arbetsrum hade jag post it-lappar på golvet, fast jag hade småbarn då så det var inte så bra.

Nu har han allt i skallen och när han väl börjar skriva ska det vara väl idisslat. Skriver gör han på en liten bärbar dator som står lite ensam på ett välstädat skrivbord i sovrummet. Genom fönstret ser han trafiken dra sig över Västerbrons lutning.

– Jag börjar från början och skriver från a till ö. Jag tror att det är viktigt för rytmen och framåtdrivet. Jag har historien väldigt klar för mig, men kan hålla på mycket med karaktärernas relationer eller annat som inte är intrigberoende. Som om ett lik ska hittas men att det inte spelar någon roll hur det görs – ska det vara en hund eller ska jag ta bort den?

Han ändrar mycket lite, och inte förr­än han känner sig i stort sett färdig får någon läsa.

– Jag ändrar mer när jag skriver mina andra romaner. Den senaste, ”Intimus”, var en musikalisk, stilistiskt baserad roman där det gällde att hitta rätt.

Arne Dahl har givit Jan Arnald ordentlig ekonomisk trygghet, men bostaden vid Hornstull är samma som förr.

– Jag var kulturell och utfattig under många år och har väl inte slagit på stort. Och jag skulle aldrig sluta jobba.

Han ler nästan lite generat. Däremot har han dragit ned på kritikuppdragen, även om han säger att kritik är ett oslagbart sätt att hålla kontakt med utgivningen, och textanalysen ett universitet i sig. Han säger att han tycker att det är pinsamt med deckarförfattare som själva inte har läst några deckare sedan … Sjöwall/Wahlöö.

Han tänker en stund och ser ut genom fönstret. Tar ett par jordgubbar till.

– Jag kommer nog alltid att pyssla med deckare i någon form. Deckare är ett slags läkeprocess, en sorts helande. Man får svar och sanningar som man inte får i sitt vanliga liv. Det finns ett löfte om att skapa ordning och helhet utifrån oordning och kaos. Däri ligger deckarens lockelse och njutning, och därför kommer deckargenren inte att dö.