I Nathalie Sarrautes roman "Planetariet" finns en mening som rymmer ett helt litterärt program. "Ännu har man inte uppfunnit det språk som med ett slag skulle kunna förklara vad man ser med en blick: en hel varelse och hennes myriader av små rörelser som kommer fram i några ord, ett skratt, en gest."

Den modernistiska romanen hade kolossala ambitioner. Den ville inte bara uppfinna ett nytt språk, utan såg sig också som en kunskapsform i egen rätt. Den bars av övertygelsen att det även i litteraturens värld fanns något som i brist på bättre kunde kallas framsteg, att det gick att utföra något med romanformen som aldrig hade gjorts förut och som inga andra kunskapsgrenar var mäktiga, och att det var den seriösa författarens uppgift att åstadkomma detta. Nathalie Sarraute sammanfattar saken i en intervju: "Vill ni ha mitt djupaste credo: det är omöjligt att använda sig av redan begagnade former." Hos henne ser man hur en splitterny fiktion startar sina motorer och likt en satellit lämnar jordytan för att samla in nya bilder och underrättelser, inte från okända världar utan från den vi redan ansåg slutgiltigt kartlagd.

Även i dag ges det ut en och annan roman som förändrar bilden av världen. Men i vissa miljöer är förhållandena så gynnsamma att sådana verk kommer i klump och ter sig som en ny riktning. Västra Europa vid 1960 tycks ha varit en sådan miljö. Gamla idéer om människan och samhället reviderades, delvis på grund av att dåtidens generationer hade skådat ned i katastrofens avgrund. Vi fick den nya vågens filmer, den nya romanens romaner, samt en hel del annat nytt som vi ännu inte har hunnit smälta. Jämte det som skapades då, även i Sverige, framstår mycken av dagens film och litteratur som ålderdomlig.

Tänk på filmregissören Ang Lees besök hos Ingmar Bergman tidigare i somras. "Den unge mästaren ska besöka den gamle", kommenterade Ang Lees assistent. Mästarnas möte på Fårö framställdes som ett möte mellan en äldre och en yngre representant för samma psykologiskt drivna filmkonst.

Men vem är egentligen ung och vem är gammal? I Ang Lees filmer finns alltid en terapeutisk fras, bild eller episod som återför publiken till fast mark. Lee är mogen, kontrollerad, en försonlig gammal man. Hos Bergman däremot denna skandalösa oförsonlighet. Han spränger rakt ut i intigheten och vägrar att anpassa sina figurer till normaliteten.

Det sägs ibland att postmodernismens berättare återanvänder konventionerna och gör dem beboeliga. Modernismens författare däremot avskydde dem. Det var romanens, filmens, konstens uppgift att ta undan bråten så att den sanna existensen skulle lysa fram. Nathalie Sarraute avvisade romanens själva fundament. Intrig, berättare, karaktärer: det var för henne döda konventioner, utskurna mallar, begagnade former.

Men hur skriver man en roman utan intrig, berättare och karaktärer? I Sarrautes romaner ersätts allt sådant av det hon kallade "tropismer": ett ord från växtfysiologin som betecknar växters sätt att växa så att de maximerar sitt näringsupptag och sin fotosyntes. Sarraute översatte tropismerna till det sociala och psykiska livet och skrev böcker om människors sätt att handla så att de maximerar sin egen tillväxt och flyr sitt inre mörker.

Det är en närsynt bild av människan, men allt annat än reduktionistisk. Hos Sarraute blir envar ett universum och varje livsögonblick en atom på väg att sprängas av förnimmelser och tankar.

Sarrautes författarskap är ett stadigt flöde av lysande romaner, teaterstycken och essäer från debuten med "Tropismes" 1939 till "Ici" från 1995, de flesta alltjämt oöversatta. På svenska introducerades hon med en imponerande översättning av Eva Alexanderson som gavs ut i Bonniers Panacheserie 1961: "Planetariet", en roman som ger kvintessensen av hennes estetik.

"Planetariet" är Sarrautes namn på det borgerliga kosmos där romanen utspelar sig. En ung man skriver avhandling och försöker ta sig in i de litterära kretsarna kring en berömd författarinna. Men hans intellektuella ambitioner trängs undan av drömmen om det borgerliga livet, eller rättare sagt drömmen om att tillsammans med sin unga hustru få överta fasterns femrummare i Passy. Vad anser fastern om det? Hur reagerar mannens far? Vad tänker hust­run? Vad tycker författarinnan?

Det verkar kanske inte så rafflande med en roman om ett lägenhetsbyte. Men som alla vet, eller i vart fall som inredningstidningarna, mäklarfirmorna och bostadsbilagorna vet, kan människor göra nästan vad som helst för att realisera det vackra boendet. Fasterns femrummare är Sarrautes förevändning för att skrapa människan bar. Lägenheten är fixpunkten i ett solsystem, kring vilken figurerna rör sig likt planeter som återkastar solljuset på olika sätt beroende på hur de står i sina banor. Varje psyke är en planet, utifrån sett solid, men inifrån sett fylld av flytande magma och stinkande gaser.

Hennes romantexter börjar med att etablera ett faktum - något sker, kanske bara ett ögonkast, eller att fastern besöker brorsonen och fäller ett yttrande: "Visserligen mycket nätt, fast - om några år hihi, får man ju hoppas att det är lite för trångt för er. Vet ni vad ni skulle behöva, barn små? Jo, min våning - Det är just precis vad ni skulle behöva "

Därpå arbetar sig Sarraute bakåt, tar om, upprepar, prövar på nytt, skiftar perspektiv, för att ringa in de psykiska processer som låg bakom yttrandet och de impulser det sätter i rörelse. Resultatet är en mirakulös prosa. Ur en fras rekonstruerar Sarraute ett samhällstillstånd, inte genom slutledningar, utan genom att med sina antennspröt registrera alla över- och undertoner och hela det vida associationsfältet kring varje replik som fälls.

Det som är botten i mig är botten också i andra, skrev Gunnar Ekelöf vid ungefär samma tid. Det är i Sarrautes anda. Men hon gjorde ett radikalt tillrättaläggande: människan saknar botten. När man tror sig ha nått ned till psykets botten och funnit sanningen om människan, finner man en ny gåta.

Det vokabulär som hon utvecklat för att skildra det inre livet är så rikt att det saknar sin like, skrev Sartre i sitt förord till Sarrautes "Portrait d'un inconnu" (1956). Hon brukar betraktas som en förnyare av den psykologiska romanen, fortsatte han, men i själva verket har hon utvecklat en teknik som tar oss bortom psykologin och når den mänskliga verkligheten i dess rena "existens".

Mot slutet av sin bana skrev Sarraute den självbiografiska "Innan bilden bleknat" (1983), där hon granskar sin egen barndom med samma metod hon använt i romanerna. Hon var invandrarbarn, dotter i en välbeställd rysk familj som efter revolutionen 1905 flydde till Paris. Denna nyckelbok, av många betraktad som hennes främsta, antyder i vilken grad hennes estetik är präglad av hennes kluvna ursprung. Hur går man till väga för att spinna in sig i sin nya omgivning utan att behöva radera ut minnena från det gamla landet? Man utvecklar de där känselspröten, med vilkas hjälp man orienterar sig i det okända. Och man använder orden för att söka inåt och nedåt, i hopp om att nå en botten som är gemensam för bägge ens identiteter.

Till sist når man så djupt att det där med "identiteten" - kulturell, nationell, social, sexuell, professionell - förlorar sin mening. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs, säger Sarraute. En person sedd inifrån saknar identitet, är egentligen inte ens en person, utan ett formlöst intet, som rymmer allt.

Sarraute blev 99 år och dog år 1999. Vi har ännu inte hunnit i fatt hennes prosa. Sarraute erinrar om att identiteten bara är en skör hinna, en tillfällig förstelning. Hon spräcker "karaktärens" döda skal och visar oss en mjukt flytande psykisk materia. Människorna i "Planetariet" är inte personer, utan flöden som rinner genom samhället och historien. De eroderar allt som står i vägen, sköljer bort samhällets stränder, underminerar konventionerna, tränger igenom asfalten som ogräs.