I mitten av 70-talet dyker det upp en programledare i tv som beter sig som om han satt hemma i sitt eget vardagsrum. Han halvligger nonchalant i en fåtölj, röker, dricker whisky och svär. En ”finne” som provocerar med svordomar och ett blixtrande skarpt intellekt är bilden av Jörn Donner för den del av svenska folket som varit med ett tag.
Den andre Jörn Donner, författaren med 45 böcker bakom sig, filmregissören, Svenska Filminstitutets före detta vd, affärsmannen, politikern, EU-parlamentarikern och generalkonsuln är inte lika känd.
Den tredje Jörn Donner är världsberömd i vissa kretsar för att han producerade Ingmar Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade ”Fanny och Alexander”. En vild chansning där Donner spelade ett högt spel med pengar som inte fanns. Byråkrater på Filminstitutet morrade i korridorerna och fria filmare skrek som stuckna grisar över att Bergman via Donner lade beslag på vartenda korvöre i svensk film.
I boken ”Bergman: PM”, som ges ut i dag, lyser en viss bitterhet fortfarande igenom över att Jörn Donner aldrig fått det erkännande han faktiskt är värd när han lyckades baxa det smått omöjliga ”Fanny och Alexander”-projektet i mål.
Jörn Donner kommer till Stockholm på en blixtvisit. Förr i tiden pendlade han mellan Helsingfors och Stockholm. Nu är besöken mer sällsynta. Efter att ha behandlats för både prostata- och lungcancer har han tvingats sänka tempot. Han har slutat röka men stönar när han går uppför trapporna i Dramatenhuset för att fotograferas framför Birgit Broms porträtt i guld av Ingmar Bergman. Det är knäna som inte vill gå i trappor. Lungorna orkar.
– Folk sa till mig att efter sju månader skulle suget efter cigarretter gå över, men jag känner suget varje dag, trots att det var tre år sedan jag slutade, säger Donner och ler på ett blygt sätt som får allt machoaktigt i hans väsen att rinna av honom.
Vi sätter oss på Frippes uteservering snett emot Teatergrillen, där Donner tillbringat åtskilliga stunder, sittande på snedden vid Bergmans undanskymda stambord, vänd ut mot lokalen för att inte röken skulle irritera mästaren.
Varför en bok om Ingmar Bergman och varför just nu?
– Den har kommit till som en något försenad minnes- och smärtreaktion på Bergmans död. Jag hade inget att göra med honom på sluttampen och tänkte väl att han så småningom bara skulle tyna bort. Men när han hade dött blev det uppenbart för mig att jag måste kombinera min egen upplevelse med Bergman.
Jörn Donner nämner inte ordet död. Han pratar som han skriver. Avmätt med lätt underskruv. Lyssnaren och läsaren får spetsa sina sinnen och tänka själv mellan raderna och orden.
– Jag tänkte boken som en motvikt mot konventionella biografer, fortsätter han. Jag gav fullkomligt fan i analyser av filmer för det finns så mycket sådana böcker. Nu skulle det handla om någonting annat, en atmosfär, ett klimat.
Donner skrev en bok om Bergman redan 1962, ”Djävulens ansikte”. En närstudie av en regissör som genomgående kallas B i boken för enkelhetens och koncentrationens skull. Jämfört med den nya boken känns ”Djävulens ansikte” som en magisteruppsats av en finnig yngling. Boken vill imponera, fyrtiosju år senare vill Donner skänka insikt och förståelse.
Var ”Bergman: PM” svår att skriva?
– Jo! Och den tog lång tid att skriva. Den kom till under ett år och det är mycket långsamt, det var bits and pieces, säger Donner som gillar att slänga in engelska fraser i sitt språk. Både i det talade och skrivna.
– Svårast var det att få det hela att gå ihop, att få sammanhanget klart för läsaren. Det handlar ju om Bergman, mig och Sverige i en eller annan ordning.
Vem kände egentligen Ingmar Bergman?
– Ha! Bra fråga och svaret är: Ingen. Dels var han ju kameleont, han var många olika personer. Levde i en värld när han författade, i ensamheten på Fårö, den andra världen var regissörens, en auktoritär värld. Sen hade han många privatliv, jag citerar hans uttryck att han var ”familjelat”. Ett jävla bra ord ur filmen ”En lektion i kärlek”.
När jag undrar om inte ”familjelat” ska översättas med att man skiter i sina barn, skrattar Jörn Donner högt och länge.
– En fjärde eller femte Bergman fick jag syn på när hans sista hustru, Ingrid, läste högt för mig en gång i München ur sin dagbok. Där fanns alla hans nojjor och sånt, men hon visade även en annan person. Var finns Ingrids dagböcker förresten? säger Donner och en låga tänds i de ögon som ligger inbäddade bakom de svartbuskiga ögonbrynen.
– Ett centralt element i Bergmans person var nog ändå ensamheten, trots att han försökte vara så social med sina skådespelare. Men han spelade social, hela den här fysiska närheten när han tog dem om axlarna och allt det där. Nåja, han knullade förstås en del av dem också. Det blev ju nio barn till slut.
– På slutet handlade Bergmans liv om monumentbyggande. Han ville skapa en yttre bild av sig själv för eftervärlden, som kan ses i den här dokumentären på SVT av Marie Nyreröd. Den anses mycket fin men den är rent parodisk. Han styrde filmen till att ge den bild han ville se av sig själv. Den hjärtliga och trevliga gossen.
Är inte Bergmans iscensättning av sig själv som mysfarbror ännu tydligare i Mikael Timms biografi ”Lusten och dämonerna”?
– Timms bok är en katastrof men det vågar jag inte säga högt.
Jörn Donner tecknar varken bilden av trivsel eller demoni i ”Bergman: PM”.
– Jag försöker hitta en tredje väg. Margaretha Krook som står staty här nere vid Dramaten och Ernst-Hugo Järegård var några som inte ingick i Bergmans trupp. Jag försökte själv arbeta med Ernst-Hugo, han var mycket självständig och ibland svår att ha att göra med. Jag menar att det inte bara var Bergmans fel alla gånger, men man kan naturligtvis inte undgå att se ett tydligt mönster: Ville du bli en framgångsrik skådespelare vid den här tiden måste du gå via Bergman. Andra vägar var knappast möjliga och det finns ju massor av begåvade aktörer som inte fick vara med på det här tåget.
Jörn Donners samarbete med Bergman under tillkomsten av ”Fanny och Alexander” utsattes för många påfrestningar, men Donner säger att konflikterna dem emellan varken var av allvarlig eller långvarig karaktär.
– Det var lättare att vara i bråk med Bergman när man var i en maktposition, säger Donner som under dessa år var verkställande direktör på Svenska Filminstitutet.
- När vi klippte ned ”Fanny och Alexander” till en fattbar version följde han faktiskt mina klippanvisningar. Jag befann mig i en så stark position att jag kunde säga till honom att om vi inte gör på detta viset, visas inte filmen på biograf överhuvudtaget. Men hamnar du i underläge gentemot Bergman då tar fan bofinken.
Ingmar Bergman uppvaktades då och då av Hollywoodproducenter, men ingen av dem lyckades locka honom till USA för att arbeta.
– Han var jävligt klok och konsekvent när han inte nappade på Hollywoods skambud. Han var medveten om att han befann sig i Hollywoods marginal, visste att han inte var killen som skulle göra nästa Star Wars-film, om du förstår vad jag menar. Man måste veta sina begränsningar och det var Bergman bra på.
Vissa påstår att Bergman var en lysande affärsman, men Donner menar att regissören sålde sina filmrättigheter till Svensk Filmindustri alldeles för billigt. Bergman fick 9 miljoner – en miljon till varje barn – och Donner spekulerar i att Bergman borde fått ut bortåt 30 miljoner.
– Han sålde för en spottstyver. De där rättigheterna är värda så mycket mer, säger Donner och skakar på huvudet.
Tiden med Ingmar Bergman och filmen ”Fanny och Alexander” kommer Jörn Donner alltid att påminnas om. Hemma i det donnerska köket står nämligen den könlösa Oscarsstatyetten.
– Jag har den som bokstöd för kokböckerna. Och som en påminnelse om Bergmans kokkonst, säger Jörn Donner.
Han avfyrar ett hest skratt väl medveten om att Ingmar Bergman knappt var förmögen att ens koka potatis, tittar på klockan och säger att det är dags att bege sig hemåt i natten. Hem till Helsingfors.