Klassicism, idealism, realism, naturalism, expressionism, imagism, surrealism, dadaism, futurism, existentialism, absurdism, objektivism, konkretism, lettrism, situationism, neo-avantgardism, postmodernism, konceptualism, retrogardism, språkmaterialism, googlism (ja, det finns!) – har ni någonsin gått i skolan eller läst litteraturvetenskap har ni också suttit med listor och små yxiga beskrivningar.
Över naturalismen: ”exakt och objektivt, enbart fakta, inga känslor, jfr Zola!” eller surrealismen: ”automatisk skrift, Freud och Breton, jfr Dalí!”
Om man är litteratursociolog eller idéhistoriker, eller av andra skäl känner sig manad att sammanfatta den litterära utvecklingen de senaste tre hundra åren, kan det vara produktivt med ismer. Som hjälp att förstå enskilda dikter och författarskap är de däremot trubbiga hjälpmedel.
Det kan förstås vara bra att påminna sig om att poesin utmäter en stor rymd, både längs den historiska axeln och den samtida. Det kan också vara givande för poeterna under vissa samhällspolitiska omständigheter att gruppera sig under någon form av gemensam paroll, estetik eller manifest för att därigenom hämta kraft och utvinna ny kreativ energi. Men för poesiläsaren är det lätt att dessa etiketter leder till en programmatisk och instrumentell diktläsning.
Om man inte kan skilja den ena konkretistiska dikten från den andra är det meningslöst att tala om ”konkretism” annat än i social och historisk bemärkelse. Det vill säga som något annat än poesi. (”Uttryck för sin tid”, ”medieteknologiskt fenomen”, ”politisk motreaktion” och så vidare.)
Men vad är det som gör att jag tycker bättre om Öyvind Fahlströms ”Det stora och det lilla” än hans ”Den svåra resan (för blandad talkör)”? Varför menar jag att Gertrude Steins dikt ”Rostbiff” är mer intressant än ”Ett piano” i ”Tender Buttons”? Hur kommer det sig att jag finner Lars Mikael Raattamaas ”Al-Jazeera” mer spännande än ”Israel – mördare”? Bara för den som klarar att bevara markkontakten med dikten och ändå hålla flera tankar i huvudet kan ismer fungera utvidgande och nyanserande.
Men det finns ju människor som kan! Den amerikanska poeten Vanessa Place har till exempel skrivit en smart essä tillsammans med Robert Fitterman som heter ”Anteckningar om konceptualismer”. (För en mer punkig version kan man kolla på nätet där Vanessa Place slaktar naivistiska Google-poeter i föredraget: ”WhyConceptualism is BetterthanFlarf”.) Men generellt tycker jag att man ska passa sig för ismerna. De är i bästa fall överkurs för nördarna, i sämsta bara en smitväg från att egentligen läsa.