Selma Lagerlöf är den största berättare vi haft i Sverige. Ingen originell åsikt, jag vet. Selma är så stor att det liksom är hon som är berättaren.
Jag fick höra följande historia:
Det var guidning på Mårbacka för en grupp turister och man gick igenom rummen för att slutligen landa i Selmas bibliotek där guiden berättade att vid det här skrivbordet hade Selma skrivit flera utav sina verk. Då var det en dam som utbrast: "Jaha! Det var alltså här hon satt när hon skrev "Pippi Långstrump"?"
Selma är berättaren. Det är hon som har skrivit alltihop. Men! Vad menar man egentligen när man säger att någon är en "stor berättare?"
För några veckor sedan var vi på väg hem med båten. Ibland när jag sitter vid rodret passar jag på att läsa samtidigt. Vi har en snipa med dieselMotor som gör max sju knop. Så jag läser några stycken i boken, justerar kursen, läser några stycken till, och så vidare.
Den här gången läste jag ett utdrag ur Stephen Kings bok "Duma Key". En man i övre medelåldern är med om en olycka och sidorna jag läste handlar om hans rehabilitering. Inte exceptionellt välskrivet eller nära min egen situation.
Bara det att
När jag tittade upp från boken hade vi kommit helt ur kurs och jag fick vrida rodret ordentligt för att komma rätt så jag kunde fortsätta läsa. När jag tittade upp nästa gång var vi på väg åt samma håll som vi hade kommit ifrån. Jag hade läst tre-fyra sidor utan att vara medveten om det och blev tvungen att lägga bort boken om vi någonsin skulle komma hem.
Då är man en bra berättare. Om man får läsaren att tappa kontakten med rummet där han eller hon befinner sig. Om det enda rummet är berättelsens.
Det är en talang som Stephen King och Selma Lagerlöf delar. Förmågan sträcka sig ut ur boken, suga tag och viska: "Nu ska du få höra nånting "
Selmas liv, bakgrund och personlighet är mig helt främmande. Jag kan inte identifiera mig med henne. Det enda sätt jag kan närma mig henne är genom att betrakta henne som en hantverkssyster. Någon som, liksom jag, fann stor tillfredsställelse i att sitta ensam i ett rum, vid ett bord och hitta på historier som vill suga tag.
Hur gör man då?
Jag tror mig ha kommit på en hemlighet. Framåtpekandet. Bra berättare är de som pekar framåt. Mästerliga berättare inte bara pekar utan drar oss framåt.
Det är en standardingrediens i deckare att en prolog pekar framåt mot berättelsens slut. Vi får se mordet genom en slöja där detaljerna är dolda eller får en glimt av slutscenen. Resten av boken ägnas åt att nå fram till denna punkt eller fylla i detaljerna.
Om vi rör oss uppåt ett snäpp så har vi berättelsen där varje scen pekar fram mot nästa genom antydningar och cliffhangers. Oavsett vad man anser om "Da Vinci-koden" så är den en målsökande missil vad gäller att peka framåt.
M en nu kommer vi till de tunga grejerna, nämligen berättelsen där varje stycke, ja oftast till och med varje enskild rad pekar framåt. Där hittar vi Selma. Givetvis använder hon sig dessutom av de nämnda teknikerna och utlovar kommande spektakulära händelser, men framför allt drar hon in oss genom att hela tiden säga: det kommer att hända något, det kommer att hända något och när det har hänt kommer det att hända något annat.
Detta om tekniken. Men man måste ju ha en historia också. Det finns förmodligen inte en författare som inte någon gång har fått frågan: "var får du allt ifrån?"
Hasse Alfredsons svar på den frågan är det roligaste: "från en liten firma i Tyskland."
Men hitta på och berätta en historia kan ju minsta barn göra, i betydelsen att redogöra för en rad av händelser.
"Herr Arnes penningar":
Det var tre som mördade en gubbe för att ta hans pengar men det var en tjej som överlevde och en annan tjej som började spöka för att berätta för den andra tjejen vilka det var som hade mördat gubben och så gjorde hon det och då blev dom där tre fångade. Fast den andra tjejen dog också. Hon som hade levt, alltså.
Det är transportsträckorna som skiljer agnarna från vetet. Och dom kan inte den där firman i Tyskland tillhandhålla. Berättarglädjen visar sig på vägarna mellan händelserna.
Lyssna på följande rent praktiska transportsträcka ifrån "Herr Arnes penningar":
"Då dom äntligen kom till rådhuset, gick den döda nedför källartrappan och vinkade åt Elsalill att följa henne. Men då dom gick i trappan, blåste vinden ut ljuset i lyktan som hängde i förstugan, och de stod i mörker. Då visste inte Elsalill vart hon skulle vända sina steg, utan den döda måste lägga sin hand på hennes för att leda henne. Men den dödas hand var så kall, att Elsalill ryckte till och började skaka av skräck. Då tog den döda bort sin hand och lindade in den i en flik av Elsalills kappa, innan hon åter sökte leda henne."
Jag tror att Selma hade kul när hon skrev den passagen. Jag tror att hon skrockade för sig själv: Där fick jag till det. Jag vet att
jag skulle ha gjort det.
Så här skrev Selma till Sophie Elkan om "Herr Arnes penningar":
"Jag har själv haft helt roligt, medan jag skrivit den, därför att det gått så lätt att finna ut och hitta på sådana här spökerier. Det var ett tungt arbete att finna på scener i "Jerusalem", där jag ville vara så där tämligen realistisk, men detta allt har gått som en dans."
Här vill jag ännu gång slå en brygga mellan Selma och Stephen King.
Sådana här spökerier
Det innefattar en hel del. Hela Stephens och en rejäl bit av Selmas produktion är sådana här spökerier.
Även de många berättelser av Selma som inte har övernaturliga teman använder sig ändå av skräckberättelsens grundläggande poäng. Nämligen människans möte med det andra.
Selma använder det som motor för hela sin produktion. Hur människor reagerar och interagerar med varandra när de ställs inför någonting som ligger utanför den vardagliga begreppsvärlden.
Herr Arne, "Körkarlen" och "Löwensköldska ringen" är givna exempel, men även "Kejsarn av Portugallien" handlar om hur Jan i Skrolycka får besök ifrån det mirakulösa i form av en dotter. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara en ängel eller en demon. Han har fått det andra i sina händer och historien handlar om hur han hanterar det.
I "Gösta Berlings saga" är det Gösta själv som är det mörka underverket. Människor dras till eller stöts bort ifrån detta andra som har kommit till Värmland.
Och slutligen "Jerusalem", den av Selmas böcker som betraktats som mest realistisk. Även här är berättelsens drivkraft människans förhållande till det obegripliga andra, i det här fallet själva Jerusalem, den heliga staden.
Jag tror mig veta vad det är som har dragit mig till det här temat och gissar att något liknande gäller Selma och Stephen: Inför det andra står vi nakna.
Även den mest bisarra vardagliga situation har vi verktyg för att hantera. Vi har åtminstone en aning. Om en galen rottweiler springer in på vår lekplats, om blixten slår ner i vårat dass eller vi vinner en miljon på Triss vi har en aning. Det finns någonstans att ringa, vi har hört talas om något liknande. Det finns en mall.
Men om ett spöke griper efter vår hand eller vårt köpcentrum omringas av monster eller en vampyr flyttar in i lägenheten intill
Då finns det inga mallar. Då prövas vi. Då kan vi bara agera utifrån vår egen känsla för vad som är rätt och fel. Då skapas, i bästa fall, underbara och skrämmande berättelser om vad det innebär att vara människa.
Och därav min stolthet och min förundran inför detta pris. Att en jury ansett mig värdig att på något sätt inkluderas i den krets där Stephen och Selma sitter och skrockar gör mig snudd på styv i korken. Jag måste sätta mig ner och påminna mig själv om att Christer Björkman inte kommer att ringa, att det enda jag kan göra är att fortsätta hitta på sådana här spökerier.
För att det är helt roligt. Det roligaste jag vet.
Tack för att ni gett mig möjlighet att fortsätta ha roligt ett bra tag till.