Biografer och litteraturvetare har också regelmässigt plockat ut författarnas självbiografier ur dess tillkomstkronologi, där de ligger i slutet av ett långt författarskap, lagt dem först och sedan använt dem som tolkningsnycklar till det.
Läst på detta sätt skulle berättelsen om fru Sorgendahl få en lika stor betydelse för förståelsen av Lars Gustafssons verk som Selma Lagerlöfs Mårbackaböcker haft för hennes. Han skulle naglas fast vid Västerås på samma sätt som Selma vid Mårbacka, vid sin pubertala sexualitet som Selma vid sin hälta, och så vidare.
Läser man dem i relation till författarskapets kronologi upptäcker man i stället att de självbiografiska böckerna effektuerar en drastisk vändning i båda dessa författarskap.
Med Mårbackaböckerna omformulerade Selma Lagerlöf den glittrande berättelse om kärleken som besegrar allt, som hon installerat med Gösta Berlings saga, för att berätta en helt annan historia; en historia om manligt svek och övergivna kvinnor. Med dem drog hon ett brett svart streck över det Amor vincit omnia som hon haft som devis för sitt författarskap och släppte in både död och desillusion.
Läser man Lars Gustafssons ”Fru Sorgendahls vackra vita armar” på samma sätt kan man se hur han med denna bok – där han, som det står i baksidestexten, återvänder till ”sin ungdoms trakter, som vi minns dem från ’Sprickorna i muren’ ” – gör en revidering av helt motsatt karaktär. Han västmanländska landskap som den gången var som kontaminerat med död är i denna roman i stället fyllt av doftande lust och livsglädje.
Hans musa har också, precis som Selma Lagerlöfs i Mårbackaserien, försetts med en helt ny karaktär. Den vackra vita kvinnan som i debutromanen ”Poeten Brunnbergs sista dagar och död” 1959 var just döden träder nu fram som en ung och livsbejakande ingenjörsfru, som – uttråkad av livet i Västerås – finner ett nöje i att samla den grupp tonåriga pojkar, som berättaren tillhör, kring sig för te, filosofiska diskussioner och pianospel.
Påfallande lik den kvinna som en gång förförde poeten Brunnberg in i döden, förför fru Sorgendahl författarens unga alter ego till helt andra klart livsbejakande ting.
Selma Lagerlöfs musa var, det har forskarna varit eniga om, hennes far. Det har också rått stor enighet om att Mårbacka dikterats av kärlek till honom. Detta vittnar om den förföriska kraften i Selma Lagerlöfs berättelse.
Varje gång hon nämner honom påtalar hon visserligen hans oemotståndliga charm, men allteftersom berättelsen fortskrider ter sig dessa påståenden alltmer urholkade. Han är en kraftkarl, skriver hon, men berättar om en man utan kraft. Han är en oemotståndlig charmör, men verkar egendomligt kärlekslös. En fantastisk far, där alla tecken på faderlig omsorg uteblir.
Han är – som alla de andra charmerande männen i Selma Lagerlöfs författarskap – alltid någon annanstans. Han förslösar allt vad de äger och har i det ena sanslösa projektet efter det andra. Sina sista krafter och resterna av hustruns arv satsar han på en fullständigt onyttig dammanläggning. Bara en av hans storvulna planer lyckas och det är trädgården, som faster Lovisa tar över.
Förmodligen hade Selma Lagerlöf tänkt att självbiografierna skulle avsluta hennes livsverk, men när hon skrivit den första delen, ”Mårbacka”, avbröt hon memoarskrivandet och började i stället på ett nytt stort romanprojekt. 1925 utkom ”Löwensköldska ringen”, samma år ”Charlotte Löwensköld” och tre år senare ”Anna Svärd”. Först därefter återupptog hon arbetet med sina memoarer.
Det är som om någonting hänt under skrivandet av ”Mårbacka”. Man kan, som exempelvis Lars Ulvenstam, tolka det som att hon helt enkelt fick ny inspiration, man kan också förstå det som att hon, när hon äntligen lyckats få ner fadern till rätt dimension, fick en ny syn på den berättelse hon utvecklat allt sedan debuten med ”Gösta Berlings saga” och fick ett behov av att berätta den på ett annat sätt. Eller kanske var det rent av så att hon inte kunde gå vidare med sin självbiografiska berättelse om hon inte gjorde det.
I de två sista delarna av självbiografin, som hon skrev efter romancykeln om Löwensköldarna, tynar fadern bokstavligt talat bort. Hans skuggsidor; de despotiska dragen, rigiditeten och naiviteten, blir allt tydligare och i andra delens slutkapitel, då modern brister ut i hejdlös gråt när hennes bror, som hon satt sin lit till, gått i konkurs, får han lämna berättelsen för gott. I stället för att trösta sin hustru låter Selma honom bara gå ut ur rummet.
I självbiografins sista del, ”Dagbok”, visar han sig över huvud taget inte. När den börjar har Selma hunnit bli fjorton år och i första kapitlet ger hon sig av till Stockholm. Alla, ”utom pappa förstås”, är uppe för att ta avsked av henne. Det är sista gången han nämns. Med Löwensköldsromanerna hade hon också förberett sin gamla musas ömkliga sorti och bäddat för introduktionen av en ny.
De unga kvinnor som råkar riktigt illa ut i dessa romaner är ironiskt nog de som får sin älskade. ”Jag hatar kärleken”, säger Marie-Louise, Charlotte Löwenskölds syster. Hon har till skillnad från Charlotte fått gifta sig med den man hon älskar, men lever i stor fattigdom och ensamhet då hennes make bara super och spelar kort. Thea Sundler, som fått den man Charlotte älskar, tvingas dra omkring med honom på vägarna och bli skändad av honom offentligt.
Thea själv, fet och lismande, är en uppnebart förvriden version av Selma Lagerlöfs gamla favoritfigur, den unga älskande kvinnan. Och det finns ett starkt parodiskt inslag i de två sista delarna av Löwensköldscykeln. Det är som om Selma Lagerlöf i dessa sina sista romaner skojar med hela sitt författarskap, vrider upp de gamla paradnumren till en nivå där det beljublade och hjärteknipande blir skrattretade och löjligt.
Hon låter det gråtande barnet, som varit en nyckelfigur i författarskapet alltifrån Brobyprästens lilla dotter i Gösta Berlings saga till självbiografins gråtande Selma, förvandlas till en charmerande liten tattarunge som får de förtryckta kvinnorna på Hedeby att en gång för alla skratta ut sitt manliga överhuvud. Därefter avlivar hon henne helt överraskande.
Den lilla flickan, som Charlotte tänkt adoptera, blir enleverad av Karl-Arthur och hans skojarvänner och den beskrivning av författarskapets sista slädtur som sedan följer är ett avancerat gyckel med de svindlande turer Gösta Berling en gång företog med traktens vackraste damer.
Snön är nästan bortsmält och hästarna får släpa Charlottes präktiga släde över barmarken när hon tar upp jakten. Med i släden har hon också den tråkigaste av män, Adrian Löwensköld, och i ett montage, som påminner om en stumfilmsklippning, berättar han den sorgliga historien om Löwensköldarnas förbannelse för henne, samtidigt som läsaren växelvis får rapportering om läget i bovjakten.
Som i en hejdlös drift med sitt eget författarskap avslutar hon slädturen med att helt fräckt dränka både barnet och den tråkige mannen i Klarälven för att därefter, som grädde på moset, skicka iväg författarskapets siste kavaljer på åtta års botgöring i Afrika.
När Karl-Arthur återväner från Afrika når berättelsen om den manliga musan sin nollpunkt. låter Hans oemotståndliga charm är definitivt borta liksom hans makt. Men ändå är han inte helt utskriven ur berättelsen.
Selma Lagerlöf låter hans hustru Anna Svärd ha dörren olåst och på romanens slutrader tar han i dörren igen. ”Vad skulle hon svara honom?” frågar den svikna kvinnan sig, och den frågan får avsluta hennes sista roman. Därefter fullföljer Selma Lagerlöf arbetet i självbiografin.
Och äntligen, efter att ha dödat det gråtande barnet och förvandlat den sörjande älskande unga kvinnan till stark och självständig, kastar hon ut sin manliga musa, skriver in en kvinnlig och överräcker en helt ny tolkningsnyckel till sitt författarskap.
På den resa till Stockholm som inleder ”Dagbok” får den unga Selma möta en student, som i hennes drömmar antar allt större likheter med den älskansvärde slarvern som skulle bli hennes romanhjälte i ständigt nya variationer.
Dessvärre visar han sig, som Karl-Arthur i Löwensköldsromanerna, vara både svag och svekfull och i den självbiografins sista kapitel låter Selma Lagerlöf honom helt enkelt försvinna ut ur sin berättelse. Den lilla Selma vänder i stället sin längtan till den kvinna som en gång höll på att sörja sig galen men överlevde genom att skapa en vacker och blomstrande trädgård, faster Lovisa.
Hade fru Sorgendahl ”inte existerat hade jag nog ändå varit tvungen att uppfinna henne”, skriver Lars Gustafsson. Kanske gällde det faster Lovisa också.